Den 20 november 1855 när jag var i bön, kom helt plötsligt Herrens Ande med stor kraft över mig och jag fördes bort i en syn.
Jag såg att Herrens Ande efter hand hade försvunnit från församlingen. Herrens tjänare hade litat för mycket på argumentens styrka, och inte haft den fasta tillit till Gud som de borde ha. Jag såg att enbart sanningens argument inte kommer att få människor att ta ställning för sanningen och Guds sista församling, ty sanningen är inte populär. Guds tjänare måste ha sanningen i sina liv. Ängeln sade: ”De måste få den levande från Gud, bära den i sitt bröst och sprida den med hela sin själs värme och allvar till dem som lyssnar.” Några få som är samvetsgranna, är redo att fatta sitt beslut utifrån övertygande argument, men det är omöjligt att påverka många med endast ’sanningens teori. Det måste till en himmelsk kraft som åtföljer sanningen - ett levande vittnesbörd som påverkar dem.
Jag såg att fienden är strängt upptagen med att förgöra människors andliga liv. Självupphöjelse har kommit in i våra led, men det måste i stället bli mer ödmjukhet. Många av förkunnarna har gett efter för en anda av oberoende. Denna måste läggas bort och Guds tjänare komma närmare varandra. Det har varit för mycket av den anda som frågar: ”Skall jag ta vara på min broder?” (1 Mos. 4: 9.) Ängeln sade: ”Ja, du skall ta vara på din broder. Du skall ha ett vakande öga över din broder, vara intresserad av hans välfärd, hysa en vänlig och älskvärd anda för honom. Kom närmare varandra! Kom närmare varandra’” Guds avsikt var att människan skulle vara ’ärlig och öppenhjärtad, utan förställning, men saktmodig och ödmjuk i all enkelhet. Det är himmelens princip. Gud bestämde att det skulle vara så. Men fattiga, svaga människor har funnit på något helt annorlunda - att följa sin egen väg, och noggrant ägna sig h sina egna själviska intressen.
Jag frågade ängeln varför enkelheten hade försvunnit fån församlingen, och stolthet och självupphöjelse hade kommit in. Jag såg att vi här finner orsaken till varför vi nästan har blivit överlämnade i fiendens händer. Ängeln sade: ”Se efter, och ni skall upptäcka att denna inställning är den förhärskande: ’Skall jag ta vara på min broder?’” Återigen sade ängeln: ”Du skall ta vara på din broder. Din bekännelse, din tro, kräver av dig att försaka dig själv och offra dig själv h Gud, annars kommer du att vara ovärdig det eviga livet. Genom svår ångest, lidande och Guds älskade Sons blod betalades ett högt pris för att du skulle få evigt liv.”
Bundna av jordiska ägodelar
Jag såg att många människor på olika platser, både i öst och väst, köpte den ena lantgården efter den andra, lade tomt till tomt och hus till hus och tog Guds verk som förevändning i det att de sade att de gjorde det för att stödja saken. Tvärtom binder de sig så att de inte kan bli till någon nytta för Guds verk.
En del köper ett stycke mark och arbetar med all sin kraft för att kunna betala sin skuld. De är så upptagna att de inte har någon tid över för att bedja, tjäna Gud och växa till, genom att få kraft från honom att övervinna sina frestelser. De är nedtyngda av skulder, och när Guds verk behöver medel, kan de inte vara med, ty de måste först bli skuldfria. Men när de väl är skuldfria är de längre fån möjligheterna att hjälpa, ty då kastar de sig in i en ny egendomsaffär och skaffar sig mera ägodelar. De smickrar sig själva med att denna väg är rätt, eftersom de tänker använda vinsten för Guds verk. I verkligheten tigger de upp skatter här på jorden. De älskar sanningen med sin mun, men inte i handling. De älskar Guds verk just så mycket som deras gärningar visar. De älskar världen mer och mer, och Guds sak mindre och mindre. Dragningen till världen blir stärkare och starkare, under det att himmelens dragningskraft blir mindre och mindre. Deras hjärtan är knutna till deras skatter. Genom sitt exempel säger de till sin omgivning att de räknar med att stanna här, och att denna värld är deras hem. Ängeln sade: ”Du skall ta vara på din broder.”
Många har gett efter för lusten att använda sina pengar på ett onödigt sätt, ,endast för att tillfredsställa sina känslor, sin smak och sitt skönhetssinne. Just dessa pengar som förbrukas i onödan, behövdes i Guds verk. Guds tjänare behövde dem eftersom verket Mils tillbaka på grund av brist på medel. Ängeln sade: ”Deras tid att verka är snart förbi. Deras gärningar visar att själviskheten är deras avgud och till den offrar de.” Själviskheten måste tillfredsställas och deras känslor är: ”Skall jag ta vara på min broder?” Många har fått varning efter varning, men till ingen nytta. Själviskheten är det väsentligaste, och för detta måste allt annat böja sig.
Jag såg, att församlingen nästan hade förlorat offrandets och självförsakelsens anda. De sätter själviskheten och jagets intressen främst, och de gör för Guds verk vad de menar sig kunna utföra ’snarare än vad Gud menar att de kan utföra. Sådana offer, såg jag, är otillräckliga och kan inte accepteras av Gud. Alla borde vara intresserade av att göra det yttersta för att befrämja Guds verk. Jag såg att de som inte har någon egendom men har en frisk kropp, är ansvariga inför Gud för sin styrka. De skulle vara flitiga i sin gärning, ivriga tillsinnes. De skulle. inte lämna hela bördan till dem som har ägodelar att göra alla offer. Jag såg att de kan offra och att det är deras plikt att göra lika mycket som de som har egendom. Men ofta förstår inte de som inga ägodelar har, att de kan förneka sig själva på många sätt genom att lägga ut mindre på sig själva för att tillfredsställa sin smak och sina böjelser. De upptäcker då var de kan spara för Guds verk och lägga upp skatter i himmelens förrådshus. Jag såg att det finns ljuvlighet och skönhet i sanningen, men om man tar bort Guds kraft blir den maktlös.