Vid Battle Creek-konferensen den 27 maj 1856 fick jag i en syn se sådant, som angår församlingen i allmänhet. Guds majestät och härlighet visades mig. Ängeln sade: ”Gud är fruktansvärd i sitt majestät, och ändå förstår ni det inte. Fruktansvärd i sin vrede, men ändå retar ni honom dagligen. ’Kämpen för att komma in genom den trånga dörren.’ ’Ty vid och bred är den väg som leder till fördärvet, och många äro de som gå fram på den; och den port är trång och den väg är smal, som leder till livet, och få äro de som finna den:” (Luk. 13: 24; Matt. 7: 13, 14.) Dessa vägar är tydligt angivna, åtskilda och går i motsatta riktningar. Den ena leder till evigt liv, den andra till evig död. Jag såg skillnaden mellan dessa vägar och de människor som färdas på dem. Vägarna är också helt olika, ty den ena är bred och jämn, medan den andra är smal och .ojämn. De grupper som färdas på dessa båda vägar är också helt olika till karaktär, i liv, i klädedräkt och i samtalsämnen.
De som färdas på den smala vägen talar om den glädje och lycka de kommer att få vid slutet av resan. Deras ansikten får ofta sorgsna, men ofta strålar de även av helig glädje. De klär sig inte som den andra gruppen som färdas på den breda vägen, inte heller talar och handlar de ’som andra gör. De har fått en mönsterbild. Smärtornas man, ’som var förtrogen med krankhet, öppnade den vägen för dem och färdades själv den vägen. Hans efterföljare ser hans fotspår och blir tröstade och uppmuntrade. Han nådde målet och tryggheten. Så kan också de göra om de följer i hans fotspår.
Alla som färdas den breda vägen är upptagna med sig själva, hur de skall klä ’sig, hur de skall finna nöjen och förströelser. De ägnar sig åt munterhet och skämt och tänker inte på resans mål - på den säkra tillintetgörelse de har framför sig vid färdens slut. Varje dag kommer de närmare detta mål, men som dårar rusar de åstad fortare och fortare. O, hur förskräckligt detta föreföll mig!
Jag såg att många som färdades på den breda vägen hade dessa ord skrivna på sig: ”Död för världen. Alltings slut är nära. Var därför också ni redo.” De liknade alla de oförståndiga runt omkring dem, utom det att de hade en skugga av sorg över sig, vilken jag kunde lägga märke till i deras anletsdrag. Deras samtalsämnen liknade de lättsinnigas och tanklösas omkring dem, men då och då pekade de med stor tillfredsställelse på de valspråk de hade på sina kläder och uppmanade de övriga att skaffa likadana. De vandrade på, den breda vägen, men bekände sig tillhöra dem som vandrade den smala vägen. De övriga på den breda vägen utbrast: ”Det finns ingen skillnad på oss. Vi är lika i tal, ,i klädsel och i handling.”
En inte uppskattad välsignelse
Min uppmärksamhet riktades tillbaka till åren 1843-44. Då fanns det en helighetens anda som inte längre finns. Vad har hänt med Guds bekännande egendomsfolk? Jag upptäckte samhörighet med världen, ovillighet att lida för sanningens sak. Jag såg stor brist när det gällde att underordna sig Guds vilja. Min uppmärksamhet fördes ändå längre tillbaka till Israel efter det att de hade lämnat Egypten. Gud hade nådefullt fört dem ut från Egypten för att de skulle kunna tillbedja honom utan någon begränsning eller något hinder. Han gjorde stora under för dem. Han prövade dem genom att föra dem in i svåra förhållanden. Efter alla underbara gärningar för sitt folk, och efter alla befrielser ur farorna, klagade de ändå mot sin Gud. Trots allt gott som Gud hade gjort för dem i det att han så många gånger räddade dem från faror, klagade de när han lät någon prövning komma i deras väg. Deras uttryck var: ”Ack, att vi hade fått dö för Herrens hand i Egyptens land.” (2 Mos. 16: 3.) De längtade så efter Egyptens purjolök och vitlök.
