En fanatismens anda har behärskat en särskild klass sabbatsfirande adventister. De har druckit, men endast helt litet, ur sanningens källa och är obekanta med den tredje ängelns anda och budskap. Ingenting kan göras för denna grupp förrän deras fanatiska synpunkter har förändrats. . .
En del av dessa personer har en del andliga övningar, vilka de kallar gåvor, och påstår att Herren har gett dessa åt församlingen. De har ett meningslöst pladder som de kallar okända tungomål, vilket inte endast är okänt för människor utan också för Herren och hela himmelen. Sådana gåvor förmedlas av människor som får hjälp av den store förvillaren. Fanatism, falsk upprymdhet, falskt tungotal och högljudda möten har menats vara Guds gåvor, vilka han skulle ha gett ull forsamlingen. En del har förvillats på denna punkt. Frukten av allt detta har inte varit god. ”Av deras frukt skolen I kanna dem.” (Matt. 7: 16.) Fanatism och högljuddhet har betraktats ’som trons särskilda bevis.
En del är inte tillfredsställda med en sammankomst om de inte har ”en mäktig och härlig stund”. De arbetar för detta och åstadkommer upprymdhet och känslosvall. Men sådana sammankomsters inflytande är inte till någon nytta. När känslornas härliga flykt är borta sjunker de längre ned än de var före sammankomsten, därför att deras lyckokänslor inte korn från den rätta källan. De mest givande sammankomsterna för andlig tillväxt är sådana som karakteriseras av allvar och hjärterannsakan, då var och en söker att känna sig själv och med allvar och djup ödmjukhet söker att lära av Kristus. . .
Det finns många oroliga andar, vilka inte vill finna .sig i ordning och disciplin. De tycker att deras frihet skulle bli begränsad om de skulle lägga sitt eget omdöme åt sidan, och underordna sig deras omdöme, vilka har större erfarenhet. Guds verk kan inte gå framåt om det inte finns en strävan efter ordning och en önskan att bannlysa varje fanatisk, oordningsam och nedbrytande anda i våra sammankomster. Intryck och känslor är inte säkra bevis på att en person är ledd av Herren. Satan kommer, om man inte är på sin vakt, att ge känslor och intryck. Dessa är inte säkra ledare.
Alla borde noggrant bekanta sig med tecknen på vår tro, och det främsta studiet skulle vara hur de kan fullkomna sin bekännelse och bära frukt som kan förhärliga Gud. Ingen skulle välja en sådan väg som gör dem frånstötande för icketroende. Våra samtal skulle vara rena, anspråkslösa, upphöjda och vårt liv utan anmärkning. En lättsinnigt gycklande anda skulle fördömas. Det finns inget bevis för att Guds nåd verkar i en sådan persons hjärta, även om han talar och beder vackert under gudstjänsten, men sedan ger sig hän åt ett grovt och omdömeslöst tal och handlingssätt när gudstjänsten är slut. Sådana är dåliga representanter för vår tro och en förbannelse för Guds sak.
Det finns en egendomlig blandning av synpunkter bland bekännande sabbatsfirare i . .. En del är inte i harmoni med samfundet. Trots att de fortsätter att ha de befattningar de nu har, är de utsatta för Satans frestelser och kommer att påverkas av fanatism och en felaktig anda. En del har fantasifulla synpunkter ’som förblindar deras ögon för viktiga och vitala trosläror, vilket leder dem att tycka att deras fantasier står på samma nivå som värdefulla sanningar. Uppenbarelsen av sådant och den anda mm följer dem gör att sabbatsfirandet, som de menar sig tro på, blir motbjudande för känsliga, icketroende människor. Det skulle vara långt bättre för adventbudskapets utveckling och framgång om sådana personer skulle lämna leden. . .
Predikanter som undervisar i Ordet, borde vara noggranna medarbetare och borde framställa sanningen i dess renhet och enkelhet. De borde se till att ”hjorden” får ett ”rent foder”.
