I fallet syster X behövde en stor insats göras. De som förenade sig i bön för henne behövde själva att något gjordes för dem. Om Gud hade besvarat deras bön skulle det ha betytt deras undergång. I sådana fall av hemsökelse där Satan har kontroll över sinnet, måste man innan man samlas till bön noga rannsaka sitt sinne för att upptäcka om det finns synder som måste ångras, bekänn”, och överges. En djup ödmjukhet i själen är nödvändig, när man kommer inför Gud, tillsammans med en fast, ödmjuk tilltro till Kristi blods förtjänst.
Fasta och bön kan inte åstadkomma någonting när hjärtat är främmande för Gud genom ett felaktigt liv ”Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod. Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad, och dina sår skola läkas med hast, och din rätt skall då gå framför dig och Herrens härlighet följa dina spår. Då skall Herren svara, när du åkallar honom; när du ropar, skall han säga: ’Se, här är jag.’ Om hos dig icke får finnas någon som pålägger ok och pekar finger och talar, vad fördärvligt är, om du delar med dig av din nödtorft åt den hungrige och mättar den som är i betryck, då skall ljus gå upp för dig i mörkret, och din natt skall bliva lik middagens sken. Och Herren skall leda dig beständigt; han skall mätta dig mitt i ödemarken och giva styrka åt benen i din krapp. Och du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig. tryter. (Jes. 58:6-11.)
Det är en sinnets reformation som Herren begär - goda gärningar som har sin källa i ett sinne som är fyllt av kärlek. Alla borde noggrant under bön studera de citerade textorden och utforska både motiv och handling. Guds löften till oss har getts på villkor att vi lyder honom och rättar oss efter hans fordringar. ”Ropa med full hals utan återhåll; häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs hus deras synder. väl söka de mig dag ur och dag in och vilja hava kunskap om mina vägar. Såsom vore de ett folk, som övade rättfärdighet och icke övergåve sin Guds rätt, så fråga de mig om rättfärdighetens rätter och vilja, att Gud skall komma till dem: ’Vartill gagnar det, att vi fasta, när du icke ser det, vartill, att vi späka oss, när du icke märker det?’ Men se, på edra fastedagar sköten I edra sysslor, och alla edra arbetare driven I blott på.” (Jes. 58: 1-3.)
Dessa ord är riktade till ett folk som har en hög bekännelse, som just är i färd med att bedja och som har sin glädje i andliga övningar, men ändå finns där brister. De förstår att deras böner inte har besvarats. Deras ivriga, allvarliga ansträngningar noteras inte i himmelen och nu frågar de ivrigt varför Herren inte besvarar deras böner. Det är inte därför att det är någon försummelse från Guds sida. Problemet finns hos dem själva. De bekänner sig vara kristna, men de bär inte någon frukt till Guds ära och deras gärningar är inte vad de skulle vara. De försummar helt enkelt att göra något positivt. Om så inte sker, kan Gud inte svara på deras böner.
I fråga om förbönen för syster X rådde förvirring av känslor. Några var fanatiska och handlade utifrån. impulser. De var uppfyllda av iver som saknade underlag i kunskap. En del tänkte på de stora gärningar, som skulle åstadkommas I detta fall, och började känna sig säkra innan segern var vunnen. Det fanns en hel del av Jehus anda med i spelet: ”Far med mig och se, huru jag nitälskar för Herren.” (2 Kon. 10: 16.) I stället för denna självtillit skulle denna sak ha presenterats for Gud i en ödmjuk anda, med misstro till det egna jaget och med ett ångerfullt och förkrossat sinne.
Hur skall vi bedja?
Det visades mig, att i händelse av sjukdom där vägen är klar för att frambära böner för den sjuke, skulle fallet överlämnas åt Herren i lugn förtröstan, inte i en storm av upprörda känslor. Endast han känner den enskildes förgångna och vet hur hans framtid kommer att bli. Han som känner allas hjärtan vet om den sjuke, om han blir frisk, kommer att förhärliga hans namn eller vanära honom genom att bli eftersläntare och sedan avfalla. Allt vi har rätt att göra är att bedja Gud att den sjuke må tillfriskna om det är Guds vilja, i tro att han hör de skäl vi framställer för honom i vår innerliga bön. Om Herren ser att det är det bästa, kommer han att besvara våra böner. Men att kräva tillfrisknande utan att underordna sig hans vilja är inte rätt.
Vad Gud har lovat kan han utföra. Det arbete som han ger sitt folk att genomföra kan han också utföra genom dem. Om de vill leva efter varje ord han har talat, kommer varje gott ord och löfte att gå i fullbordan genom dem. Men om de inte når upp till fullkomlig lydnad, är de stora och dyrbara löftena långt borta och kan inte nå sin fullbordan.
