Kristi församlings mission är ;m rädda förlorade syndare. Den skall sprida kunskapen om Guds kärlek till människor och vinna dem för Kristus genom kärlekens verksamma kraft. Guds budskap för vår tid måste föras till jordens mörka hörn, och detta verk måste börja i våra hem. Kristi efterföljare borde inte leva ett själviskt liv, men fyllda av Kristi Ande borde de verka i harmoni med honom.
Det finns orsaker till den nuvarande kylan och otron. Kärlek till världen och livets omsorger skiljer människan från Gud. Livets vatten måste finnas i oss, och flyta ut från oss, i det att det springer upp som det eviga livets källsprång. Vi måste göra det som Gud framställer för oss. Om en kristen verkligen skall uppskatta livets ljus, måste han öka sina ansträngningar att leda andra till sanningens budskap. Hans liv måste utmärkas av ansträngningar och offer för att göra andra gott, och då kommer det inte att finnas någon klagan om brist på glädje.
Änglarnas ständiga sysselsättning är att verka för att göra andra lyckliga. Detta är deras glädje. Det som det själviska hjärtat skulle anse som en förödmjukande tjänst, att hjälpa dem som är olyckliga och på allt sätt mindervärdiga, både tillkaraktär och ställning, är den sysselsättning det himmelska hovets syndfria änglar har. Kristi självuppoffrande kärlek är den anda som är genomgående i hela himmelen och det är hemligheten till dess lycka och härlighet.
De som inte känner någon speciell glädje i att söka vara till välsignelse för andra genom att verka, ja, även offra, för att göra dem gott, kan inte ha Kristi eller himmelens anda. Ty de har inget gemensamt med de himmelska änglarnas sysselsättning och kan inte ta del i den härlighet som ger en upphöjd glädje åt dem. Kristus har sagt: ”Likaså bliver mer glädje i himmelen över en enda syndare, som gör bättring, än över de nittionio rättfärdiga, som ingen’ bättring behöva.” (Luk. 15:7.) Om änglarnas glädje är att se syndare ångra sig och göra bättring, skulle det då inte vara syndares glädje, som själva blivit frälsta genom Kristi blod, att som resultat av sitt arbete få se andra ångra sig och vända sig till Kristus? När vi arbetar i harmoni med Kristus och de heliga änglarna skall vi uppleva en glädje som inte kan förstås utanför detta verk.
De principer som innefattas i Kristi kors ger ett tungt ansvar till alla som tror, att förneka det själviska jaget, att meddela ljus till andra och att ge av sina medel för att sprida ljuset. Om de är förbundna med himmelen kommer de att vara upptagna av detta arbete tillsammans med änglarna.
Principen som gäller för världsligt inriktade människor är att få ut allt de kan av detta livets förgängliga ting. Självisk vinningslystnad är den förhärskande principen i deras liv. Men den renaste glädjen finns inte i rikedomar och inte heller i det som begärelsen alltid längtar efter, utan där förnöjsamheten härskar och där självförsakelsens kärlek är den ledande principen. Det finns tusentals människor som endast lever sitt liv för nöjen och njutning och i vars hjärtan endast finns klagan. De är offer för själviskhet och missnöje i den fåfänga ansträngningen att tillfredsställa sitt sinnes njutningslystnad. Men olycka står stämplat i deras ansiktsdrag och bakom dem är endast en öken, därför att det på deras väg inte finns de goda gärningarnas frukt.
I proportion till att Kristi kärlek uppfyller våra hjärtan och styr våra Jiv, övervinns själviskhet, begär och kärlek till det som enbart är behagligt, och det kommer att bli ett nöje för oss att utföra Kristi vilja. Vi gör ju anspråk på att vara hans tjänare. Vår lycka kommer då att vara i proportion till vårt osjälviska handlande, därför att vi drivs av Kristi kärlek.
Gudomlig vishet har ifråga om frälsningsplanen förordnat det så, att, i denna lag för handling och motreaktion, välgörenheten med alla sina grenar, har välsignats två gånger. Den som ger till de behövande välsignar andra och blir själv välsignad i ännu högre grad. Gud kunde ha nått sitt syfte att frälsa syndare utan människans hjälp, men han visste att människan inte kunde vara lycklig utan att ta del i detta stora verk, i vilket hon skulle tillägna sig självförnekelse och välgörenhet.
