I en liknelse som Jesus framställde för sina lärjungar, liknade han himmelriket vid ett fält där en man sådde god säd, men i vilket fienden sådd; ogräs medan han sov. Frågan ställdes till husbonden: ”’Herre, du sådde ju god säd i din åker; varifrån har den då fått ogräs?’ Han svarade dem: ’En ovän har gjort detta.’ Tjänarna sade till honom: ’Vill du alltså, att vi skola gå åstad och samla det tillhopa?’ Men han svarade: ’Nej; ty då kunden I rycka upp vetet jämte ogräset, när I samlen detta tillhopa. Låten båda slagen växa tillsammans intill skördetiden; och när skördetiden är inne, vill jag säga till skördmännen: Samlen först tillhopa ogräset och binden det i knippor till att brännas upp och samlen sedan in vetet i min lada.’” (Matt. 13: 27-30.) Om trohet och vaksamhet hade bevarats, om det inte hade förekommit slöhet eller försummelse från någons sida, skulle fienden inte ha haft så goda tillfällen att så ogräs bland vetet. Satan sover aldrig. Han är ständigt vakande och han tar varje tillfälle i akt att genom sina sändebud sprida villfarelser, vilka finner god jordmån i många icke helgade hjärtan.
De som uppriktigt tror på sanningen blir ledsna, och deras bekymmer och sorger ökar mycket, genom de människor ibland dem vilka gör dem oroliga, sorgsna och missmodiga i sina ansträngningar. Men Herren ville lära sina tjänare att vara mycket försiktiga i alla sina åtgärder. ”Låten båda slagen växa tillsammans.” Använd inte makt för att dra upp ogräset, ty då ogräset rycks upp följer också de dyrbara veteplantorna med och förlorar sitt fäste. Både Guds tjänare och församlingens medlemmar borde vara mycket försiktiga, ty de kan lätt gripas av ett nit som inte är i harmoni med Guds kunskap. Det finns en fara i att för mycket görs för att bota svårigheter i församlingen, vilka, om de fick vara i fred, ofta skulle bota sig själva.
Det är en dålig taktik att i någon församling ta upp problem för tidigt för att söka lösa dem. Vi måste lära oss att med största försiktighet, tålamod och självkontroll stå ut med vissa problem, och inte gå till verket efter egna idéer för att få allt i ordning.
Det arbete som utfördes i . . . . var för tidigt och åstadkom en onödig splittring i den lilla församlingen. Om Guds tjänare kunde ha känt kraften i vår Frälsares lärdom i liknelsen om vetet och ogräset, skulle de inte ha satt igång med det arbete som de gjorde. Innan några steg tas och beslut fattas, borde även de mest ovärdiga ges ett tillfälle att åtminstone klaga över att de skils från församlingen. Saken skulle göras till föremål för den mest noggranna eftertanke och allvarliga bön.
Problemen i ... sköttes på ett sådant sätt att en oppositionsgrupp av medlemmar skapades. En del av dem kan jämföras med att ”somt föll vid vägen”, andra påminner om att ”somt föll på stengrund”, och ännu andra tillhörde dem som tog emot sanningen på samma gång som hjärtats jordmån var fyllt av växande törne, vilket senare förkvävde den goda säden. Dessa skulle ändå aldrig ha utvecklat kristna karaktärer. Men det fanns några få som skulle ha kunnat få näring och blivit styrkta,
och som skulle ha gått att stadfästa i sanningen. Men den ställning som togs av bröderna R och S ledde till en för tidig kris, och därtill saknades vishet och omdöme att ta hand om dessa problem.
