Begäret efter spänning och roande förströelse är en frestelse och en snara för Guds folk och särskilt för de unga. Satan är ständigt i färd med att uttänka lockmedel till att vända sinnet bort från de allvarliga förberedelserna för framtidens strider och prövningar. Med världens barn som sina redskap söker han ständigt egga och locka de obetänksamma till att deltaga i världsliga förströelser. Det finnes föreställningar, föredrag och en mängd olika slags underhållning, som ha till syftemål att ingjuta kärlek till världen. Och genom denna förening med världen blir tron försvagad.
Satan är en outtröttlig arbetare, och en förslagen dödsfiende. Närhelst ett tanklöst ord uttalas, vare sig det är såsom smicker eller för att förmå ungdomen att betrakta synden med mindre avsky, så använder han sig av det och vattnar den onda sådden, på det den må kunna slå rot och bringa en god skörd. Han är i ordets alla betydelser en bedragare och en skicklig tjusare. Han har många finmaskiga nät, som se ut att vara ofarliga, men som äro skickligt iordninggjorda för att fånga de unga och obetänksamma. Det naturliga sinnet strävar efter nöjen och förströelser. Satans förfaringssätt är att fylla sinnet med en längtan efter världslig förströelse, så att det inte blir någon tid över för frågan: Hur är det med min själ?
En farofylld tid
Vi leva i en farofylld tid för de unga. Den gängse ten-densen i samhället är att låta ungdomen följa sina egna naturliga böjelser. Föräldrarna smickra sig med att deras barn, om de äro yra, skola lägga bort sina dåliga vanor och bliva nyttiga män och kvinnor, när de bliva äldre och kunna tänka självständigt. Det är ett misstag. Under åratal tillåta de en fiende att beså hjärtats åker och låta dåliga grundsatser växa sig starka, under det att de ej tyckas upptäcka den hemliga faran och det förfärliga slutet av den väg, som för dem synes vara en lyckoväg. I många fall kommer det arbete, som sedan slösas på dessa unga, att bliva till ingen nytta.
Fromhetskravet sättes i allmänhet ej högt bland kristna bekännare, och det är svårt för de unga att motstå världsliga inflytelser, som uppmuntras av många för-samlingsmedlemmar. Största delen av de namnkristna leva i verkligheten för världen, under det att de bekänna sig leva för Kristus. De se icke de himmelska tingens härlighet och kunna därför ej älska dem i sanning. Många bekänna sig vara kristna, emedan det är en heder att vara det. De förstå icke, att en sann kristen måste bära sitt kors, och deras religion kan ej förmå dem att avstå från att taga del i världsliga nöjen.
Somliga kunna inträda i danssalongen och deltaga i alla de nöjen, som där erbjudas. Andra kunna icke gå så långt, men de kunna deltaga i fester och utflykter och kunna bevista teaterföreställningar och andra världsliga nöjen. Det skarpaste öga skulle icke kunna upptäcka någon skillnad mellan deras uppträdande och de otroendes.
Under världens nuvarande tillstånd är det ej lätt för föräldrar att tygla sina barn och undervisa dem i enlighet med Bibelns grundsatser. Barnen bliva ofta otåliga av förbuden. De önska vandra sin egen väg och gå och komma, som de behaga. Särskilt från det tionde till det adertonde levnadsåret ha de gärna en känsla av, att det inte ligger någon fara i att bevista unga kamraters världsliga sammankomster. Men erfarna kristna föräldrar kunna inse faran. De äga kunskap om sina barns särskilda frestelser och veta, vilket inflytande dessa ting ha på barnets sinne. Av längtan efter att se sina barn frälsta borde de avhålla dem från dessa eggande förströelser.
Vilken börda lyftes inte från omsorgsfulla och trogna föräldrars hjärtan, då deras barn själva avgöra sig för att lämna världens njutningar och bliva Kristi lärjungar. Men ej ens då få föräldrarnas ansträngningar upphöra. Dessa unga ha blott på allvar begynt sin kamp mot synden och mot sitt naturliga hjärtas ondska, och de stå i mycket stort behov av sina föräldrars råd och omsorger.
En prövningstid förestår de unga
Unga sabbatshållare, som ha övervunnit världens lockelser, måste bliva prövade och luttrade. De sista dagarnas faror omgiva oss, och prövningar förestå de unga, som många ej ha förutsett. De skola komma i trångmål och förvirring, och äktheten av deras tro skall bliva prövad. De bekänna sig vänta på Människosonen; likväl ha somliga av dem varit dåliga föredömen för de icke troende. De ha ej velat lämna världen, utan ha förenat sig med den i förlustelseutflykter och andra nöjessammankomster, under det att de berömde sig av att deltaga i oskyldiga förströelser. Men det är just sådana eftergifter, som skilja dem från Gud och göra dem till världens barn.