For att människan inte skulle förlora de välsignade resultat som följer av välgörenhet, gjorde Återlösaren henne till sin medarbetare. Genom omständigheternas kedja, vilken skulle vara en uppmaning till kärleks gärningar, ger han människan de bästa möjligheterna att utveckla godhet och lära henne att vanemässigt ge hjälp till de fattiga och underhålla hans verk. Han sänder sina fattiga såsom representanter för sig själv. Genom sina behov, väcker en fördärvad värld i oss viljan att ägna medel och inflytande åt att för dem förkunna sanningen, som de är i så stort behov av. När vi hörsammar dessa kallelser till arbete och välgörenhetshandlingar, blir vi lika honom, som för vår skull blev fattig. När vi ger, välsignar vi andra och på så sätt samlar vi de verkliga rikedomarna.
Världsliga intressen och himmelska skatter
Det har varit stor brist på kristen godhet i församlingen. De som har haft de största möjligheterna att befrämja Guds verk har gjort endast litet. Gud har genom sin nåd fört en grupp människor till sanningens kunskap, för att de skulle uppskatta dess dyrbara värde i jämförelse med de jordiska skatterna. Jesus har sagt till dessa: ”Följ mig!” Han prövar dem med en inbjudan till den måltid som han har berett. Han ser med vakande öga vilken karaktär de utvecklar, om deras själviska intressen bedöms ha större värde än eviga rikedomar. Många av dessa kära församlingsmedlemmar formar nu genom sina handlingar samma ursäkter som nämnts i följande liknelse: ”En man tillredde ett stort gästabud och bjöd många. Och när gästabudet skulle hållas, sände han ut sin tjänare och lät säga till dem som voro bjudna: ’Kommen, ty nu är allt redo.’ Men de begynte alla strax ursäkta sig. Den förste sade till honom: ’Jag har köpt ett jordagods, och jag måste, gå ut och bese det. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.’ En annan sade: ’Jag har köpt fem par oxar, och jag skall nu gå åstad och försöka dem. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.’ Åter en annan sade: ’Jag har tagit mig hustru, och därför kan jag icke komma.’ Och tjänaren kom igen och omtalade detta för sin herre. Då blev husbonden vred och sade till sin tjänare: ’Gå strax ut på gator och gränder i staden och för hitin fattiga och krymplingar och blinda och halta.’” (Luk. 14: 16-21.)
Denna liknelse framställer på ett rätt sätt det tillstånd som många av dem som bekänner sig tro på sanningen för vår tid befinner sig i. Herren har sänt dem en inbjudan att komma till den måltid som han till ett högt pris har berett för dem. Men världsliga intressen förefaller vara av större värde för dem än de himmelska skatterna. De inbjuds att ta del av sådant som har evighetsvärde, men deras jordegendomar, deras boskap och deras hemintressen verkar vara av så mycket större betydelse för dem, än att acceptera den himmelska inbjudningen, att de är mer överväldigande än varje gudomlig vädjan. Dessa jordiska ting görs till ursäkt för deras olydnad till den himmelska uppmaningen: ”Kommen, ty nu är allt redo.” Dessa människor följer blint samma ursäkter som framställdes i liknelsen. De ser på sina jordiska egendomar och säget: ”Nej Herre, jag kan inte följa dig. Jag beder dig, tag emot min ursäkt.”
Just de välsignelser som Gud har gett dessa människor för att pröva dem, och se om de vill ge ”till Gud det som hör honom till”, använder de som en ursäkt för att de inte kan lyda de krav sanningen ställer på dem. De har tagit sina jordiska skatter i sina händer och säger: ”Jag måste ta hand om dessa ting. Jag får inte försumma detta livets uppgifter, ty de här tingen är mina.” På så sätt har deras hjärtan blivit lika oemottagliga som den tilltrampade vägen. De Stänger sina sinnen för den himmelske budbäraren som säger: ”Kommen, ty nu är allt redo”, men öppnar hjärtats dörr, och inbjuder världens bördor och affärsangelägenheter att komma in, medan Jesus knackar förgäves.
Själviskhet -- ett irriterande ok
Många människors hjärtan är så övervuxna av törnen och detta livets omsorger, att det inte finns någon plats för de himmelska tingen hos dem. Jesus inbjuder de trötta och de betyngda med löften om vila, om de vill komma till honom. Han inbjuder dem att byta ut själviskhetens och begärelsens plågande ok, som gör dem till slavar under mamon, mot hans ok och hans bördor, som han förklarar vara lätta. Han säger: ”Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; ’så skolen I finna ro för edra själar’.” (Matt. 11 :29.) Han önskar att de skulle lägga de världsliga omsorgernas och bekymrens tunga bördor åt sidan och ta på sig hans ok, vilken är självförnekelse och offer för andra. Dessa bördor kommer att visa sig vara lätta! De som vägrar att ta emot den lättnad som Kristus erbjuder dem, och som fortsätter att bära själviskhetens tunga ok, i det att de anstränger sig till det yttersta för att samla pengar för självisk tillfredsställelse, har inte erfarit den frid och den vila som finns i att bära Kristi ok och ta på sig självförnekelsens och den oegennyttiga godhetens börda som Kristus har burit i deras ställe.
