Det har visats mig, att föräldrar i allmänhet inte använder rätta metoder att fostra sina barn. De har inre fostrat dem som de borde, men har låtit dem odla sin stolthet och följa sina egna böjelser. Förr i tiden hade man aktning för för1ildrarnas auktoritet. Barnen fick då lära .sig att lyda sina föräldrar, älska och uppskatta dem, men i denna yttersta tid har ordningen blivit den omvända. Många föräldrar är lydiga sina barn. De fruktar att gå emot barnens vilja och ger därför efter för dem. Men så länge barnen är kvar i hemmet och är beroende av föräldrarna, borde de läras att vara lydiga och under deras kontroll. Föräldrar borde inte handla förrän de noggrant tänkt igenom saken. Först då bör de kräva att deras syn på det rätta efterföljs.
Eli kunde ha hållit sina ogudaktiga söner tillbaka, men han fruktade för deras ovilja. Han tillät dem att gå vidare i sitt uppror, till dess att de blev en förbannelse för Israel. Det krävs av föräldrarna att de skall fostra sina barn. Barnens frälsning beror till mycket hög grad på den väg som föräldrarna följer. I sin missinriktade kärlek och ’stolthet över sina barn, ger många föräldrar efter, så att det blir till barnens skada. De omhuldar deras stolthet och sätter på dem grannlåt och smycken, vilket är alldeles onödigt och leder dem att tro, att deras kläder gör dem till damer och herrar. Efter en kort bekantskap övertygas andra i deras umgängeskrets, att det yttre inte är nog att dölja hjärtats stora brister, ty där saknas helt och hållet en kristens skönhet. Istället är deras inre fyllt av själviskhet, överlägsenhet och okontrollerade böjelser. De som älskar ödmjukhet, saktmod och dygd borde avsky sådan gemenskap, även om det rör sig om adventisters barn. Sådan gemenskap är förgiftande och sådant inflytande leder till döden. Föräldrar förstår inte det nedbrytande inflytande, som följer på sådan sådd. Det spirar upp och bär sådan skörd som gör att de kommer att avsky och förkasta föräldrarnas auktoritet.
Även då de kommit upp i åren, krävs av barnen att de skall respektera sina föräldrar, och tänka på deras bästa. De borde lyssna till goda föräldrars råd och inte tänka som så, att nu är jag äldre och då har jag kommit bort ifrån ansvar mot mina föräldrar. Bibeln säger att det finns ett bud som ger ,löfte till dem som ärar sina föräldrar. Det är känt, att barnen i de yttersta dagarna skall vara olydiga och ringakta sina föräldrar. Gud har särskilt poängterat detta, och det utgör ett av tecknen på att tidens ände är nära. Det visar att Satan nästan har fullständig kontroll över de ungas sinnen. De äldre ringaktas av alltför många. Det betraktas som gammalmodigt art respektera de äldre, ty det räknas till Abrahams tid. Gud säger: ”Ty därtill har jag utvalt honom, för att han skall bjuda sina barn och sitt hus efter sig att hålla Herrens väg...” (1 Mos. 18: 19.)
Förr i tiden tilläts inte barnen att gifta sig utan att de fick sina föräldrars välsignelse. Föräldrarna valde åt barnen. Det ansågs som ett brott, om barnen gifte sig utan att tillfråga föräldrarna. Problemet lades fram för föräldrarna, för att de skulle kunna avgöra om personen, som skulle föras in i familjen, var värdig eller om de två tillsammans kunde försörja en familj. Det ansågs av dem, att de som tillbad den sanne Guden inte skulle gifta sig med ogudaktiga, för att inte familjen skulle ledas bort från Gud. Ja, till och med sedan barnen var gifta, var de under det allra största ansvar inför sina föräldrar. Deras omdöme ansågs inte tillräckligt förrän de hade tillfrågat sina föräldrar. Det krävdes av dem, att de skulle respektera och lyda deras önskemål, ty annars skulle de komma i konflikt med Guds heliga vilja.
På nytt visades mig förhållandet bland de unga i dessa yttersta dagar. Man har inte uppsikt över barnen. Föräldrar, ni bör börja undervisa barnen i disciplin frågor medan de ännu är små och i era armar. Lär dem att de måste underordna sig er vilja. Detta kan göras om föräldrarna har ett jämnt och fast handlag med dem. Föräldrarna borde ha fullständig kontroll över sig själva, och med mildhet, men ändå med fasthet, forma barnets vilja in61l dess att det inte väntar något annat än att följa deras vilja.
Resultatet av föräldrars försummelse
Föräldrar börjar inte fostra sina barn i tid. Det första tecken på lynnighet övervinns inte och barnen blir alltmer envisa. Detta ökar med deras tillväxt och blir ,starkare på samma gång som barnen växer. En hel del barn tror, när de blir äldre, att det är viktigt att de får sin vilja fram och att deras föräldrar måste ge efter för deras ’önskemål. De väntar sig att deras föräldrar skall passa upp dem. De är otåliga om de inte får som de vill, och när de är gamla nog att hjälpa till, vill de inte bära sin del av bördan i familjen. De har befriats från allt ansvar, och växer upp och blir värdelösa såväl i hemmet som borta. De har ingen uthållighet. Föräldrarna har själva burit alla bördor och har tillåtit dem att växa upp i sysslolöshet utan bestämda vanor, utan att behöva lära flit eller ekonomi. De har inte fått lära sig självförnekelse, utan man har kelat med dem och skämt bort dem. Deras förvända aptit har tillfredsställts, och de har växt upp med en försvagad hälsa. Deras vanor och sätt att vara, har inte varit tillfredsställande. De är själva olyckliga, och gör alla omkring dem olyckliga. Medan barnen ännu är barn, och när de ännu behöver lära sig disciplin, tillåts de att sällskapa med och blanda sig med olika ungdomsgrupper, där en kan utöva ett mycket dåligt inflytande på andra.
Guds förbannelse kommer förvisso att vila över otrogna föräldrar. De har inte allenast sått sådana törnen som kommer att kränka dem här, men de måste på domens dag möta denna sin otrohet. Många kommer att stå upp i domen och fördöma sina föräldrar, därför att de inte höll dem tillbaka, och anklaga dem, för att de går förlorade. Föräldrars falska sympati och blinda kärlek gör att de ursäktar sina barns fel och låter det felaktiga passera utan tillsägelse. Såsom en följd därav går barnen förlorade och deras blod kommer över otrogna föräldrar.
Barn som växer upp utan disciplin, måste lära allting när de bekänner sig vilja bli Jesu efterföljare. Hela deras religiösa erfarenhet påverkas av den fostran de fått som barn. Samma egenvilja visar sig ofta. Där finns samma brist på självförnekelse, samma otålighet om de får en anmärkning, samma kärlek till jaget och ovillighet att söka råd hos andra, eller låta sig påverkas av andras omdöme, samma maklighet och avsky för att bära bördor och ovillighet att påta sig något ansvar. Allt detta ses i deras förhållande till församlingen. Det är möjligt för sådana att övervinna, men o, hur svår är inte deras strid och hur fruktansvärd deras konflikt! Hur svårt är det inte för dessa barn att slå in på disciplinens svåra väg, vilket är nödvändigt för dem, om de skall nå den kristna karaktärens höjd! Även om de till sist övervinner, kommer de att tillåtas att se, innan de förvandlas, hur nära gränsen till evig undergång de var, därför att de saknade en rätt fostran i sin ungdom och att de misslyckades i att lära ödmjukhet som barn.