Vi har fått uppmaningen att vare sig vi äter, dricker eller vadhelst vi gör, skall vi göra det till Guds ära. Hur många har samvetsgrant handlat utifrån rätta principer i stället för impulser och ordagrant varit lydiga denna uppmaning? Hur många av ungdomarna i . . . . . har gjort Gud till sin trygghet och ivrigt sökt att få veta Guds vilja för att kunna praktisera den? Det är många som är Kristi tjänare till namnet men inte är det i praktiken.
Där kristna principer får härska är faran liten att begå stora fel, ty själviskhet, som alltid förblindar och bedrar, är underkuvad. Den allvarliga längtan att göra gott mot andra blir såframträdande att det själviska glöms hort. Att ha fasta kristna principer är en oskattbar rikedom. Det är det renaste, högsta och det mest upphöjda inflytande som människor kan äga. De har en förankring. Varje handling är väl genomtänkt, så att dess inflytande inte skadar eller leder bort från Kristus. Den ständiga frågan är: Herre, hur skall jag bäst tjäna dig, och förhärliga ditt namn på jorden? Hur skall jag styra mitt liv så att ditt namn blir prisat på jorden? Hur kan jeg leda andra att älska, tjäna och ära dig? Låt mig endast längta efter att göra din vilja. Låt därför min Återlösares ord och föredöme vara ljuset och kraften i mitt hjärta. Så länge jag följer och litar på honom, kommer han inte att lämna mig att förgås. Han kommer att bli min glädjes krona.
Om vi av misstag väljer människors visdom i stället för Guds, leds vi bort av deras brist på klokhet. Här är den stora faran för många i. . . . . . De har inte en egen erfarenhet. De är inte vana att själva under bön tänka igenom, med ett opåverkat och fördomsfritt omdöme, de frågor och ämnen som är nya och som alltid är benägna att uppstå. De väntar och ser vad andra skall tänka. Om andra har en annan mening så är detta allt de behöver för an bli övertygade om att den fråga som är aktuell inte har något som helst värde. Även om denna grupp människor är stor, förändrar det på” inget sätt det faktum att de är oerfarna och svaga i sitt omdöme, därför att de länge har gett efter för fienden. De kommer alltid att vara liksom svaga barn i det att de vandrar i andras ljus, lever på andras erfarenheter, känner som andra känner och handlar som andra handlar. De lever som om de inte hade någon egen personlighet. Deras personlighet uppgår i andras, och de är endast skuggor av dem som de tror har rätt.
Om de inte blir medvetna om sin vacklande karaktär och rättar till den, kommer de att misslyckas med att få del av det eviga livet. De kommer inte att vara vuxna att bemästra de yttersta dagarnas faror. De äger ingen ”yrka att stå emot den Onde, ty de vet inte att det är han som påverkar dem. Någon måste ständigt vara vid deras sida för att upplysa dem om en fiende eller en vän nalkas. De är inte andliga och därför kan de inte urskilja andliga ting. De är inte upplysta när det gäller det som har att göra med Guds rike. Varken ung eller gammal är ursäktad när de litar på att någon annan skall ha en erfarenhet i deras ställe. Ängeln sade: ”Förbannad är den man, som förtröstar på människor och sätter kött sig till arm. ..” (Jer. 17: 5.) En ädel självtillit är nödvändig i den kristna erfarenheten och striden.
Att bedja i tro
Män, kvinnor och ungdomar, Gud väntar att ni skall äga moraliskt mod, en fast avsikt, sinnesstyrka och uthållighet. Ni måste vara sådana att ni inte tar andras försäkran för gott, utan självständigt undersöker innan ni tar emot eller förkastar, studerar för att väga bevisen och framlägger det inför Herren i bön. ”Om någon av eder brister i vishet, så må han utbedja sig sådan från Gud, som giver åt alla villigt och utan hårda ord, och den skall bliva honom given.”
Hör nu villkoret: ”Men bed i tro, utan att tvivla; ty den som tvivlar är lik havets våg, som drives omkring av vinden och kastas hit och dit. En sådan människa må icke tänka, att hon skall få något från Herren.” (Jak. 1: 5-7.) Denna bön om vishet är inte avsedd att vara en meningslös bön som är borta ur sinnet så fort som själva böneorden är sagda. Det är en bön som uttrycker en hjärtats starka och ivriga åstundan, som kommer från en medveten brist på sådan insikt som behövs för att få veta vad som är Guds vilja.