Allt som kan göras genom bön för en sjuk är att innerligt bönfalla Gud för den sjukes bästa och med fullkomlig tillförsikt låta saken vila i hans händer. Om vi hyser orättfärdighet i våra hjärtan kan inte Herren höra oss. Han kan göra vad han vill med sina egna. Han vill förhärliga sig själv genom att verka i och genom dem som helhjärtat följer honom, så att det kan bli känt att Herren verkar, och att deras gärningar är gjorda i Gud. Kristus sade: ”Om någon tjänar mig, så skall min Fader ära honom.” (Joh. 12: 26.) När vi kommer till honom borde vi bedja att vi må kunna förstå och förverkliga hans avsikt, så att våra önskningar och intressen må vara inneslutna i honom. Vi borde erkänna och acceptera hans vilja, inte be honom ge efter för vår. Det är bättre för oss att Gud inte alltid svarar på våra böner just när vi so;’ mest väntar det och just på det sätt som vi vill. Han vill göra större och bättre ting för oss än att endast följa våra önskningar, ty vår klokhet är ofta oklokhet.
Vi har förenat oss i enträgen bön runt mångas sjukbäddar och har känt det som om de gavs tillbaka från de döda som svar på våra innerliga böner. J dessa böner tänkte vi att vi måste vara positiva. Om vi verkligen trodde, så kunde vi inte bedja om något mindre än livet. Vi vågade inte säga: ”Om det kan förhärliga Gud”, av fruktan för att det liknade tvivel. Vi har med ängslan följt dessa som på så sätt har getts tillbaka, som det föreföll, från de döda. Vi har sett en del av dessa, i synnerhet ungdomar som har återfått hälsan, att de har glömt bort Gud och blivit tygellösa i sina liv och bringat sorg och ångest för föräldrar och vänner och dessutom blivit en skam för dem som ängslades och bad. De kom inte att leva för att förhärliga och ära Gud, utan i stället att vanära honom genom sitt ogudaktiga liv.
Vi anvisar inte längre vägen för Herren, och inte heller söker vi få honom att göra som vi vill. Om den sjukes liv kan förhärliga Herren, ber vi att han må få leva. Om inte ber vi att det skall ske, inte som vi vill, utan som Gud vill. Vår tro kan vara precis lika fast och mera tillitsfull genom att överlämna vår innerliga önskan till en allvis Gud och, utan upphetsad ängslan, men i fullkomlig tillförsikt, i det att vi .litar helt på honom. Vi har löftet. Vi vet att han hör oss, om VI ber om något enligt hans vilja. Våra böner får inte ta formen av befallning, utan av förbön riktad till honom att göra det som vi önskar av honom.
När församlingen är enad har den både styrka och kraft, men när en del av den är förenad med världen och många hänger sig åt begärelse som Gud avskyr, kan han endast göra litet för dem. Otro och synd utestänger dem från Gud. Vi är så svaga att vi inte kan bära mycken andlig framgång, utan att själva ta till oss äran och peka på vår egen godhet och rättfärdighet som orsak till Guds synliga välsignelse. I verkligheten gavs den på grund av vår himmelske Faders stora nåd, kärleksfulla omsorg och medlidande och inte på grund av något gott som fanns i oss.
Jag såg att orsaken till att Gud inte besvarar sina tjänares böner för de sjuka ibland oss i större utsträckning var, att det inte skulle förhärliga honom så länge de fortsatte att överträda hälsans lagar. Jag såg också att han hade avsett att hälsoreformen och hälsoinstitutet skulle bereda vägen så att trons bön mera fullständigt ’kunde besvaras. Tro och goda gärningar borde gå hand i hand för att hjälpa de sjuka ibland oss och bereda dem för att förhärliga Gud redan här och att bli frälsta då Jesus kommer. Gud förbjude att dessa sjuka ständigt ,skulle bli besvikna och bedrövade av att finna att ledarna för Institutet’” endast arbetar utifrån världsliga synpunkter i stället för att till den medicinska behandlingen lägga välsignelsen och värdet av att ta vård om Israels fäder och mödrar.
Låt ingen få den tanken att Institutet* är platsen för dem att komma till för att tillfriskna genom trons bön. Det är platsen att finna hjälp för sjukdomar genom behandlingar och riktiga levnadsvanor och för att lära sig hur man kan undvika sjukdom. Men om det finns en plats mer än andra, under himmelen given, där tröstande, sympatiska böner skulle frambäras av hängivna män och kvinnor fyllda av tro så är det på Institutet. De som där behandlar de sjuka skulle utföra sitt viktiga arbete med stark förtröstan att Guds välsignelse skall åtfölja de medel han så nådigt försett oss med och som han så kärleksfullt har gjort oss uppmärksamma på som ett folk, nämligen frisk luft, renlighet, hälsosam kost och användningen av vatten samt rätt avpassade perioder för arbete och vila. (Band 1, sid. 561,1867.)