För en tid sedan fick jag ett brev från en broder, sam jag respekterar mycket. Han frågar hur man skall leda gudstjänster. Han frågar Dm det bör vara många böner i följd, och därefter några minuters lättare program, och sedan återigen ett ganska stort antal böner.
Genom det ljus, sam jag har fått i denna fråga, har jag förstått att Gud inte kräver av oss när vi kommer samman för att tillbedja honom, att vi skall göra dessa sammankomster tråkiga och tröttsamma genom att förbli nedböjda under en längre tid för att lyssna till många och långa böner. De sam har svag hälsa kan inte Uthärda denna böjda ställning utan att bli ytterligt plågade och uttröttade. Krappen blir trött genom att förbli böjd så länge. Vad sam är ändå värre är att sinnet blir så uttråkat av de ständiga böneövningarna att den andliga uppfriskningen uteblir, och sammankamsten blir för dem sämre än en förlust. De har blivit andligt och fysiskt trötta, och de har inte fått någon andlig kraft.
Gudstjänster och bönemöten borde inte göras tråkiga. Om möjligt skulle alla komma på den utsatta mötestiden. Finns det sådana sam är sena, vilka kommer efter en kvart eller en halv timme, borde mötesledaren ändå inte vänta. Om det endast finns två närvarande, kan de göra anspråk på Guds löfte. Gudstjänsten borde börja på den utsatta tiden vare sig det är få eller många närvarande. Formaliteter och stelhet skulle läggas bort och alla borde göra sin plikt. Under vanliga förhållanden borde det inte vara bönestunder med mer än tio minuters längd. Efter att man har sjungit en sång eller lyssnat till en uppfordran, vilket har brutit enformigheten, då, om någon har en börda att bedja, kan de göra det.
Böner bör vara korta och rakt på sak
Alla borde känna det som en kristen plikt att bedja kort. Säg till Herren Just vad du önskar, utan att i din bön irra omkring över hela världen. I enskilda böner har alla förmånen att bedja så länge som de önskar, och där kan de vara så detaljerade som de vill. De kan där bedja för å sina anhöriga och vänner. Bönekammaren är också platsen att tala om alla privata svårigheter, prövningar och frestelser. En gemensam gudstjänst där vi tillbeder Gud är inte platsen att föra fram hjärtats hemligheter.
Vad är syftet med att komma tillsammans? Ar det att informera Gud, att undervisa honom genom att tala om för honom allt vi vet i bönen? Vi träffas för att uppbygga varandra genom ett utbyte av tankar och känslor för att samla kraft, ljus och mod genom att bli bekanta med varandras hopp och förväntningar. Genom våra ivriga, hjärtevarma böner, som frambärs i tro, blir vi förnyade och får nytt liv från vår krafts källa. Dessa gudstjänster borde vara de dyrbaraste tillfällen vi har och borde göras intressanta för alla som har längtan efter kristna ting.
Jag är rädd för att det finns några, som inte tar tid att bedja till Gud i ensamhet, utan sparar allt till bönemötet och där söker gottgöra de böner de borde ha bett under veckan. Sådana kan kallas för gudstjänst- och bönemötesdödare. De utstrålar inget ljus och de uppbygger ingen. Deras kalla frusna böner och långa avfälliga vittnesbörd kastar bara skuggor. Alla är glada när de har sagt amen och det är nästan omöjligt att få bort kylan och mörkret, som deras böner och förmaningar fört in i gudstjänsten. Enligt det ljus som jag har tagit emot, borde våra gudstjänster vara andliga och ge gemenskap, och givetvis inte vara för långa. Tillbakadragenhet, stolthet, fåfänga och människofruktan skulle lämnas kvar hemma. Småskiljaktigheter och fördomar borde inte tas med till sådana möten. På samma sätt som i en enig familj borde enkelhet, ödmjukhet, tillförsikt och kärlek finnas i de människors hjärtan, som kommer samman för att förnyas genom att tillsammans erhålla ljus.