Bli inte trött och vackla inte under ,din väntan efter det att bönen är framburen, även om svaret inte kommer omedelbart. Vackla inte. Håll fast vid löftet: ”Trofast är han som kallar eder; han skall ock utföra sitt verk.” (1 Tess. 5: 24.) Var fast i din avsikt liksom den påträngande änkan som med kraft yrkade på sin sak. Ar det du beder om viktigt och av stor betydelse för dig? Naturligtvis är det så! Var då inte obeslutsam, ty din tro kanske prövas. Om det du åstundar är värdefullt, är det värt en kraftig och ivrig ansträngning. Du har löftet, vaka därför och bed! Var orubblig och bönen kommer att besvaras! Är det inte Gud som har gett löftet? Om det kostar dig något att få del av det kommer du att uppskatta det så mycket mer när du får det. Det har klart omtalats för dig att om du är obeslutsam eller obestämd skall du inte alls tänka att du skall få något från Herren. En varning ges här att inte tröttna utan att förtrösta på det givna löftet. Om du beder skall han ge dig rikligt utan att förebrå dig.
Det är här som många begår sitt misstag. De är osäkra om sina avsikter och deras tro sviktar. Det är orsaken till att de inte får något från Herren som är kraftens källa. Ingen behöver leva i mörker och treva sig fram likt en blind, ty Herren har försett oss med ljus om vi bara tar emot det på det sätt han ger det, och inte väljer vår egen väg. Han fordrar att alla noggrant skall utföra varje dags plikter. I synnerhet väntar han detta av dem som tar del i det allvarliga och viktiga förlagsarbetet, både av dem som bär större ansvar och de som har mindre. Detta kan göras endast genom att se upp till Gud som ger förmåga att troget göra det som är rätt i Guds ögon. Gör allt som om du styrdes av osjälviska motiv och som om Guds ögon vore synliga för alla, när han iakttar alla och granskar allas handlingar.
Själviskhetens fördärv
Den synd, som i hög grad härskar, som skiljer oss från Gud och som åstadkommer så mycken smittsam, andlig förvirring, är själviskheten. Det finns endast en väg tillbaka till Herren och det är självförnekelsens väg. Vi förmår intet i oss själva, men då Gud styrker oss, kan vi leva för att göra gott mot andra och på så sätt befria oss från själviskheten. Vi behöver inte resa till främmande länder för att visa vår önskan att överlämna allt till Gud i ett användbart och osjälviskt liv. Det borde vi göra i hemmet, i församlingen och bland dem som vi har gemenskap med, ja, även bland dem som vi gör affärer med. Just på det vanliga livets färdväg är platsen där jaget måste förnekas och hållas under kontroll. Paulus kunde säga: ”Jag dör dagligen.” Det är själviskhetens dagliga döende i livets små uppgifter som gör oss till segervinnare. Vi borde glömma det själviska i vår önskan att göra gott mot andra. Hos många ser man en stor brist på kärlek till andra. I stället för att troget utföra sin plikt söker många mycket hellre en behaglig tillvaro.
Gud lägger på alla sina efterföljare plikten att genom sitt inflytande och sina gåvor förmedla hans välsignelse till andra och att söka hans vishet. Detta kommer att göra det möjligt för dem att göra allt de förmår för dem som kommer inom deras inflytande, för att upphöja deras tankar och känslor. När man verkar för andra upplever man tillfredsställelse. Den inre friden blir tillräcklig belöning. När man behärskas även hög och ädel längtan att göra något gott för andra, finner man sann lycka i ett troget utförande av livets många uppgifter. Detta för med sig mer än jordisk belöning. Ty varje trogen, osjälvisk pliktuppfyllelse lägger änglarna märke till, och den lyser i livets minnesbok. I himmelen finns ingen själviskhet, inte heller söker någon där sitt eget nöje, utan alla söker utifrån ren och verklig kärlek, att göra alla himmelska varelser, som är i deras omgivning, lyckliga. Om vi önskar glädja oss över himmelens gemenskap på den nya jorden, måste vi ledas av himmelens principer redan här.
Varje handling i våra liv påverkar andra till det goda eller det onda. Vårt inflytande är antingen riktat uppåt eller nedåt. Det märks, om man följer det, och i större eller mindre utsträckning återges det i andras liv. Om vi genom vårt exempel hjälper andra att utveckla goda principer, ger vi dem helt enkelt kraft att göra det som är gott. De i sin tur utövar samma välsignande inflytande på andra och på så sätt kommer hundratals och tusentals att påverkas av vårt omedvetna inflytande. Om vi genom vårt livs inflytande stärker eller tvingar till aktivitet de onda krafter som behärskar de människor som omger oss, sprider vi deras ’synder och kommer att få avlägga räkenskap för det goda vi kunde ha gjort dem, men som vi inte gjorde, därför att vi inte gjorde Gud till vår styrka, vår vägvisare ’och vår rådgivare.