”Den förnämsta uppgift som någonsin har getts åt människor ar att ta hand om ungdom. Den största omsorg borde läggas ner när det gäller utbildning av ungdomen och att variera undervisningen så att den lockar fram sinnets främsta förmågor. Föräldrar och lärare är förvisso inte lämpade att på ett rätt sätt utbilda barnen, om de inte själva först har lärt sig självkontrollens, tålamodets, fördragsamhetens, ödmjukhetens och karlekens laxa. Vilken viktig uppgift för föräldrar måls män och lärare! Det är mycket få som förstår sinnets nödvändiga behov och hur de skall leda intellektets utveckling och tillväxten av ungdomars tankar och känslor.
Det finns en tid för att fostra barnen och en tid för att utbilda ungdommen, och det är nödvändigt att dessa båda i mycket hög grad förenas i skolan. Barnen kan utbildas för syndens tjänst eller för rättfärdighetens tjänst. Ungdomens tidiga utbildning formar deras karaktärer både för deras praktiska och religiösa liv. Salomo säger: ”Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej därifrån, när han bliver gamma!.” (Ords. 22: 6.) Detta tal är positivt. Den fostran Salomo uppmanar ull ar att leda, utbilda och utveckla. För att föräldrar och lärare skall göra detta arbete, måste de själva förstå ”den väg” som barnet bör gå. Detta omfattar mer än att blott och bart ha boklig kunskap. Det innefattar allt som är gott, rent, rätt och heligt. Det omfattar ett nyktert levnadssätt, fromhet, broderlig omtanke och vänlighet, samt kärlek till Gud och nästan. För att man skall nå syftet med barnens utbildning måste uppmärksamheten riktas på den fysiska, intellektuella, moraliska och religiösa utbildningen.
Barnens utbildning hemma och i skolan borde inte jämställas med hur man tämjer stumma djur. Barnen har en intelligent vilja, som skall ledas till att kontrollera alla deras krafter. Stumma djur behöver tränas, ty de har varken förstånd eller intellekt. Men människosinnet måste läras självkontroll. Det måste utbildas till att styra hela människan, under det att djuren kontrolleras av sin herre och tränas att vara honom undergivna. Människan är både sinne, omdöme och vilja för sitt djur. Ett barn kan fostras på samma sätt som djuret, så att det inte får någon egen vilja. Även dess individualitet kan gå upp i den som leder dess utbildning. Barnets vilja kan faktiskt helt och hållet bli lärarens vilja underdånig.
Barn som utbildas på det sättet kommer emellertid alltid att vara undermåliga i moralisk styrka och individuellt ansvar. De har inte uppfostrats att handla utifrån förstånd och principer. Deras vilja har kontrollerats av andra och deras sinne har inte kommit till användning så att det skulle kunna vidgas och stärkas genom övning. De har inte letts och fostrats med hänsyn till sin särskilda kroppsbeskaffenhet och sina själsförmågor, för att de skulle kunna använda sina starkaste krafter när det behövs. Lärare skulle inte stanna här utan borde ägna särskild uppmärksamhet åt att öva de svagare själsförmögenheterna, så att alla krafter kan tas i bruk. På så sätt kan de gå framåt från ett utvecklingsstadium till ett annat, så att sinnet kan nå upp till största möjliga kapacitet.
Undervisning i självtillit
Det finås många familjer vars barn ser ut att vara väluppfostrade sa lange som de far del även bestämd fostran men når det som hjälpt dem att hålla regler inte längre existerar förefaller de vara oförmögna att tänka, handla och bestämma själva. Sådana barn har allt för länge varit under en järnhand, som inte har tillåtit dem att själva tänka och handla i sådana fall när det skulle varit i högsta grad lämpligt att de skulle ha gjort så. De har ingen tillit till sig själva och vågar inte handla efter eget omdöme eller ha en egen åsikt. När de sedan lämnar såna föräldrar för att fatta sina egna beslut, är det mycket lätt att de leds av andras omdöme i felaktig riktning. De har inte en fast karaktär. De har inte fått lära sig att förlita sig på sitt eget omdöme så snabbt och så långt som det var praktiskt möjligt, och därför har inte deras sinnen på ett passande satt utvecklats och stärkts. De har på ett fullständigt sätt kontrollerats av sina föräldrar så länge, att de helt litar på dem. Deras föräldrar är både huvud och omdöme för dem.