”I ären världens ljus”, säger den himmelske läraren. Alla har inte samma erfarenhet i sitt kristna liv. Men när människor med olika andliga vanor kommer tillsammans för att delge varandra sina erfarenheter med ett enkelt och ödmjukt sinne, sker något i allas hjärtan. Alla som har slagit in på och som fortsätter på den kristna vägen borde ha och kommer att få en levande erfarenhet, som är ny och intressant. En levande erfarenhet består av dagliga prövningar, strider och frestelser, starka ansträngningar och segrar och stor frid och glädje, vilket vinns genom Jesus. Att på ett enkelt sätt berätta om sådana erfarenheter ger ljus, kraft och kunskap, som kommer att hjälpa andra i deras framsteg i det gudomliga livet. Tillbedjan av Gud borde vara både intressant och instruktivt för dem som har någon kärlek för andliga och himmelska ting.
De möten som Jesus ledde
Jesus, den himmelske läraren, höll sig inte på avstånd från människorna. Men för att bli till välsignelse för dem kom han från himmelen till jorden där de fanns, så att hans livs renhet och helighet kunde delges alla människor och lysa upp vägen till himmelen. Världens Återlösare sökte göra sin undervisning så tydlig och enkel att alla skulle fatta den. Vanligen valde han platser utomhus för sina predikningar. Inga rum var stora nog för de skaror som följde honom. Han hade emellertid särskild anledning att söka sig bort till skogsdungar och sjöstränder för att där ge sin undervisning. Där hade han god utsikt över landskapet och kunde använda olika föremål och händelser som människorna såg runt omkring sig och som dessa enkla människor var förtrogna med, för att illustrera de viktiga sanningar som han förkunnade för dem. Med lärdomarna i sin undervisning anknöt han till Guds verk i naturen. Fåglarna, vilka jublande sjöng sina sånger utan bekymmer, blommorna i dalen som utstrålade sin skönhet, vattenliljan som vajar lätt för den stilla vinden på sjön, de höga träden, den odlade jorden, det böljande sädesfältet, jorden som var obrukbar, trädet som inte bar någon frukt, de oföränderliga höjderna, den porlande bäcken, den nedgående solen, aftonrodnadens skiftande färger - allt detta använde han för att hos åhörare inprägla gudomliga sanningar. Han förenade Guds händers verk i himmelen och på jorden med det livets Ord som han önskade bibringa deras sinnen, så att när de såg Guds underbara verk i naturen, skulle hans lärdomar på nytt bli levande i deras sinnen.
I all sin verksamhet sökte han att göra sin undervisning intressant. Han visste att en trött, hungrig skara människor inte kunde ta emot någon andlig undervisning och han glömde inte heller deras kroppsliga behov. Vid ett tillfälle gjorde han ett under för att ge mat åt fem tusen människor som hade samlats för att lyssna till livets Ord. Jesus tog hänsyn till omgivningen när han gav sina dyrbara sanningar till skarorna. Mötes platserna var sådana, att de skulle tilltala ögat och väcka förundran i de skönhetsälskande människornas hjärtan. Han kunde prisa Guds vishet i hans skapade verk och han kunde anknyta sin undervisning till detta genom att via naturen inrikta deras tankar på naturens Gud.
På så sätt blev landskapet, träden, fåglarna, dalens blommor, bergen, sjön och himlarnas skönhet i deras sinnen förknippade med de heliga sanningarna. Detta skulle för dem bli till dyrbara minnen när de såg på allt detta efter det att Kristus hade uppfarit till himmelen.