Om en person behöver skiljas från församlingen lika säkert som Satan behövde kastas ut från himmelen, kommer han trots allt att ha sådana som sympatiserar med honom. Der finns alltid en grupp människor som är mer påverkade av enskilda människor än de är av Guds Ande och sunda principer. I deras ohelgade tillstånd är dessa alltid redo att ställa sig på de felandes sida och ge medlidande och sympati till de som minst behöver det. Dessa sympatisörer har ett maktigt inflytande på andra. Tingen ses i ett förvänt ljus och stor skada görs och många människor blir fördärvade. I sitt uppror tog Satan med sig en tredjedel av himmelens änglar. De vände sig bort från Fadern och hans Son och förenade sig med upprorsstiftaren. Med dessa fakta för ögonen borde vi gå fram med största försiktighet. Vad kan vi vänta annat än prövningar och bekymmer i samband med människor som har så egendomliga sinnen? Vi måste uthärda detta och undvika att rycka upp ogräset även vm det är nödvändigt, ty annars kunde också vetet ryckas upp.
Prövningars och motgångars välsignelser
”I världen liden I betryck”, säger Kristus. Men hos mig skall ni finna frid. De prövningar som kristna utsätts för såsom sorger, motgångar och klagomål är de medel som Gud använder att skilja agnarna från vetet. Vår stolthet, själviskhet, onda böjelser och kärlek till världens nöjen, måste allt övervinnas. Därför sänder Gud besvärligheter i vår väg för att pröva oss och visa oss att dessa onda drag finns i vår karaktär. Vi måste övervinna dem genom hans kraft och nåd och överge det onda som på grund av lusta finns i världen, för att vi skall bli delaktiga av gudomlig natur. Paulus skriver: Vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss i översvinnligen rikt mått en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet - åt oss som icke hava till ögonmärke de ting, som synas, utan dem som icke synas; ty de ting, som synas, de vara allenast en tid, men de som icke synas, de vara i evighet.” (2 Kor. 4: 17, 18.) Bedrövelser, frestelser, motgångar och våra olika slags prövningar är Guds medel för att rena oss, helga oss och göra oss passande för den himmelska gemenskapen.
Den skada som sanningens sak har förorsakats genom dessa för tidiga beslut kan inte till fullo återställas. Guds verk i . . . . ” har inte gått framåt som det skulle och kommer inte att framstå i ett lika gott ljus inför folket som innan detta arbete gjordes. Det finns ofta personer ibland oss, vilka inte tycks utöva något som helst inflytande i rätt riktning. Deras liv ser ut att vara av intet värde för dem. Men låt dem bli upproriska och stridslystna och de blir nitiska arbetare åt Satan. Detta arbete är mera i harmoni med det naturliga hjärtats känslor. Här finns ett stort behov av självrannsakan och enskild bön. Gud har lovat att ge vishet till dem som ber om detta. Missionsarbete påbörjas ofta av sådana som är helberedda att utföra det. Yttre nit uppövas, medan på samma gång enskild bön försummas. När detta är fallet blir det till stor skada, ty dessa arbetare söker att ställa in andras samveten efter sin egen måttstock. Det finns ett stort behov av självkontroll. Oöverlagda ord ställer till ’strid. Broder S är i fara att ge efter för en skarpt kritisk anda. Detta anstår inte en rättfärdighetens förkunnare.
Broder S, du har mycket att lära. Du har varit böjd att lägga orsaken till dina misslyckanden och ditt missmod på broder W, men en noggrann undersökning av dina motiv och ditt sätt att handla skulle visa att orsaken till dessa ting som gör dig missmodig finns inom dig själv. Eftersom du följer det naturliga hjärtats böjelser har det lett dig in i fångenskap. Den svåra och plågande anden, som du ibland ger efter för, avskär ditt inflytande. Min broder, du har ett verk att utföra med dig själv, som ingen annan person kan göra för dig. Var och en måste avlägga räkenskap inför Gud för sig själv. Han har gett oss sin lags spegel i vilken vi kan blicka in och upptäcka vår karaktärs brister. Vi skall inte se in i denna spegel med avsikten att se hur vår grannes fel reflekteras i den, eller för att med vakande öga se om han når upp till måttet. Avsikten är att vi skall se våra egna brister, och kunna få bort dem. Kunskap är inte allt vi behöver, men vi måste följa ljuset. Vi har inte lämnats att välja för oss själva och att lyda det som är behagligt för oss, och att gå egna vägar när det bäst passar vårt samvete. Lydnad är bättre än offer.