Det finns ”irrstjärnor” som utger sig för att vara predikanter, sända av Gud. De förkunnar sabbatssanningen på plats efter plats, men har sanningen uppblandad med villfarelse och sprider sina motstridande åsikter till människorna. Satan har fört in dem för att intelligenta och förståndiga icke-troende skall känna motvilja. En del av dessa förkunnare har mycket att säga om de andliga gåvor mm de särskilt utövar. De hänger sig själva åt vilda, upprymda känslor och åstadkommer ett oväsen, vilket de kallar för tungomålstalets gåva. En viss grupp av människor förefaller att bli tilltalade av dessa egendomliga tecken. En främmande anda härskar över dessa människor, vilka skulle trampa ned vem som helst som skulle anmärka på dem. Guds Ande deltar inte i detta verk och åtföljer inte sådana arbetare. De har en annan anda. Trots detta har sådana predikanter framgång bland vissa människor. Detta försvårar det arbete som Guds utsända tjänare skall utföra. Dessa tjänare är lämpliga att förkunna och förklara sabbaten och gåvorna i deras rätta ljus för människorna och deras inflytande och exempel är värt att efterfölja.
Sanningen borde framställas på ett sätt som gör den tilltalande för intelligenta människor. Vi har inte blivit förstådda som ett folk, utan man ser på oss såsom fattiga, svaga, intellektuellt värdelösa och mindervärdiga. Därför är det oerhört viktigt för alla som undervisar och tror sanningen, att bli så påverkade av dess heliga inflytande, att deras harmoniska och upphöjda liv skall visa de icke-troende att de har blivit vilseledda när det gäller detta folk. Hur viktigt är det inte att sanningens tak befrias från allt mm påminner om falsk fanatisk upprymdhet, så att sanningen kan bedömas efter sina egna förtjänster och uppenbara dess enkla renhet och upphöjda karaktär.
Jag såg att det är i högsta grad nödvändigt för dem som predikar sanningen att uppträda korrekt och att avsky allt egendomligt och underligt, och framställa sanningen i dess renhet och klarhet. Jag blev hänvisad till Titus 1: 9: ”Han bör hålla sig stadigt vid det fasta ordet, såsom han har fått lära det, så att han är mäktig både att förmana medelst den sunda läran och att vederlägga dem mm säga emot.” I vers 16 talar Paulus om människor som menar att de känner Gud, men som i sina gärningar förnekar honom, i det att de är ”odugliga till allt gott verb. Därefter uppmanar han Titus: ”Du åter må tala, vad ’som är den sunda läran värdigt. Förmana de äldre männen att vara nyktra, att skicka sig värdigt och tuktigt, att vara sunda i tro, i kärlek, i ståndaktighet. Förmana likaledes de äldre kvinnorna att skicka sig, såsom det höves heliga kvinnor, att icke gå omkring med förtal, icke vara trälar under begäret efter vin, utan lära andra, vad gott är, för att fostra dem till tuktighet. Förmana de yngre kvinnorna att älska sina män och sina barn, att föra en tuktig och ren vandel, att vara goda husmödrar och att underordna sig sina män, så att Guds ord icke bliver ’smädat. Förmana likaledes de yngre männen att skicka sig tuktigt. Bliv dem i allo ett föredöme i goda gärningar och låt dem i din undervisning finna oförfalskad renhet och värdighet, med sunt, ostraffligt tal så att den som står oss emot måste blygas, då han nu icke har något ont att säga om oss.” (Tit. 2: 1-8.) Denna undervisning har nedskrivits för att vara till hjälp för alla som Gud har kallat att förkunna Ordet, men även till nytta och hjälp för dem som lyssnar till det.
Sanningen lyfter oss
Guds sanning kommer aldrig att förnedra någon, men den kommer att upplyfta mottagaren, förädla hans smak, helga hans omdöme och fullkomna honom för gemenskap med de rena och heliga änglarna i Guds rike. Det finns en del som finner sanningen grov, besynnerlig och skrytsam. De söker dra nytta av sina grannar, om de kan, för att ”’sko” sig själva. Sådana felar på många sätt, men när de tror sanningen av hjärtat kommer den att leda till en fullständig förändring av hela deras livsföring. De kommer omedelbart att börja förändra sina liv.
Sanningens rena inflytande höjer hela människan. I sina affärskontakter med sina medmänniskor har hon Herrens fruktan för ögonen, i det att hon älskar sin nästa som sig själv och behandlar andra som hon själv skulle vilja bli behandlad. Hennes tal blir rent, sant och av sådan upphöjd karaktär att otroende inte kan utnyttja det eller med rätta bli upprörda över hennes oartiga sätt och opassande tal. Hon för med sig sanningens heliga inflytande till sin familj och låter sitt ljus lysa för dem, för att de, när de ser hennes goda gärningar, må ära Gud. I livets olika erfarenheter är hon en avbild av Kristi liv.