När Kristus undervisade folket använde han inte tiden till att bedja. Han tvingade inte på dem långa tröttsamma ceremonier och böner som fariséerna gjorde. Han undervisade sina lärjungar hur de skulle bedja: ”Och när I bedjen, skolen I icke vara såsom skrymtarna, vilka gärna stå i synagogorna och 1 gathörnen och bedja, för att bliva sedda av människorna. Sannerligen säger jag eder: De hava fått ut sin lön. Nej, när du vill bedja, gå då in i din kammare och stäng igen din dörr och bed till din Fader i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig. Men i edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka mena att de skola bliva bönhörda för sina många ords skull. Så varen då icke lika dem; eder Fader vet ju, vad I behöven, förrän I bedjen honom. I skolen alltså bedja sålunda.” (Matt. 6: 5-9.)
Offentlig bön
Kristus sökte inpränta hos lärjungarna att deras böner skulle vara korta och uttrycka just det de önskade och inget mer. Han visar här bönens längd och dess innehåll, den skall ge uttryck för både timliga och andliga välsignelser och den tacksamhet man känner. Hur omfattande är inte denna mönsterbön! Den täcker allas verkliga behov. En eller två minuter är tillräckligt för varje ordinär bön. Det kan finnas tillfällen där bön på ett särskilt sätt dikteras av Guds Ande, där bönen frambärs i Anden. Själens längtan blir ångestfylld och suckar efter Gud. Anden kämpar såsom Jakob gjorde och vill inte ge upp utan att Guds kraft på ett sårskilt sått visar sig. Detta åt som Gud vill ha det.
Men många beder på ett torrt, predikomässigt sått. De beder för människor, inte till Gud. Om de bad till Gud och verkligen förstod vad de höll på med, skulle de bli varnade av sin högljuddhet. De håller föredrag för Herren på bönens sått, som om universums Skapare behövde sårskild information når det gäller allmänna frågor i förhållande till det som händer i världen. Alla sådana böner år såsom ’en ljudande malm och en klingande cymbal. Det görs inga anteckningar om sådana i himmelen. Guds änglar år uttröttade på dem, liksom de människor, som tvingas att lyssna till dem.
Man fann ofta Jesus i bön. Han drog sig undan till ensamma skogsdungar eller till bergen för att dör framställa sina önskningar för sin Fader. Når dagens arbete och omsorger var slut, och når de trötta sökte vila, tog Jesus tid till bön. Vi borde inte avråda från bön, ty det finns alltför litet av vaksamhet och bön. Och ännu mindre från bön i Anden, och detsamma gäller bön med förståndet. Ivrig och effektiv bön år alltid på sin plats och kommer aldrig att trötta ut någon. Sådana böner intresserar och förnyar alla som har kårlek till bön.
Enskild bön försummas och det år dårför som så många frambår så långa, tröttande och oandliga böner när de samlas för att tillbedja Gud. De går i sina böner igenom en hel veckas försummelser och beder om och om igen, i det att de hoppas att de skall kunna gottgöra sina försummelser och på så sått sona sina dåliga samveten, som plågar dem. De hoppas att de skall kunna utbedja sig själva Guds ynnest. Men ofta leder dessa böner till att andras sinnen förs ned till deras egen andliga nivå, i andligt mörker. Om de kristna ville ta emot Kristi undervisning, når det gäller vaksamhet och bön, skulle de bli mer upplysta i sin tillbedjan av Gud.
Vi måste samlas omkring korset. Kristus och honom korsfäst måste bli temat för vår meditation, vårt samtal och våra varmaste och lyckligaste känslor. Vi borde vid dessa sårskilda tillfällen ägna oss åt att friskt och levande i våra tankar bevara allt vi får från Gud, och uttrycka vår tacksamhet för hans stora kårlek och vår villighet att anförtro allt i de händer, som spikades fast på korset för vår skull. Vi skulle lära oss att här tala Kanaans tungomål och sjunga Sions sånger. Genom korsets mysterium och härlighet kan vi uppskatta värdet av människan och då skall vi se och känna det viktiga i att verka för våra medmänniskor, för att de skall kunna upphöjas till Guds tron. (Band 4, sid. 462, 1880.)