En sann kristen har ingen önskan att uppsöka någon nöjestillställning eller deltaga i någon förströelse, som han ej kan nedbedja Guds välsignelse över. Han befinner sig aldrig i teatern, i biljardhallen eller i bollhuset. Han begiver sig aldrig till dansbanan eller till något annat lockande nöje, som kan fördriva Kristus från själen.
De som mana oss att deltaga i dessa förströelser, svara vi: Vi kunna ej deltaga i dem i Jesu namn. Vi kunna icke bedja om Guds välsignelse över den tid, som tillbringas i teatern eller danssalongen. Ingen kristen skulle önska möta döden på en sådan plats. Ingen skulle vilja vara där, när Jesus kommer.
Skola vi ångra, att vi bevistat så få nöjestillställningar, då vi möta vår sista stund och överblicka vårt levnadslopp? Skola vi ångra, att vi så sällan deltagit i tanklös munterhet? Skola vi inte snarare bittert ångra, att vi förött så mycken värdefull tid på att roa oss själva, ångra, att vi försummat så många tillfällen, som kunde ha förskaffat oss oförgängliga rikedomar, om vi rätt använt dem?
Det har blivit en vana hos kristna bekännare att söka finna en ursäkt för varje tillfredsställande av hjärtats trängtan. På grund av förtroligt umgänge med synden, kunna de ej se dess ohygglighet. Många som göraanspråk på att vara Guds barn, söka rättfärdiga sådana synder, som Guds ord fördömer, genom att förena något välgörenhetsändamål med sina gudlösa tillställningar. På det sättet låna de en himmelsk klädnad att tjäna djävulen i. Själar bliva bedragna och vilseledda och förlora sin dygd och renhet genom dylika utsvävningar.
Ett liv i utsvävningar
I många religiösa familjer förekomma kortspel och dans såsom tidsfördriv. Det framhålles, att de äro stilla nöjen i hemmet, som mycket väl kunna tillåtas under föräldrarnas överinseende. Men därigenom uppammas en kärlek till dessa lockande förströelser, och det som betraktades ofarligt i hemmet, kommer ej heller att anses farligt utanför hemmet. Man måste utröna, om något gott kan vinnas genom dessa förströelser. De varken stärka kroppen eller giva vila åt själen. De giva ej själen en enda dygdig eller helig tanke. Tvärtom taga de bort lusten för allvarliga tankar och kristliga tjänster. Visserligen är det stor skillnad mellan en finare fest med ett utvalt sällskap och de sämre offentliga danssalongerna med deras syndiga besökare, men bådadera äro steg på utsvävningarnas väg.
Så som dansen försiggår för närvarande, är den en lastens skola och en fruktansvärd förbannelse för samhället. Om alla de som i våra stora städer årligen fördärvas därigenom, kunde föras tillsammans, vilka skildringar av förfelade liv skulle man då ej få höra. Hur många, som nu äro redo att ursäkta sig för denna handling, skulle ej då bliva uppfyllda av ängslan och förvåning inför följderna. Hur kunna föräldrar, som bekänna sig vara kristna, utsätta sina barn för frestelser genom att tillsammans med dem bevista dylika festtillställningar? Hur kunna unga män och kvinnor sälja sin själ för dessa förtrollande nöjen?