Jag såg, att många som bekände sig tro på Guds budskap för denna tid tycker det är egendomligt att Israels barn klagade på resans besvärligheter, och att de, sedan de sett allt vad Gud hade gjort för dem, ändå var så otacksamma och glömde bort allt som de både varit med om. Ängeln sade: ”Ni har handlat sämre än de.” Jag såg att Gud har gett budskapet för vår tid så tydligt och klart till sina tjänare, att det inte kan motstås. När det förkunnas, kan de vara övertygade om seger. Sanningens motståndare kan inte bortförklara det oemotsägliga evangeliet. Ljuset har getts så klart, att Guds tjänare kan stå upp var som helst och låta sanningen klar och sammanhängande hemföra segern. Denna stora välsignelse har inte värdesatts och inte en gång uppskattats. Om några besvärligheter uppkommer, ser sig en del tillbaka och tänker att de har haft det mycket svårt. En del av Guds egna tjänare vet inte ens vad renande prövningar innebär. Många gånger skapar de svårigheter för sig, tänkta svårigheter. De har så lätt för att bli missmodiga, sårade och överkänsliga och skadar därigenom sig själva och inte minst Guds verk. Satan förstorar svårigheterna och inger dem sådana tankar som, om de får bli kvar, kommer att ödelägga deras inflytande och användbarhet.
En del har känt att de måste sluta i Guds verk och i stället arbeta med sina händer. Jag såg att om Gud skulle ta bort sin hand från dem, och de lämnades åt sjukdom och död, så skulle de börja förstå vad svårigheter verkligen är. Det är fruktansvärt att knota och klaga mot Gud. Det är så lätt att glömma bort att den väg de måste färdads är svår och besvärlig. Det är en korsets och självförnekelsens väg, där de inte kan förvänta att allt skall gå lätt och utan möda, som om de färdades på den breda vägen.
Jag såg att en del av Guds tjänare, även Ordets förkunnare, har så lätt att bli missmodiga och sårade. De tycker sig vara försummade och orättvist behandlade, när de inte är det. De tycker att de har en hård lott. De förstår inte hur de skulle känna sig om Guds uppehållande band skulle dras bort och de fick gå igenom verklig själsångest. De skulle då få uppleva sådant som är tio gånger värre än förut, när de var i Guds verk. Även om de då hade prövningar och bekymmer, så hade de dock Guds välbehag.
Det finns en del som verkar för Gud, och som inte vet när de verkligen har det lätt och bekymmersfritt. De har fått försaka så litet och känner så litet till vad verklig brist, slitsamt arbete ellersjälsbetungande bördor innebär, att de tror sig ha det, när de i verkligheten har det lätt och behagligt. När de är gynnade av Gud, och nästan är fria från själsångest, så förstår de det inte, utan de tror att de har stora prövningar. Jag såg att om inte sådana personer bar en självförsakelsens anda, och är beredda att arbeta med glädje utan att spara sig, kommer Gud inte att kunna använda dem. Han kommer inte att erkänna dem som sina självuppoffrande tjänare, utan kommer att finna sådana som är villiga att arbeta, inte ovilligt utan med iver, och som förstår när de har det lugnt och tryggt. Guds tjänare måste känna en själens börda i det att de under tårar ropar till Gud mellan förhuset och altaret: ”Herre, skona ditt folk.” (Joel 2: 17.)
En del av Guds tjänare bar gett sitt liv för att ,Gud skall få använda dem i sin tjänst intill dess att deras kroppar är nedbrutna och de är nästan utslitna av andligt arbete, omsorger, möda och försakelser. Andra har inte haft, och skulle inte vilja ta på sig, något ansvar. Ändå tycker just sådana att de har det svårt just därför att de aldrig bar erfarit vad svårigheter innebär. De har inte godtagit Kristi lidande och kommer inte heller att göra det så länge de visar så mycken svaghet och så litet mod, utan älskar bekvämlighet så mycket. Gud har visat mig, att det behövs en självrannsakan bland förkunnarna, så att de tröga, långsamma och självupptagna skulle rensas bort, och kvar skulle endast finnas en ren, trogen och självuppoffrande skara. En som inte söker finna ut hur de skall få det bra utan som arbetar troget med Ordets förkunnelse, villiga att lida och uthärda ”lit för Kristi skull, och för att rädda dem för vilka Kristus dog. Må dessa arbetare känna ett ve över sig om de inte predikar evangeliet, men alla känner inte så.
