Det har visats mig att Gud i Jos. 7 illustrerar hur han ser på synden bland dem som bekänner sig vara hans folk och helighålla hans bud. De som särskilt har ärats genom att han på ett märkligt sätt visat sin kraft, liksom för Israel fordom, och som trots detta har vågat att ringakta hans direkta undervisning, kommer att bli föremål för hans vrede. Han önskar undervisa sitt folk om att olydnad och synd är oerhört anstötliga för honom och något som man inte får vara likgiltig för. Han visar oss att när hans folk lever i synd borde de på en gång besluta sig för att göra allt för att skaffa bort den, så att hans avsky inte längre skulle vila över dem alla.
Men om folkets synder förbises av dem som står i ansvarsställning vilar hans misshag över dem, och Guds folk hålls som en församling ansvarigt för dessa synder. I sitt handlingssätt med sitt folk under gångna tider visar Herren det nödvändiga i att rena församlingen från dess fel. En syndare kan sprida mörker som kommer att utestänga Guds ljus från hela församlingen. När folket förstår att mörkret sänker sig över dem och de inte vet orsaken, borde de ivrigt söka Gud i stor ödmjukhet och självförkrosselse, intill dess att de fel som bedrövar hans Ande har upptäckts och avlägsnats.
De fördomar som uppstått emot oss därför att vi har tillrättavisat felen, som Gud visat mig existerar, och det rop som uppstått om kärvhet och stränghet, är inte rättvist. Gud bjuder oss tala och därför kan vi inte vara tysta. Om felen är uppenbara bland hans folk, och om Guds tjänare likgiltigt låter det passera, hål1er de i verkligheten med och rättfärdigar syndaren och är lika skyldiga som syndaren och kommer lika hög grad att få del av Guds misshag. De kommer att göras ansvariga för de skyldigas synder. I syner har jag uppmärksammats på många händelser där Guds folk ådragit sig hans misshag genom medlemmars försummelser, därigenom att de inte har tagit itu med de fel som existerade bland dem. De som har ursäktat dessa fel har av folket betraktats som mycket vänliga och älskvärda personer, helt enkelt därför att de avskytt att förverkliga Bibelns tydliga plikt. Uppgiften var inte behaglig och dar for undvek de den.
Den hatets anda som har kommit över vissa människor därför att felen bland Guds folk har tillrättavisats, har fört blindhet och en fruktansvärd förvillelse över dem själva. Detta har lett till att de inte kunnat skilja mellan det som är rätt och fel. De har släckt sin egen andliga synförmåga. De kan se felen, men de känner inte, som Josua, behov av att ödmjuka sig själva på grund av att de förstår att människor är i andlig fara.
Guds sanna folk, som har en börda för hans verk och människors frälsning på sina hjärtan, kommer alltid att betrakta synden som den verkligen är i dess syndfulla karaktär. De kommer alltid att stå på deras sida, som troget och rättvist tar itu med de synder som så lätt kan komma över Guds folk.
I synnerhet är detta fallet under församlingens sista tid, under den tid då de etthundra fyrtiofyra tusen beseglas, vilka skall sta utan fel och brist inför Guds tron. De kommer att mycket djupt känna de misstag som begås av Guds bekännande folk. Detta framställs tydligt av profetens il1ustration av det avslutande verket under bilden av de män som har svärdet i sina händer. En av männen var klädd i linnekläder och hade skrivredskap med sig. ”Herren sade till honom: ’Gå igenom Jerusalems stad och teckna med ett tecken på pannan de män, som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne.’” (Hes. 9: 4.)
Vem har del av Guds rådslut i denna tid? Ar det de som i verkligheten ursäktar felen bland Guds bekännande folk och som, även om det inte sker öppet, knotar i sina hjärtan mot dem som önskar tillrättavisa synden? Ar det de som tar ställning emot och sympatiserar med dem som begår felen? Nej, förvisso inte! Om de inte bättrar sig och flyr bort från detta Satans verk att förfölja dem som har verkets börda på sina hjärtan och upphör att understödja syndarna i Sion, så kommer de aldrig att få ta emot Guds insegel. De förgås i den allmänna ödeläggelsen som övergår de ogudaktiga, representerade genom de fem männen med svärdet i sina händer. Observera följande med eftertanke: De som tar emot sanningens rena tecken, som skrivits i dem genom den helige Andes kraft, som illustreras med det märke som mannen i linnekläder tecknade dem med, ”dessa som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne” dvs. i församlingen. Deras kärlek till renhet och Guds ära och härlighet är sådan, och de har en så klar syn över syndens förskräckliga syndfullhet, att de framställs som människor i sådan ångest att de suckar och ropar. Läs hela det nionde kapitlet i Hesekiel.
