Budskapet till församlingen i Laodicea är en uppmanade-väckande fördömelse, och den är tillämplig på Guds folk i vår tid.
”Skriv till Laodiceas församlings ängel: ’Så säger han som är Amen, det trovärdiga och sannfärdiga vittnet, begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska, att du vore antingen kall eller varm. Men du, då du är ljum och varken varm eller kall, skal jag utspy dig ur min mun. Du säger ju: ’Jag är rik, ja jag har vunnit rikedomar och behöver intet’; och du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.’” (Upp. 3:14-17.)
Herren visar oss att det budskap som måste framföras av dem han har kallat att varna folket, inte säger: ”Allt står väl till och ingen fara är på färde.” Det är inte endast teoretiskt, utan praktiskt i varje detalj. Guds folk beskrivs i budskapet till laodiceanerna såsom om de befann sig i en världslig trygghetsställning. De är själva tillfreds, i det att de tror att de har uppnått en hög andlig nivå. ”Du säger ju: ’Jag är rik, ja, jag har vunnit rikedomar och behöver intet; och du vet icke at du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.”
Vilken svårare förvillelse kan komma över människor än tron att de står i ett rätt förhållande tilll Gud när de står i ett felaktigt! Det sannfärdiga vittnets budskap riktar sig till Guds folk i en sorglig förvillelse, även om de är ärliga i sin förvillelse. De vet inte att deras tillstånd är beklagansvärt i Guds åsyn. På samma gång som de, till vilka buskapet riktas, smickrar sig själva med att de uppnått en upphöjd, andlig nivå, bryter det sannfärdiga vittnets budskap deras trygghet genom detta chockerande avslöjande av deras sanna tillstånd, nämligen andlig blindhet, fattigdom och elände.
Vittnesbördet, som är så genomträngande och strängt, kan inte missförstås, ty det är det sannfärdiga vittnet som talar och hans ord måste vara korrekt.
Det är svårt för dem som känner sig trygga i det de uppnått, och som tror att de själva är rika på andlig kunskap, att ta emot budskapet som förkunnar för dem, att de är bedragna och att de står i behov av varje andlig välsignelse. Det ohelgade hjärtat är ”ett illfundigt och fördärvat ting”. (Jer. 17:9.) Jag såg att många framhöll sig själva som goda kristna, men inte hade en stråle ljus från Jesus. De har inte en egen levande erfarenhet när det gäller det andliga livet. De är i behov av en djup och genomgripande självförödmjukelsens erfarenhet inför Gud innan de kommer att känna sitt verkliga behov av ivrigt och uthålligt sökande efter Andens trygga och dyrbara välsignelser.
Gud leder sitt folk steg for steg. Det kristna livet är en ständig strid och en marsch framåt. Det finns ingen vila från den striden. Det åar genom en ständig, outtröttlig ansträngning som vi kan behålla segern över Satans frestelser. Såsom ett folk kan vi triumfera i sanningens klarhet och styrka. Vi uppehålls fullständigt i vår ställning genom en överväldigande mängd av tydliga vittnesbörd från Bibeln. Men det finns stora brister i verklig biblisk ödmjukhet, tålamod, tro, kärlek, självförnekelse, vaksamhet och en offervillighetens anda. Vi behöver verkligen odla biblisk helgelse. Synden råder bland Guds folk. Den tydliga och klara tillrättavisningen till församlingen i Laodicea tas inte emot. Många håller fast vid sina tvivel och sina ”älsklingssynder”, trots att de är så förvillade att de talar om och känner det som om de inte behöver någonting. De tycker att Guds Andes vittnesbörd och tillrättavisning är omotiverad eller att det inte syftar på dem själva. Sådana är i det allra största behov av Guds nåd och andlig klarsynthet för att de skall kunna upptäcka sina brister i andligt avseende. De saknar nästan varje nödvändig förutsättning för att fullkomna den kristna karaktären. De har inte en praktisk kunskap om biblisk sanning, vilket skulle leda dem till ett ödmjukt liv och en fullständig harmoni mellan deras vilja och Kristi vilja. De lever inte i lydnad för alla Guds fordringar.
Det är inte tillräckligt att bekänna sig tro på adventbudskapet. Alla som är hängivna Kristi kors är i verkligheten förpliktade att inträda i ett korståg mot människornas fiende, att fördöma det som är fel och upprätthålla rättfärdigheten. Men det sannfärdiga vittnets budskap uppenbarar att en förskräcklig förvillelse vilar över vårt folk. Det är därför nödvändigt att komma till dem med varningar, för att väcka dem ur deras andliga slummer till beslutsam handling.
