Vägen till framgång
Det finnes mycket allvarligt arbete att utföra inom våra sabbatsskolor, och de som ha ledningen om hand, böra arbeta med förstånd och takt. Det är en krävande och betydelsefull uppgift att ha med människosinnet att arbeta, att kunna efterlämna riktiga intryck och giva karaktären dess rätta daning. Den är en förståndig lärare, som söker få eleven att själv använda sina krafter och sitt förstånd i stället för att ständigt söka ge så mycket upplysningar som möjligt.
Gång efter annan har jag mottagit brev med frågor angående de plikter, som vila på en sabbatsskolas ordförande. En, som särskilt kände sig bekymrad över att han icke kunde väcka större intresse hos lärarna och medlemmarna, sade, att han använde mycken tid till att tala med dem och förklara allt, som han menade vore av vikt, att de förstode, och likväl syntes det vara stor brist på intresse. De blevo icke andligen påverkade. Jag önskar att här säga till denne uppriktige broder och till andra, som kanske arbeta under liknande svårigheter: Undersök om du icke själv till stor del bär ansvaret för denna brist på andligt intresse? Mången ordförande söker att göra för mycket själv och underlåter att uppmuntra sina lärare och elever att göra vad de kunna. Sådana ledare äro i stort behov av mera rättframhet och andligt allvar. De hålla långa, torra tal i sabbatsskolan och på lärarmötena och trötta ut både lärare och elever. Sådana predikningar förfela helt och hållet sin avsikt. Undervisningen avpassas ej efter skolans verkliga behov, och de vinna ej de andras hjärtan, därför att deras egna ej äro fyllda med andlig medkänsla. De inse icke, att de genom sina långrandiga, tröttande predikningar döda intresset för och kärleken till sabbatsskolan ...
När arbetarnas hjärtan äro i harmoni med Kristus, och när han bor i dem genom en levande tro, skola de ej hålla hälften så långa tal eller utvisa hälften av den klyftighet, som några nu göra; men vad de skulle säga i all enkelhet och i kärlek skulle tala till hjärtat, och de skulle komma i ett innerligt samförstånd med lärarna, eleverna och församlingsmedlemmarna.
En verklig lärare skall få sina elever att följa med. Hans ord skola vara få men allvarliga, och emedan de komma från hjärtat, skola de vittna om sympati och om innerlig kärlek till dyrbara själar. Den utbildning han har, kan måhända vara begränsad, och han har kanske ringa naturliga anlag, men hans kärlek till arbetet och hans villighet att arbeta i ödmjukhet skall sätta honom i stånd att väcka ett djupt intresse både hos lärarna och eleverna. De unga skola känna sig dragna till honom. Hans arbete skall ej bli blott en formsak. Kanhända har han en förmåga att både hos lärare och elever kunna finna verkliga pärlor av andliga och intellektuella sanningar, och under det han sålunda lär andra, kommer han också att lära själv. Eleverna bli ej överväldigade av den djupa lärdom, han lägger i dagen, och med enkla, rättframma ord kunna de omtala det intryck, läxan gjort på dem. Följden blir ett djupt och levande intresse för sabbatsskolan. Genom Kristi evangeliums enfald har han mött dem på deras egen mark. Deras hjärtan ha blivit gjorda mjuka och mottagliga, och nu kan han dana dem efter Mästarens förebild.
Ett skarpt och vaket förstånd kan vara en fördel; men en lärares kraft ligger dock i hans hjärteförbindese med honom, som är världens ljus och liv. En lärare skall älska människorna och alltid söka höja dem. Han skall ej ständigt gå med en förebråelse på tungan, utan kunna känna verkligt medlidande. Han skall ej tycka sig själv vara någonting, ej heller bör han vid alla tillfällen söka stå på sin egen värdighet; Jesu ödmjukhet skall uppenbaras i hans liv, och han skall vara medveten om sanningen av Jesu ord: ”Mig förutan kunnen I intet göra” (Joh. 15:5). Sådana lärare är det vi behöva, och med sådana vill Gud samarbeta. ”Lären av mig”, säger Kristus, ”ty jag är saktmodig och ödmjuk av hjärtat” (Matt. 11:29). Många, som ha ett arbete inom sabbatsskolan, behöva gudomlig upplysning. Det fattas dem den andliga vishet, som gör det möjligt för dem att förstå deras behov, som de arbeta för.
Några fel, som påpekas
Ledd på ett rätt sätt är sabbatsskolan ett av Guds stora medel att föra själar in i sanningens kunskap. -- Det är ej bra, att lärarna i klasserna tala ensamma hela tiden, utan de böra få eleverna att omtala vad de själva veta. Därefter må läraren med några få korta, på sak gående anmärkningar eller exempel understryka det som bör läras. Under inga omständigheter får läraren först gå igenom läxan helt mekaniskt och sedan sätta sig ned och låta barnen sitta och titta omkring sig eller viska och leka med varandra, som man ofta får tillfälle att se. En sådan undervisning är icke blott utan allt värde, den är t. o. m. fördärvlig. Är läraren förberedd så, som han bör vara, så kan varje ögonblick användas. Barnens verksamma tankar böra ständigt hållas sysselsatta. Barnen böra ledas till att uttala sina egna meningar, och så kan man rätta på dessa eller gilla dem, allt efter som det behövs. Men aldrig får läraren sätta sig ned och säga: ”Nu är jag färdig.”
Man blir aldrig färdig med läxan. Du, som är ordförande i en sabbatsskola, klaga aldrig inför dina lärare eller elever och använd aldrig hårda ord. Önskar du att påverka skolan till det bästa, så lägg undan piskan och utöva ett himmelskt, inspirerande inflytande, så att du kan få alla med dig. När regler bestämmas eller planer läggas, så låt dessa så mycket som möjligt vara ett uttryck för skolans egna önskemål. I flera sabbatsskolor härskar en skarp, kritisk anda och man gör mycket väsen av former och regler, under det att de långt viktigare åliggandena, utövandet av Guds kärlek och barmhärtighet, försummas. Alla måste vara glada. Befinner sig någon själ i mörker, så låt honom åter komma ut i solljuset, innan han inträder i sabbatsskolan. En mor, som alltid talar om sina stora svårigheter och alltid klagar på barnen för deras brist på förståelse, kan aldrig få det rätta herraväldet över dem. På samma sätt kommer det att vara med dig, du som är lärare eller ledare i sabbatsskolan. Ser du några brister i detta avseende, så gör ej ditt inflytande om intet genom att tala därom, utan gör på ett lugnt sätt ett inflytande gällande, som kan avhjälpa det onda. Överväg noga och lägg planer för hur skolan skall kunna få en stark organisation och en god disciplin...
Vi böra känna stor börda för själar och dagligen bedja, att styrka och visdom må givas oss för sabbaten. Lärare, kom ofta samman med dina klasser! Bed med dem och lär dem att bedja! Verka på hjärtana och låt de uppsända bönerna vara korta och enkla, men allvarliga. Låt dina ord vara få och väl valda, och låt dina elever av dina läppar och av ditt exempel lära, att Guds sanning måste slå rot i deras hjärtan, om de skola kunna bestå i frestelserna. Vi önska se hela skaror av unga människor bli omvända till Gud och utvecklas till nyttiga medlemmar i Guds församling. (S. S. W., oktober 1885.)