Predikanthustrur
Jag såg predikanternas hustrur. En del hjälper inte sina män och ändå påstår de sig tro på de tre änglarnas budskap. De tänker mer på sina egna önskningar än på Guds vilja och hur de skall stödja sina män genom trogna böner och ett noggrant liv. Jag såg att en del väljer en så egensinnig och självisk väg att Satan har dem som sina redskap och verkar genom dem för att omintetgöra deras mäns inflytande och användbarhet: De känner sig fria att klaga och jämra sig om de kommer l svåra förhållanden. De har glömt bort de lidanden som forna tiders kristna fick utstå för sanningens skull och tror att de måste genomdriva sina önskningar och följa sin egen vilja. Därtill glömmer de bort Jesu, deras Mästares, lidande. De glömmer Smärtornas man, han som var förtrogen med sorger. Han som inte visste var han skulle luta sitt huvud. De besvärar sig inte med att tänka på hans heliga panna som blev genomborrad av törnekronan. De glömmer honom som fick bära sitt kors ut till Golgata och dignade under dess börda. Det var inte endast träkorsets börda som han bar, utan hela världens syndabörda hade lagts på honom. De glömmer de grova spikarna som drevs genom hans känsliga händer och fötter, och hans rop i dödsångest: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” (Matt. 27: 46; Mark. 15: 34.) Efter allt detta lidande som urhärdades för dem, känner de ändå stark ovillighet att lida något för Kristi skull.
Jag såg att dessa personer har bedragit sig själva. De har ingen del och lott i Herrens verk. De tror sig ha fått del av sanningen, men den har inte fått något grepp om dem. När sanningen, den allvarliga och viktiga, får grepp om dem, kommer själviskheten att dö.
Då kommer talesättet inte att bli: ”Jag vill resa dit, ty här kan jag inte stanna”, utan den ivriga frågan kommer i stället att bli: ”Var önskar Gud att jag skall vara? Var kan jag bäst förhärliga honom, och var kan vi gemensamt uträtta det mesta för honom?” Deras vilja måste bli innesluten i Guds. Egenviljan och bristen på hängivenhet, som en del predikanthustrur visar, står i vägen för många syndare, och förlorade människors blod kommer att likt smuts fläcka deras kläder.
En del av predikanterna har framburit ett starkt vittnesbörd när det gäller församlingens uppgifter och brister. Det har inte haft åsyftad verkan, ty deras livskamrater behövde alla de uppfordrande budskap som frambars, och de föll därför med all kraft tillbaka på dem själva. De låter sina hustrur påverka sig att möta problemen med en förutfattad mening. Följden blir att deras inflytande och användbarhet förminskas. Sedan känner de sig missmodiga och utan hopp och förstår inte var källan till -skadan finns. Den finns i hemmet!
Hustrur som medarbetare
Om Gud har kallat en man att predika sanningen för vår tid, ’så är hans fru nära förenad med honom i detta verk. Om dessa män i sanning är kallade av Gud, kommer dessa tjänare att veta hur viktig sanningen är. De står mellan de levande och de döda och söker efter förlorade, såsom den gör som måste redovisa sin förvaltning. Deras kallelse är allvarlig, och därför kan deras hustrur vara till stor välsignelse eller stor förbannelse för dem. De kan inspirera dem att tro, trösta dem när de är nere, uppmuntra dem att se upp till och förlita sig helt på Gud när deras tro sviktar. De kan också välja en motsatt väg. De kan se på den mörka sidan och tycka att de har en -svår lott. De visar inte sin tro på Gud, utan pratar i stället med sina män om sina prövningar och sin otro. De kan frossa i klagomål och bära på en negativ inställning, och på så sätt vara ett hinder och en förbannelse för sina män.