I min förra syn fick jag se att till och med det sannfärdiga vittnets klart framförda budskap inte hade åstadkommit det som Gud hade avsett. Folket fortfar att sova i sina synder. De fortsätter med att förklara sig själva som rika och utan behov av någonting. Många frågar: ”Varför ges alla dessa tillrättavisningar? Varför fortsätter Vittnesbörden att anklaga oss för avfällighet och för förfärliga synder? Vi älskar sanningen och vi är framgångsrika. Vi har inte behov av dessa vittnesbörd med dess varningar och tillrättavisningar.” Men om dessa som anklagar skulle få se sina egna hjärtan och jämföra sina liv med Bibelns praktiska undervisning, och om de då skulle ödmjuka sig inför Gud och låta Guds nåd upplysa mörkret, då skulle fjällen falla från deras ögon och de skulle inse sin verkliga andliga fattigdom och sitt elände. De skulle då komma att känna behov av att köpa guld, vilket är ren tro och kärlek; vita kläder, som symboliserar en fläckfri karaktär, vilken har gjorts ren i vår Återlösares blod; och ögonsalva, vilken symboliserar den Guds nåd som ger en klarare uppfattningsförmåga i andliga ting, samt hjälp att kunna upptäcka sin synd. Dessa uppnådda erfarenheter är mera dyrbara än guld från Ofir.
Orsaken till andlig blindhet
Det har visats mig att den främsta orsaken till varför Guds folk nu är i detta andligt blinda tillstånd är därför att de inte vill ta emOt tillrättavisning. Många har förkastat de tillrättavisningar och varningar som har getts till dem. Det sannfärdiga vittnet fördömer Guds folks ljumma tillstånd, vilket ger Satan stor makt över dem i denna väntans och vaksamhetens tid. De själviska, de stolta och de som älskar synd förföljs alltid av tvivel. Satan har förmåga att inge tvivel och att tänka ut invändningar mOt de tydliga vittnesbörd som Gud sänder. Många tycker att det är en dygd, ett kännetecken på intelligens hos dem, att visa tvivel, att krångla till och att ifrågasätta. De som önskar tvivla kommer alltid att finna orsaker därtill. Gud har aldrig avsett eller tänkt att ta bort alla möjligheter till tvivel. Han ger tydliga bevis, vilka noggrant måste undersökas med ett ödmjukt sinne och en läraktig anda. Alla skall sedan kunna ta ställning utifrån hur övertygande bevisen är.
Det eviga livet är av oerhört värde och kommer att kosta oss allt det vi har. Jag fick se att vi inte tillräckligt uppskattar de eviga tingen. Allt som är värt att äga i denna värld kräver ansträngningar och många gånger de mest plågsamma uppoffringar. Och detta endast för att få del av förgängliga skatter. Skulle vi vara mindre villiga att uthärda strid och möda, och att göra ivriga ansträngningar och stora uppoffringar för att få del av de skatter som är oändliga i värde och som ger ett liv som kan jämställas med den Eviges liv? Kan himmelen någonsin kosta oss för mycket?
Tro och kärlek är gyllene skatter, beståndsdelar som det är stor brist på bland Guds folk. Det har visats mig att tvivel på Vittnesbördens varningar, uppmuntran, och tillrättavisning utestänger ljuset från Guds folk. Otron tillsluter deras ögon så att de är okunniga om sin verkliga ställning. Det sannfärdiga vittnet beskriver deras blindhet på följande sätt: ”Du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” (Upp. 3: 17.)
Tron på den snart återkommande Kristus saknas. ”Min Herre kommer icke så snart”, sägs inte endast i hjärtat. utan uttrycks också i ord och ännu mera bestämt i handling. Okunnighet i denna väntans tid gör Guds folks sinnesförnimmelser okänsliga för tidens tecken. Den förskräckliga ogudaktighet som överflödar, kräver den allra största noggrannhet och ett levande vittnesbörd, för att utestänga synden från församlingen. Tron har avtagit på ett fruktansvärt sätt, och det är endast genom övning som den kan växa till.
När den tredje ängelns budskap började förkunnas, hade de som engagerade sig i Guds verk någonting att riskera och de måste göra stora offer. De började denna gärning i fattigdom och fick genomlida de största försakelser och smädelser. De fick möta ett hårt motstånd, vilket drev dem till Gud i deras behov och bevarade deras tro levande. Vår nuvarande plan för systematiskt givande’” förser våra förkunnare med ett lämpligt underhåll och därför finns ingen brist och inte heller något behov av tro för uppehället. De som nu kallas att förkunna sanningen riskerar ingenting. De behöver inte heller göra några bestämda offer. Budskapet är utformat och sätts i deras händer, och tryckalster finns tillgängliga vilka försvarar den tro som de söker att sprida.
