Aposteln Paulus säger klart, att israeliternas erfarenhet under ökenvandringen har blivit nedtecknad till lärdom för oss som lever i denna tid, för oss som har tidernas ände inpå oss. Vi menar inte att de faror vi är utsatta för är mindre än hebr6ernas, utan tvärtom större. Det kommer att finnas frestelser till avundsjuka och missnöje. Det kommer att råda öppet uppror, precis som det som är nedtecknat från det forna Israel. Det kommer alltid att finnas en anda av uppror mot tillrättavisning av synder och fel. Men skall tillrättavisningens röst tystas ner på grund av detta? Om det är så befinner vi oss inte i någon bättre situation än de olika samfunden i vårt land, vilka är rädda för att gripa sig an folkets villfarelser och förhärskande synd.
De som Gud har avskilt såsom rättfärdighetens förkunnare har ett allvarligt ansvar, som lagts på dem att tillrättavisa folkets synder. Paulus uppmanade Titus: ”Så skall du tala; och du skall förmana och tillrättavisa dem med all myndighet. Låt ingen förakta dig.” (Tit. 2: 15.) Det finns alltid sådana som förkastar dem som vågar tillrättavisa synder, men det finns tillfällen då tillrättavisning måste ges. Paulus gav rikt linjer till Titus att tillrättavisa en särskild grupp människor skarpt, för att de skulle bli sunda i tron. Människor av skilda slag, som sammanförs i församlingens gemenskap, har olika egenheter och brister. När dessa utvecklas krävs det tillrättavisning. Om de som väljs till viktiga ansvarsställningar, aldrig förebrådde eller med stränghet tillrättavisade någon, skulle det snart råda ett fördärvligt förhållande, som storligen skulle vanära Gud. Hur skall då tillrättavisning ges? Aposteln svarar: ”Med allt tålamod och med undervisning i alla stycken.” (2 Tim. 4: 2.) Principer borde framhållas och tillämpas på dem - som behöver tillrättavisas, men Guds folks brister skulle aldrig få passera med likgiltighet.
Det kommer alltid att finnas människor som förkastar tillrättavisning och vilkas känslor vänder sig emot den. Det är inte behagligt att få veta att man har fel. I nästan varje fall där tillrättavisning är nödvändig, finns det några som fullständigt har förbisett att Herrens Ande har sårats och hans verk blivit vanärat. Denna grupp människor känner medlidande med dem som behöver tillrättavisning, därför att personliga känslor har sårats. All denna ohelgade sympati gör sympatisörerna delaktiga i dens synd som tillrättavisats. I nio fall av tio skulle den som tillrättavisats, om han lämnats med sina skuldkänslor, ha kunnat bli hjälpt till att inse sin synd och därigenom ha förändrat sig. Obehöriga och ohelgade sympatisörer lägger en helt och hållet felaktig mening i tillrättavisarens motiv och i den givna tillrättavisningens natur, och genom att sympatisera med den tillrättavisade leds denne till att känna att han verkligen har blivit förorättad. Resultatet blir att hans känslor gör uppror mot den som endast gjort sin plikt. De som troget Utför sina obehagliga plikter under känslan av sitt eget ansvar för Gud kommer att få del av hans välsignelser. Gud väntar av sina tjänare att de alltid skall vara ivriga att göra hans vilja. I apostelns uppfordran till Timoteus uppmanas han: ”Predika ordet, träd upp i tid och otid, bestraffa, tillrättavisa, förmana med allt tålamod och med undervisning i alla stycken.” (Vers 2.)
Hebréerna var inte villiga att underordna sig Herrens ledning och begränsningar. De ville gå sin egen väg, följa sitt eget sinnes ledning och kontrolleras av sitt eget omdöme. Hade de lämnats fria att göra detta, skulle inga klagomål ha kommit mot Moses, men de var rastlösa under de rådande begränsningarna.