Vi kan inte sägas lyda Guds lag med mindre än att vi är fullkomliga och alltså visar en fullkomlig och fullständig lydnad för alla dess fordringar. Att endast nå upp till hälften av dessa fordringar, och inte kunna ge en fullkomlig och verklig lydnad, hjälper inte alls. Världsmänniskan och gudsförnekaren beundrar ett konsekvent liv, och det har alltid varit en mäktig fak1or att övertyga att Gud verkligen finns och är med sitt folk, när deras gärningar överensstämmer med deras tro. ”Av deras frukt skolen I känna dem.” (Matt. 7: 16.) Varje träd känns igen på dess frukt. Våra ord och handlingar är den frukt som vi bär.
Det finns många som hör Kristi ord men som ändå inte följer dem. De har en bekännelse, men deras gärningar är ’sådana att de är motbjudande för otroende människor. De är skrytsamma i det allt de beder och talar på ett självrättfärdigt sätt. De upphöjer sig själva och berättar om sina goda gärningar, men likt fariséerna tackar de i verkligheten Gud för att de inte är såsom andra människor. Ändå är samma personer förslagna och gör ohederliga affärer. Deras frukt är inte god. Deras ord och handlingar är felaktiga, men likväl förefaller de inte kunna se sitt fattiga och bedrövliga tillstånd.
Följande skriftställe visades för mig passa in på de ovan beskrivna: ”Icke kommer var och en in i himmelriket, som säger till mig: ’Herre, Herre’, utan den som gör min himmelske Faders vilja. Många skola på ’den dagen’ säga till mig: ’Herre, Herre, hava vi icke profeterat i ditt namn och genom ditt namn drivit ut onda andar och genom ditt namn gjort många kraftgärningar? Men då skall jag betyga för dem: ’Jag har aldrig känt eder; gån bort ifrån mig, I ogärningsmän.’” (Matt. 7: 21-23.)
Här beskrivs den största förvillelse som kan påverka vårt sinne. Dessa personer tror att de har rätt när de har fel. De tror att de utför en stor uppgift genom sitt andliga liv, men slutligen river Jesus av dem deras självrättfärdiga klädnad. På ett levande sätt framställer han för dem deras karaktärs verkliga utseende med alla dess fel och brister.
När det för alltid är för sent att få behoven tillfredsställda befinns de vara för lätta i vågskålen. Gud har försett oss med möjligheter att rä1ta till våra fel. Om de som felar väljer att följa sitt eget omdöme och förkastar de hjälpmedel han har gett för att få dem i harmoni med sanningen, kommer de att hamna i en situation som har beskrivits i ovan anförda ord av vår Herre.
Gud kallar ett folk ut ifrån världen för att bereda dem att stå förenade såsom en man, att tala samstämmigt och på så sätt förverkliga Jesu Kristi bön för sina lärjungar. .Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag heder, att de alla må vara ett och att, såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro, att du har sänt mig. (Joh. 17: 20, 21.)
Små grupper av oroliga människor
Det uppstår ständigt små grupper som tror att Gud endast är med de få, de kringspridda, och deras inflytande kan riva ned och förskingra det som Guds tjänare bygger upp. Övriga människor som önskar ’se och tro något nytt, uppstår hela tiden på den ena platsen efter den andra. De har det gemensamt att de verkar för fienden, men ändå påstår sig ha sanningen. Då är skilda fån det folk som Gud leder och förökar, genom vilket han är i färd med att göra ett stort verk. De framför Ständigt sin fruktan att de som helighåller sabbaten blir mer och mer lika världen, men man finner högst sällan att någon av dessa människors synpunkter är i harmoni med varandra. De är förskingrade och förvillade, och ändå bedrar de sig själva så mycket att de tror att Gud på ett särskilt sätt är med dem. En del av dessa menar sig ha fått del av Andens gåvor, men de leds av dessa gåvors inflytanden och undervisning att tvivla på dem, på vilka Gud lagt särskilda bördor för sitt verk, och att försöka föra med sig en grupp fån samfundet. Det folk som i harmoni med Guds ord gör allt det kan för att vara ett och som är stadfäst i den tredje ängelns budskap, ser man tvivlande på för den orsakens skull att de vidgar sitt arbete och för människor in i sanningens hägn. De beskylls för att vara världsliga därför att de utövar ett inflytande i världen, och därför att deras handlingar vittnar om att de väntar att Gud ännu skall utföra ett särskilt och stort verk i världen genom att leda ut ert folk därifrån och bereda det för Kristi uppenbarelse.