Jag såg att predikanternas hustrur -skulle hjälpa sina män i deras arbete och vara noggranna och försiktiga med det inflytande de utövar, ty de iakttas, och mer förväntas av dem än av andra. De bör vara föredömen i sin klädsel. Deras levnadssätt och samtal bör likaså inspirera till efterföljd och vara en livets väldoft i stället för motsatsen. Jag såg, att de bör ha en ödmjuk men ändå upphöjd uppfattning om sig själva. De bör inte samtala om sådant som inte är ägnat att inrikta andras sinnen mot det himmelska. Den stora frågan borde alltid vara: ”Hur kan jag rädda min egen själ, och vara ett redskap som Gud kan använda att rädda andra.” Jag såg, att i det här fallet kan inget halvhjärtat arbete godtas av Gud. Han önskar hela vårt hjärtas intresse eller ingenting. Deras inflytande kommer avgjort och bestämt att vara antingen för eller emot sanningen. Antingen församlar de med Jesus, eller förskingrar de. En hustru som inte är helgad, är den största förbannelse som en predikant kan ha. De av Guds tjänare som har haft, och som är i en så olycklig situation att de har ett sådant förödande inflytande i sitt hem, måste fördubbla sin bön och vaksamhet och fatta ett fast beslut att inte låta detta mörker tynga ner dem. De måste hålla sig nära Herren, vara fasta och beslutsamma och leda sitt hem på ett rätt sätt, och själva vara föredömen i sitt liv, så att de kan ha Guds välbehag och änglars omsorg. Men om de ger efter för sina ohelgade livskamraters önskningar, vilar Guds misshag över deras boningar. ”Herrens ark” kan inte förbli i huset, därför att de uppmuntrar dem och stöder dem i deras felaktiga handlingssätt.
Vår Gud kräver helhjärtad lojalitet. Det är farligt att driva gäck med Gud. Fordom fattade Akan begär till ett stycke guld och en babylonisk klädnad och gömde detta på ett hemligt ställe men hela Israel fick lida för det, ty de blev jagade av sina fiender. När Josua frågade om orsaken, sade Herren till honom: ”Stå nu upp och helga folket och säg: Helgen eder till i morgon. Ty så säger Herren, Israels Gud: Något tillspillogivet finnes hos dig, Israel; du skall icke kunna stå emot dina fiender, förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.” (Jos. 7: 13.) Akan hade syndat, och Gud förgjorde honom och hela hans hus, med allt det de ägde och tog på så sätt bort förbannelsen från Israel.
Jag såg att Guds Israel måste stå upp och förnya sin styrka i Gud genom att förnya och efterleva sitt förbund med honom. Begärelse, själviskhet, kärlek till pengar och kärlek till världen finns på alla håll bland dem som helighåller sabbaten. Dessa onda karaktärsdrag dödar Guds folks offeranda. De som har begärelse och längtan i sina hjärtan till dessa ting, är inte medvetna om det. Det har smugit sig på dem omärkligt. Om det inte rycks upp med roten, kommer deras fördärv att vara lika säkert som Akans. Många har tagit bort offret från Guds altare. De älskar världen med vad den har att ge, och om det inte sker en fullständig förvandling med dem, kommer de att förgås med världen. Gud har lånat dem medel. Det är inte deras egna, men Gud har gjort dem till sina förrådsförvaltare. Trots detta kallar de det för sitt eget och samlar högar av det. Men om Guds välsignande hand dras bort från det, hur snabbt är inte allt bortblåst. Behovet att offra för Gud måste finnas, en självförnekelse för sanningens skull. O, hur svag och bräcklig människan är! Hur kraftlös hennes arm! Jag såg att människans storhet snart kommer att bli till intet och hennes stolthet att krossas. Kungar och herrar, rika och fattiga kommer alla att förödmjukas, och Guds tillintetgörande plågor kommer över dem.