Å andra sidan borde de unga inte lämnas att både handla och tänka oberoende av sina föräldrar och lärare. Barnen skulle läras att respektera erfarna människors omdöme och låta sig ledas av sina föräldrar och lärare. De skulle utbildas så att deras sinnen förenas med deras lärares och föräldrars och undervisas på ett sådant sätt att de kan se att det är klokt att följa givna råd. När de sedan lämnar sina föräldrars och lärares ledande hand, kommer deras karaktärer inte att vara som ett frö som drivs av vinden.
En sträng fostran av de unga, utan att på ett passande sätt leda dem att själva tänka och handla allt efter som deras förmåga och begåvning tillåter, kommer alltid att leda till en grupp människor som är svaga i andlig och moralisk kraft. När de sedan står på egna ben i världen för att själva handla, kommer det att framgå, att de har fostrats som djur och inte utbildats som människor. I stället för att ha letts, har deras vilja genom hård disciplin tvingats till underdånighet av både föräldrar och lärare.
De föräldrar och lärare som har skrutit med att ha fullständig kontroll över sinne och vilja hos de barn, som var under deras vård, skulle upphöra med sitt skryt om de kunde se dessa barns framtida liv, som på så sätt har fostrats och underkuvats med tvång och fruktan. Dessa är nästan helt och hållet oförberedda att ta sin del i livets hårda ansvar. När dessa ungdomar inte längre är under sina föräldrars och lärares vilja, utan tvingas att tänka och handla själva, är det nästan säkert att de kommer att välja en felaktig väg och ge efter för frestelsens makt. De kan inte leva detta liv framgångsrikt, och samma brister ses i deras andliga liv. Kunde de som undervisar barnen och ungdomen se det framtida resultatet av sin felaktiga fostran kartlagt framför sig, skulle de förändra sin plan för utbildningen. De lärare som känner sig belåtna över att de har en nästan fullständig kontroll över sina elevers vilja är inte de mest framgångsrika lärarna, även om det för stunden ser ut att vara smickrande för dem.
Gud har aldrig avsett att en människas sinne skulle vara under någon annans fullständiga kontroll. De som anstränger sig att få elevernas personlighet att bli identisk med den egna, för att vara deras sinnen, vilja och samvete, tar på sig ett fruktansvärt ansvar. Deras elever kan vid vissa tillfällen se ut som väldrillade soldater. Men när hämningarna är borta kan man se brist på fritt ställningstagande, som kommer även brist på fasta principer. De som gör det till sitt mål att utbilda sina elever så att de kan se och förstå att kraften till att bli människor med fasta principer, lämpade för vilken livsuppgift som helst finns inom dem, är de mest användbara och ständigt framgångsrika lärarna. Deras gärning kanske inte för den ytlige betraktaren ser ut att ha de främsta fördelarna, och deras gärning kanske inte uppskattas så högt som de lärares vilka håller sina elevers sinnen och vilja under en total auktoritet. Elevernas framtida liv kommer emellertid att visa frukten även bättre utbildningsplan!
Det finns en fara att föräldrar och lärare befaller och dikterar för mycket, när de på samma gång misslyckas att komma i ett tillräckligt nära förhållande till sina barn och elever. De håller sig alltför ofta på ett för stort avstånd och utövar sin auktoritet på ett kallt, osympatiskt sätt som inte kan vinna barnens och elevernas hjärtan. Om de ville samla eleverna mycket nära sig och visa att de älskar dem, samt att de är personligt intresserade av deras ansträngningar, ja, även av deras lekar och sport, och många gånger även vara barn bland barnen, skulle det göra barnen mycket lyckliga och hjälpa till att vinna deras kärlek och förtroende. Barnen kommer då lättare att respektera och älska sina lärares och föräldrars auktoritet.
En lärares vanor och principer borde anses ha långt större betydelse än hans teoretiska utbildning. Om han är en allvarlig kristen känner han nödvändigheten av att ha ett likvärdigt intresse i den fysiska, intellektuella, moraliska och andliga utbildningen av sina elever. För att han skall kunna utöva ett rätt inflytande, bör han ha en fullständig kontroll över sig själv, och hans eget hjärta borde vara uppfyllt med kärlek till sina elever, vilket kommer att visa sig i hans blickar, ord och handlingar. Han bör ha karaktärens fasthet, ty först då kan han forma sina elevers sinnen på samma gång som han undervisar dem i olika vetenskaper. Ungdomens tidiga utbildning formar vanligen deras karaktärer för livet. De som har att göra med de unga borde vara mycket noga med att locka fram sinnets alla förmågor. På så sätt kan de unga bättre veta hur de skall inrikta sina krafter för att bli utbildade för den allra bästa tjänst.