Denna klass vet i själva verket inte vad de tror eller varför de tror som de gör. De håller ständigt på att lära men kan ändå inte komma fram till sanningens kunskap. En man står upp och framför överspända, felaktiga synpunkter och gör anspråk på art Gud har sänt honom med nytt och härligt ljus och menar art alla måste tro vad han framför. En del som inte har en fast grundad tro och som inte vill anpassa sig till församlingen, utan driver omkring utan något ankare, som håller dem fast, tar emot sådana lärovindar. En sådan människas ljus lyser på ett sådant sätt att det leder världen runt omkring honom att med avsky vända sig bort ifrån honom och att hata honom. Då är han så förmäten att han placerar sig vid ’sidan om Kristus, och p3:St?tr att världen hatar honom för samma orsaks skull som den hatade Kristus.
En annan uppträder som gör anspråk på att vara ledd av Gud och försvarar en sådan felaktig lära .som den, att de ogudaktiga inte skall uppstå. Detta är en av Satans mästerförvillelser. En tredje omhuldar oriktiga åsikter när det gäller en framtida tidsålder. Alla önskar de full religiös frihet och att de skall vara fria att göra som de vill, oberoende av vad andra tänker, och ändå gör de anspråk på att Gud verkar särskilt bland dem.
Förmätna ledare
En del gläder sig över och är stolta över att de har nådegåvor, som inte andra har. Må Gud befria sitt folk från sådana gåvor. Vad åstadkommer dessa gåvor för dem? Har de genom att bruka dessa gåvor förts in i trons enhet? Övertygar de icke-kristna om att Gud verkligen är med dem? När dessa oeniga, med sina olika synpunkter, kommer samman blir det både upphetsning och tungomålstal. De låter ”sitt ljus” skina så att de icke-kristna kommer att säga: ”Dessa människor är inte kloka. De låter sig ledas av falska känslor och därför vet vi att de inte har sanningen.” Sådana står direkt i vägen för syndare. Deras inflytande är effektivt när det gäller att hålla sökande människor borta från bl.a. sabbatssanningen. De kommer att få lön efter sina gärningar. Jag önskar för Guds skull att de verkligen skulle förändra sina liv eller lämna våra led. De skulle då inte stå i vägen för icke-kristna.
Gud har lett sådana män som under kamp och möda arbetat i åratal och varit villiga att göra vilket offer som helst. De har lidit brist och utstått prövningar för att föra sanningen ut till världen, och genom deras uthålliga och konsekventa liv har de sökt att få bort den skam som dessa fanatiker vållat Guds verk. De har mött motstånd av alla slag. De har bemödat sig dag och natt för att finna stöd för vår tro, så att de skulle kunna presentera sanningen i dess klarhet och harmoni och därmed motstå all opposition. Under hart arbete och psykiska prövningar i detta stora arbete har de slitits ner mer än normalt, så att de i förtid har grånat under denna hårda press. Men de har inte blivit utslitna förgäves. Gud ,har lyssnat till deras uppriktiga, tårfyllda och förtvivlade böner om att de skulle få både ljus och sanning, och att sanningen måtte lysa i dess klarhet för andra. Han har lagt märke till deras självförsakande ansträngningar och han kommer att belöna dem för det arbete de gjort.
Å andra sidan har en del framträtt som inte gjort sig den minsta möda att utforska dessa dyrbara sanningar. De har tagit emot några av dessa som t.ex. sabbatssanningen i helt färdigt skick och visat den ’största tacksamhet för det som inte kostat dem någon möda. Dessa är lika Kora, Datan och Abiram och säger som dessa: ”Nu må det vara nog. Hela menigheten är ju helig, alla äro det, och Herren är mitt ibland dem.” (4 Mos. 16: 3.) Därmed vanärar de dem på vilka Gud lagt bördan att leda sitt verk. De är främmande för tacksamhet. De är egensinniga och oemottagliga för argument och det kommer att leda till deras egen undergång.