Men den allmänna ödeläggelsen av alla dem som inte ser den stora kontrasten mellan synd och rättfärdighet, och som inte känner såsom de som står i Guds rådslut och som får ta emot inseglet, beskrivs i detta sammanhang av männen med svärden i sina händer: ”Och till de andra hörde jag honom säga: ’Dragen fram i staden efter honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och haven ingen misskund. Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som har tecknet på sig; och I skolen begynna vid min helgedom.’” (Verserna 5, 6.)
Akan -- en förebildlig undervisning
När det gällde Akans synd sade Gud till Josua: ”Jag vill icke mer vara med eder, om I icke alldeles skaffen bort ifrån eder det tillspillogivna.” (Jos. 7: 12.) Hur kan denna händelse jämföras med den väg som har valts av dessa som inte vill höja sin röst mot synden och det felaktiga, men vars sympatier alltid befinns vara hos dem som genom sina synder vållar bekymmer i Israels läger? Gud sade till Josua: ”Du skall icke kunna stå emot dina fiender, förrän I skiljen det tillspillogivna från eder.” (Vers 13.) Han uttalade det straff som skulle följa överträdelsen av förbundet.
Då började Josua noggrant forska för att finna den skyldige. Han kallade fram Israel efter deras stammar, sedan de olika familjerna och slutligen de enskilda personerna. Akan befanns vara den skyldige. Men för att saken skulle bli klar för hela Israel, och för att det inte skulle finnas någon orsak för dem att klaga och säga att den oskyldige fick lida, använde Josua ett klokt förfaringssätt. Han visste att Akan var överträdaren och att han hade dolt sin synd och därigenom uppväckt Guds vrede mot sitt folk. Diskret uppmanade Josua Akan att avlägga en fullständig bekännelse av sin synd, så att Guds ära och rättvisa måtte försvaras inför Israel. ”Då sade Josua till Akan: ’Min son, giv ära åt Herren, Israels Gud, och bekänn, honom till pris: säg mig, vad du har gjort, och dölj intet för mig.” (Vers 19.)
”Akan svarade Josua och sade: ’Det är sant, jag har syndat mot Herren, Israels Gud, ty så har jag gjort: jag såg ibland bytet en dyrbar mantel från Sinear och två hundra siklar silver och en guldplatta, femtio siklar i vikt, och till detta fick jag begärelse och tog det; se, det är gömt i jorden, i mitten av mitt tält, och silvret underst.’ Då sände Josua några män dit för att se efter, och de skyndade till tältet; och de funna det gömt där i hans tält, och silvret underst. Och de toga det ur tältet och bura det till Josua och Israels barns menighet och lade det ned inför Hetren. Då tog Josua och Israels menighet med honom Akan, Seras son, och silvret och manteln och guldplattan och hans söner och döttrar, hans oxar, åsnor och får och hans tält, och allt övrigt, som han hade, och förde alltsammans upp till Akors dal. Och Josua sade: ’Varför drog du olycka över oss? Nu skall ock Herren i dag låta olycka komma över dig!’ Och Israels menighet stenade honom; de brände upp dem i eld och kastade stenar på dem.” (Verserna 19-25.)
Herren hade talat om för Josua att Akan inte endast hade tagit det som han bestämt förbjudit dem att ta med mindre de skulle komma under förbannelse, utan han hade också stulit och hycklat. Herren hade sagt att Jeriko och allt det tillspillogivna skulle brännas upp, utom guldet och silvret, vilket han hade reseverat för sin skattkammare. Den seger som vanns genom att inta Jeriko hade inte skett genom krig eller belägring av staden. Hövitsmannen över Herrens här hade lett himmelens här. Såtiden var Herrens. Det var han som genomförde slaget. Istaels barn hade inte riktat ett enda slag mot någon. Segern och äran var Herrens och därför var också det tillspillogivna hans. Han hade förordnat så att allt skulle brännas upp utom guldet och silvret, vilket hade reserverats för hans skattkammare. Akan hade mycket väl förstått att det undantag som gjorts för guld och silverskatterna, vilka han fått begärelse till, var Herrens egendom. Han hade stulit från Guds skattkammare för sitt eget behov.