Enhet i handling och dom
Gud vill ha sitt folk fostrat och lett in i en handlingens harmoni, för att de skall kunna se öga mot öga och ha samma tänkesätt och bedömning. För att detta skall kunna förverkligas, finns det mycket som måste göras. Det mänskliga hjärtat måste underkuvas och förvandlas. Gud avser att det alltid skall finnas ett levande vittnesbörd i församlingen. Det kommer alltid att vara nödvändigt att tillrättavisa och uppfordra, och en del kommer att behöva bli skarpt tillrättavisade, såsom fallet kräver. Vi hör ursäkten: ,,0, jag är så känslig. Jag kan inte stå ut med klander!” Om dessa personer skulle uttrycka det ela korrekt, borde de säga: ”Jag är så egenkär, så självtillräcklig och så stolt, att jag inte vill ta emot några order. Jag vill inte bli tillrättavisad. Jag kräver rätten att ha mitt eget omdöme. Jag har rätt att tro och tala som jag behagar.” Herren önskar inte att vi skall ge avkall på vår individualitet. Men vilken människa är en passande domare att säga hur långt denna fråga om individuellt oberoende skall sträckas?
Petrus uppfordrar sina bröder: ”Så skolen I ock, I yngre, å eder sida underordna eder de äldre. Ikläden eder alla, i umgängelsen med varandra, ödmjukheten såsom en tjänaredräkt. Ty Gud står emot de högmodiga, men de ödmjuka giver han nåd’.” (1 Petr. 5: 5.) Aposteln Paulus uppfordrar bröderna i Filippi till enhet och ödmjukhet: ”Om nu förmaning i Kristus, om uppmuntran i kärlek, om gemenskap i Anden, om hjärtlig godhet och barmhärtighet betyda något, gören då min glädje fullkomlig, i det att I ären ens till sinnes, uppfyllda av samma kärlek, endräktiga, liksinnade, fria ifrån genstridighet och ifrån begär efter fåfänglig ära. Fast hellre må var och en i ödmjukhet akta den andre förmer äu sig själv. Och sen icke var och en på sitt eget bästa, utan var och en också på andras. Varen så till sinnes, som Kristus Jesus var.” (Fil. 2: 1-5.) Återigen uppmanar Paulus sina bröder: ”Eder kärlek vare utan skrymtan; avskyn det onda, hållen fast vid det goda. Älsken varandra av hjärtat i broderlig kärlek; söken överträffa varandra i inbördes hedersbevisning.” (Rom. 12: 9, 10.) När han skriver till efesierna säger han: ”Underordnen eder varandra i Kristi fruktan.” (Ef. 5: 21.)
Israels historia framställer för oss förvillelsens stora fara. Många saknar känsla för sin egen naturs syndfullhet, och inte heller upplever de den nåd, som ges genom förlåtelsen. De lever i mörker, under frestelser och stor förvillelse. De är långt borta från Gud. Trots det känner de stor tillfredsställelse med sina liv, fastän deras handlingssätt är avskyvärt inför Gud. Dessa människor kommer alltid att vara i strid med Guds Andes ledning, och då i synnerhet mot dess tillrättavisning. De önskar inte bli störda. Då och då har de själviska farhågor och goda avsikter, och ibland angelägna tankar och övertygelser. Den djupa erfarenheten saknas emellertid, då de inte är förenade med den eviga Klippan. De inser aldrig hur nödvändigt det tydliga vittnesbördet är. Synden förefaller dem inte så förskräcklig, på grund av att de inte vandrar i ljuset, såsom Kristus är i ljuset.
Det finns ännu en annan grupp människor, som har ett ljus och en särskild övertygelse, och en verklig erfarenhet av Guds Andes påverkan, men som övervinns även mängd frestelser från Satan. De värdesätter inte det ljus som Herren har gett dem. De aktar inte på de varningsord och de tillrättavisningar som Guds Ande ger dem. De lever under fördömelsen. Dessa kommer alltid att vara oeniga med det direkta vittnesbördet därför att det fördömer dem.
Gud har avsett att hans folk skulle vara en enhet, att de skulle kunna se varandra i ansiktet och ha samma åsikt och omdöme. Detta kan inte åstadkommas utan ett klart utpekande, levande vittnesbörd i församlingen. Kristi bön var att hans lärjungar skulle vara ett, såsom han var ett med sin Fader. ”Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder, att de alla må vara ett och att, såsom du, Fader, är i mig och jag är i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro, att du har sänt mig. Och den härlighet, som du har givit åt mig, den har jag givit åt dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett - jag i dem och du i mig - ja, för att de skola vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå, att du har sänt mig och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig.” (Joh. 17: 20-23.)