Gud har välsignat sitt folk som har gått framåt, i det att de har följt hans planer. Han har fört folk från alla grupper av människor in i evangelii gemenskap. Tvivlare har övertygats om att Gud är med sitt folk och de har ödmjukat sina hjärtan och tagit emot och blivit lydiga sanningen. Guds verk går ständigt framåt. Trots alla bevis på att Gud lett ett helt folk finns det, och kommer det alltid att finnas, sådana som bekänner sig tro på sabbatssanningen men som vill gå vid sidan av samfundet och tro och handla som de vill. Deras åsikter är förvirrade. Deras bristande enhet i trosfrågor är ett tydligt bevis på att Gud inte är med dem. Av människor i världen placeras sabbaten och deras felaktiga trosläror på samma nivå och båda förkastas.
Gud är vred på dem som följer en sådan väg att världen tvingas att hata dem. Om en kristen hatas på grund av sina goda gärningar och för att :han följer Kristus kommer han att få sin lön. Men om han hatas därför att han inte handlar så att han blir omtyckt, om man inte tycker om honom på grund av hans ohyfsade uppträdande och därför att han använder vårt budskap för att tvista med sina grannar och lever så att sabbaten blir så avskyvärd som möjligt för dem, då är han en stötesten för syndare - en skam för evangelium. Om han inte ängrar sig vore det bättre för honom att ”en kvarnsten hängdes omkring hans hals och han sänktes ned i havets djup”.
Vi borde inte ge icke kristna orsak att smäda vår tro. Vi kan tyckas vara egendomliga och besynnerliga och borde därför inte bete oss på ett sådant sätt att det ger icke-kristna anledning att tycka att vi är underligare än vad vår tro kräver av oss.
Det finns i den mänskliga naturen en tendens att rusa från den ena ytterligheten till den andra. Många är fanatiker. De förtärs av ett brinnande nit, vilket genom misstag förväxlas med religion, men det är karaktären som utgör det sanna beviset på lärjungaskap.
Har de Kristi saktmod och hans ödmjukhet och godhet? Kr själens tempel tömt på stolthet, högmod, själviskhet och kritik? Om inte, vet de inte vad slags anda som behärskar dem. De förstår inte att sann kristendom består i att bära mycken frukt till Guds ära.
Andra går till ytterligheter i sin likhet med världen. Det finns ingen klar och tydlig skiljelinje mellan dem och världsliga människor. Om det i något fall händer att människor drivs bort från sanningen genom en hård, dömande och kritisk anda, drar de slutsatsen att bekännande kristna saknar principer och inte vet något om hjärtats och karaktärens förändring. ”På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.” (Matt. 5: 16.) (1861, band 1, sid. 305, 306)
Herren väntar av sitt folk att de skall använda sitt förstånd och inte ersätta det med intryck och känslor. Hans budskap kommer att kunna förstås av hans barn. Hans undervisning kommer att vara sådan att den rekommenderar sig själv för tänkande människor. Den är avsedd att kunna upplyfta människors sinnen. Guds kraft visas inte vid varje tillfälle. Människors nöd är Guds tillfälle. (1861, band 1, sid. 230.)
När de som har varit närvarande vid och upplevt falska uppenbarelser, blir övertygade om sina misstag, då drar Satan nytta av deras fel och söker ständigt påminna dem om dessa för att göra dem rädda för allt som har med andliga manifestationer att göra. Därigenom söker han att ödelägga deras tro på sann gudsfruktan. Därför att de en gång blev bedragna vågar de inte göra någon allvarlig ansträngning som till exempel uppriktig bön till Gud om särskild hjälp till seger. Sådana får inte låta Satan vinna sitt syfte och driva dem till kall formalism och otro. De måste komma ihåg att Guds grundvalar står fast. ”Må Gud stå såsom sannfärdig, om ock varje människa är en lögnare’.” Människors enda trygghet är att sätta sina fötter på den fasta klippan och att se och förstå den tredje ängelns budskap, och att värdesätta, älska och lyda sanningen. (1862, band 1, sid. 323, 324.)