Frågor ställs ofta till mig, vilket ansvar vi har för dem som tagit emot den tredje ängelns budskap. Vi har också själva länge önskat veta hur vi på ett diskret sätt skall ta hand om de fattiga familjer, som tar emot sabbatsbudskapet. När vi var i Roosevelt i New York den 3 augusti 1861 blev jag visad en del, hur vi skall ta hand om de fattiga.
Gud väntar inte av våra bröder att de skall ta hand om varje fattig familj som tar emot detta budskap. Om så vore fallet, skulle inte våra predikanter kunna ta itu med arbetet på nya fält, därför att våra tillgångar skulle ta slut. Många är fattiga därför att de inte är flitiga och ekonomiska. De vet inte hur de skall använda sina medel rätt. Om de fick hjälp, skulle det skada dem. En del kommer alltid att vara fattiga. Om de fick de allra bästa förmåner, skulle deras situation likväl inte förbättras. De gör inga beräkningar och skulle använda alla medel de kunde få tag på, om det så vore mycket eller litet.
En del vet ingenting om självförnekelse och att leva ekonomiskt för att hålla sig fria från skulder och spara litet att ha tillgängligt vid behov. Om församlingen skulle hjälpa desa i stället för att lämna dem att lita till sina egna resurser, skulle det skada dem, ty de skulle då alltid vänta att församlingen skulle hjälpa dem, och följden blir att de inte lär sig självförsakelse och söker leva ekonomiskt. Om de inte får hjälp varje gång, frestar Satan dem, och de blir avundsjuka och får stora betänkligheter mot sina bröder, i det att de menar att de inte gör sin plikt emot dem. Felet är på deras sida. De är lurade. De är inte Herrens fattiga.
Den undervisning som ges i Guds ord när det gäller att hjälpa de fattiga, har inte att göra med sådana fall, utan med dem som kommit i en svår situation och är i nöd. I sin försyn har Gud prövat vissa individer för att genom dem pröva andra. Det finns änkor och invalider i församlingen för att bli till välsignelse för den. De är en del av de medel genom vilka Gud har valt att utveckla en sann karaktär hos Kristi bekännande efterföljare och för att uppöva de dyrbara karaktärsdrag som vår deltagande Återlösare visade.
Änkor, faderlösa och invalider
Det finns många som knappast kan försörja sig själva men som väljer art gifta sig och skaffa familj, trots att de vet att de inte har någonting de kan försörja sig med. Och vad som är värre är, att de inte heller kan hålla ordning på familjen. Hela familjens sätt att leva utmärks av lösa och slappa vanor. De har endast ,litet kontroll över ’Sig och är häftiga, otåliga och retliga. När sådana tar emot budskapet, menar de att de har rätt art få hjälp av sina mer välbärgade bröder. Om deras förväntningar inte infrias, klagar de över församlingen och beskyller den för att inte leva upp till sin tro. Vem skall lida i ett sådant fall? Måste Guds verk bli lidande, och olika kassor tömmas, för att ha omsorg om dessa stora, fattiga familjer? Nej! Föräldrarna är de som skall lida. De kommer i allmänhet inte att lida någon större brist, sedan de har tagit emot sabbatssanningen i jämförelse med hur de hade det tidigare.
Det finns ett ont bland en del fattiga, vilket förvisso kommer att leda till fördärv, om de inte besegrar det. De har tagit emot sanningen med sina enkla, grova och obildade vanor, och det tar tid för dem att se och förstå sina brister, och att inse att de inte är i harmoni med Kristi karaktär. De ser på andra som är mera ordningsamma och uppfostrade, såsom stolta, och du kan höra dem säga: .Sanningen sänker oss alla ned till samma nivå.” Men det är ett fullständigt missförstånd att tänka att sanningen sänker mottagaren. Den lyfter honom upp, förädlar hans sm8!k, helgar hans omdöme, och om den efterlevs, kommer den att göra honom lämplig för gemenskap med heliga änglar i Guds stad. Sanningen är avsedd att lyfta oss uppåt till en högre nivå.
De som har det bättre ställt skulle alltid handla ädelt och generöst i sitt förhållande till de fattigare ibland sig, och borde också ge dem goda råd men sedan lämna dem att kämpa livets strid till seger. Men det visades för mig att det allvarligaste ansvar vilar på församlingen att ha särskild omsorg för fattiga änkor, föräldralösa och invalider.
Många av dem som tagit emot sanningen har inte helgats genom den, och har inte ens hjärta att göra den minsta lilla förändring i sina produkters priser, när de säljer till sina fattiga bröder, inte mer än de skulle göra med de välbärgade i världen. De älskar inte sina medmänniskor som sig själva. Det skulle vara Gud mycket mer behagligt om det funnes mindre själviskhet och mera opartisk välgörenhet. (1868, band 2, sid. 51.)