En del unga män börjar utan att ha en verklig känsla för arbetets upphöjda karaktär. De har inga umbäranden, svårigheter eller svåra strider att möta, som skulle pröva deras tro. De behöver inte heller öva sig i praktisk självförnekelse eller hysa en försakelsens anda. En del blir stolta och självupphöjda, och har ingen verklig börda för det verk som lagts på dem. Det sannfärdiga vittnet talar till dessa förkunnare: ”Så gör nu bättring med all flit.” En del av dessa är så uppfyllda av stolthet att de i verkligheten utgör ett hinder och en förbannelse för Guds dyrbara verk. De utövar inte ett frälsande inflytande på andra. Dessa män behöver bli verkligt omvända till Gud och helgade av den sanning som de presenterar för andra.
Bestämda vittnesbörd i församlingen
Ganska många känner sig otåliga och ängsliga därför att de ofta besväras av varningar och tillrättavisningar, som ständigt framhåller deras synder. Det sannfärdiga vittnet säger: ”Jag känner dina gärningar.” Motiven, avsikterna, otron, misstankarna och misstroendet kan döljas för människor, men inte för Kristus. Det sannfärdiga vittnet kommer som en rådgivare: .Så råder jag dig då, att du köper av mig guld, som är luttrat i eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder till att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina ögon med, för att du skall kunna se. ’Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.’ Så gör nu bättring med all flit. Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom och han med mig. - Den som vinner seger, honom skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag själv har vunnit seger och satt mig med min Fader på hans tron.” (Upp. 3: 18 -21.)
De som tillrättavisas av Guds Ande borde inte resa sig upp mot det ödmjuka instrumentet. Det är Gud och inte en felande människa som har talat för att frälsa dem från undergång. De som förkastar varningen lämnas i blindhet att bedra sig själva. Men de som lyssnar till den och nitiskt ger sig in i uppgiften att befria sig ifrån sina synder för att få de nödvändiga välsignelserna, öppnar sitt hjärtas dörrar för att deras Frälsare må komma och vara hos dem. Dessa människor finner du alltid i en fullkomlig harmoni med Guds Andes vittnesbörd. Guds tjänare som predikar Ordet för vår tid borde inte försumma detta allvarliga budskap till laodiceanerna. Det sannfärdiga vittnet framför inte ett behagligt budskap. Herren säger inte till dem: Ni är nästan på rätt väg; ni har fått ta emot tuktan och tillrättavisning, som ni inte har gjort skäl för; ni har helt onödigt fått bära bekymmer genom stränghet; ni är inte skyldiga till de fel och synder för vilka ni har blivit tillrättavisade.
Det sannfärdiga vittnet förklarar, att när du menar att du vunnit framgång och har det bra, är du i verkligheten i behov av allting. Det är inte nog för Ordets förkunnare att presentera ett ämne teoretiskt, men de borde också framställa praktiska ämnen. De behöver studera de praktiska lärdomar som Kristus gav sina lärjungar och göra en noggrann tillämpning av dessa, både för sin egen och andras del. Skall vi förmoda att Kristus, därför att han frambär ett fördömande vittnesbörd, saknar en öm ’kärlek till sitt folk? O, nej! Han som dog för att återlösa människan från döden, älskar med en gudomlig kärlek, ty de som han älskar tillrättavisar han. ”Alla som jag älskar, dem tuktar och agar jag.” (Upp. 3: 19.) Men många vill inte ta emot det budskap som himmelen sänder till dem. De kan inte uthärda att få höra om sin kärlek till världen, sina fel, sin själviskhet, sin stolthet och att de försummat sina plikter.
De sista dagarnas faror
Vi lever i den allvarligaste och viktigaste tiden av jordens historia. Vi är mitt uppe i de yttersta dagarnas faror. Förfärliga och viktiga händelser ligger framför oss. Hur nödvändigt är det då inte att alla som verkligen fruktar Gud och älskar hans lag ödmjukar sig inför honom, och sörjer och känner sig bedrövade över sina synder, och bekänner dem därför att deras synder har skilt dem från Gud. Det som skulle föranleda den största ängslan hos oss är att vi inte inser och förstår vårt eget tillstånd, vår låga ställning, och att vi är tillfreds med att vara som vi är. Vi borde fly till Guds ord och till bönen och var och en söka Herren uppriktigt, så att vi må finna honom. Detta skulle vi göra till vår främsta uppgift. (Band 3, sid. 53, 1872.)