En del sträva ständigt efter gemenskap med världen. Deras åsikter och känslor överensstämma mycket bättre med världens ande än med Kristi självförnekande efter-följares ande. Det är helt naturligt, att de föredraga att vara tillsammans med dem, vilkas sinnelag bäst harmonierar med deras eget. Och sådana äga alltför mycket inflytande bland Guds folk. De äro en del av det och räknas till det, men de äro en stötesten för de otroende och för de svaga och icke helgade i församlingen. Under denna luttringstid komma dessa bekännare att antingen bliva helt omvända och helgade genom lydnad för sanningen eller att vandra ut i världen för att mottaga sin vedergällning tillsammans med världens barn.
Den som jagar efter nöjen, kan Gud icke erkänna så-som sin efterföljare. Endast de som förneka sig själva, och som leva ett nyktert, ödmjukt och helgat liv, äro Jesu sanna efterföljare. Och dessa kunna ej finna nöje i det lättsinniga, tomma tal, som kännetecknar den som älskar världen.
Avsöndring från världen
Kristi sanna efterföljare måste göra uppoffringar. De måste undvika världsliga nöjestillställningar, emedan de ej där kunna finna Jesus. Där finna de ingenting, som kan förmå dem att bliva himmelskt sinnade, och som kan befrämja deras tillväxt i nåden. Genom lydnad för Guds ord kunna de hålla sig fjärran från allt detta och bliva bevarade.
”Alltså skolen I känna dem av deras frukt”, förklarar Frälsaren (Matt. 7: 20). Alla Kristi sanna efterföljare bära frukt till hans ära. Deras liv bära vittnesbörd om alt ett gott verk utförts i dem genom Guds Ande, och de bära helgelsens frukter. Deras liv äro förädlade och rena. Goda gärningar äro den sanna gudaktighetens omisskännliga frukter, och de som icke bära sådana frukter, uppenbara, att de icke ha någon erfarenhet i de ting, som Gud tillhöra. De äro icke i vinträdet. Jesus sade: ”Förbliven i mig, så förbliver jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig. Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i honom, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra” (Joh. 15: 4, 5).
De som vilja dyrka den sanne guden, måste uppoffra varje avgud. Jesus sade till den lagkloke: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av allt ditt förstånd. Detta är det yppersta och förnämsta budet” (Matt. 22: 37, 38). De fyra första buden i Guds lag tillåta ingen söndring i människans tillgivenhet för Gud. Ej heller får någonting dela vår stora glädje i Gud. Vi kunna icke gå framåt i vår kristliga erfarenhet, om vi ej lämna allt, som skiljer oss från Gud.
Församlingens stora överhuvud, som har kallat sitt folk ut ur världen, bjuder dem att skilja sig från världen. Han önskar, att hans budords höga anda skall skilja hans barn från de världsliga intressena, i det den drager dem närmare honom. Att älska Gud och hålla hans bud är något helt annat än att älska världens njutningar och dess vänskap. Det finnes ingen gemenskap mellan Kristus och Belial.
Löften till de unga
Kamp och strid förestår de unga, som följa Kristus. De måste dagligen bära sitt kors, då de avskilja sig från världen och söka efterlikna Kristi liv. Men det finnes många dyrbara löften, som givits åt dem, som söka Frälsaren i unga år. Visheten ropar till människors barn: ”Jag älskar dem som älska mig, och de som söka mig, de finna mig” (Ords. 8: 17).
”Omgjorden därför edert sinnes länder och varen nyktra; och sätten med full tillit edert hopp till den nåd som bjudes eder i och med Jesu Kristi uppenbarelse. Då I nu haven kommit till lydnad, så följen icke de begärelser som I förut, under eder okunnighets tid, levden i, utan bliven heliga i all eder vandel, såsom han som har kallat eder är helig” (1 Petr. 1: 13--15). ”Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor; den fostrar oss till att avsäga oss all ogudaktighet och alla världsliga begärelser, och till att leva tuktigt och rättfärdigt och gudfruktigt i den tidsålder som nu är, medan vi vänta på vårt saliga hopps fullbordan och på den store Gudens och vår Frälsares, Jesu Kristi, härlighets uppenbarelse
Hans som har utgivit sig själv för oss, till att förlossa oss från all orättfärdighet, och till att rena åt sig ett egendomsfolk, som beflitar sig om att göra vad gott är” (Tit. 2: 11--14).