När kärlek till världen tar hjärtat, i besittning och blir dess behärskande böjelse, finns det inte längre någon plats för Guds tillbedjan, ty sinnets krafter underkastar sig mamons slaveri, och kan inte längre tänka på Gud och himmelen. Sinnet förlorar sin Guds-likhet, förträngs och begränsas till att samla pengar.
På grund av själviskhet och kärlek till världen, har. dessa människor gått vidare med allt mindre känsla för Guds verks storhet i dessa yttersta dagar. De har inte fostrat sina sinnen att arbeta för Gud. De har ingen erfarenhet i den riktningen. Deras ägodelar har tagit allt intresse och förmörkat frälsningsplanens storhet. På samma gång som de. förbättrar och vidgar sina världsliga planer, ser de inget viktigt i att utvidga och sprida Guds verk. De investerar sina medel i de förgängliga, och inte i de eviga tingen. Deras hjärtan är ständigt på jakt efter ytterligare tillgångar. Gud har gjort dem till förvaltare av sin lag, för att de skulle låta ljuset, som så kärleksfullt har getts dem, lysa för andra. De har så förökat sina omsorger och bekymmer att de inte har tid att välsigna andra med sitt inflytande, att samtala med sina grannar, att bedja med och för dem, och på olika sätt söka leda dem fram till sanningens kunskap.
Dessa människor är ansvariga för det goda de kunde ha gjort, men från vilket de har ursäktat sig själva på grund av världsliga omsorger och bördor, som så har uppfyllt deras sinnen och krävt hela deras intresse. Människor för vilka Kristus dog, kunde ha blivit frälsta genom deras personliga ansträngningar och goda exempel,. men många håller nu på att förgås därför att de saknar det ljus som Gud har gett till människorna och som de skulle reflektera ut över andras stig. Men det dyrbara ljuset är gömt under skäppan, och ger. inget ljus till dem som är i huset.
Liknelsen om punden
Varje människa är en Guds förvaltare. Till var och en har Mästaren överlämnat sina medel, men människorna gör anspråk på dem som sina egna. Kristus säger: ”Förvalten dessa, till dess att jag kommer tillbaka.” (Luk. 19: 13.) Det kommer ett tillfälle när Kristus kräver tillbaka det som är hans med ränta. Han skall då säga till varenda en av sina förvaltare: ”Gör räkenskap för din förvaltning” (Luk. 16: 2.) De som har gömt sin Herres pengar i jorden i stället för att gå till banken med dem, eller som har förslösat sin Herres pengar genom att använda dem på värdelösa ting, i stället för att rätt placera dem där de ger bästa räntan - i Herrens verk - kommer inte att få ta emot sin Mästares beröm, utan hans fördömelse. Den oduglige tjänaren i liknelsen för tillbaka det enda pundet till Gud och säger: ’Herre, jag hade lärt känna dig såsom en sträng man som vill skörda, där du icke har sått, och inbärga, där du icke har utstrött; och av fruktan för dig gick jag bort och gömde ditt pund i jorden. Se, här har du, vad dig tillhör.’ Då svarade hans herre och sade till honom: ’Du onde och late tjänare, du visste, att jag vill skörda, där jag icke har sått, och inbärga, där jag icke har utstrött? Då borde du också hava satt in mina penningar i en bank, så att jag hade fått igen mitt med ränta, när jag kom hem.’” (Matt. 25: 24-27.)
Denne onyttige tjänare var inte okunnig om Guds planer, men han satte sig i sinnet att omintetgöra Guds avsikter, i det att han anklagade honom för orättvisa när han krävde att de åt honom anförtrodda punden skulle ha förmerats. Precis samma klagan och knot görs även stor klass rika människor, som bekänner sig tro sanningen. Likt den otrogne tjänaren är de rädda för att det kommer att ställas anspråk på de pund som Gud gett dem, att Gud skulle använda dem för att sprida sanningen. Därför binder de dem genom att investera dem i jordiska värdesaker och gömmer dem i världen, och på så sätt binder de dem så fast att de inte har någonting, eller närmast ingenting, att investera i Guds verk. De har faktiskt gömt dem av fruktan för att Gud skulle göra anspråk på en del av kapitalet eller ”räntan därav”. När Herren frågar efter de medel, som han lånat dem, kommer de med motbjudande ursäkter varför de inte har satt in medlen i ”banken”, genom att investera dem i Herrens verk för att underhålla detta.
Den som förskingrar Herrens egendom, förlorar inte endast pundet som Gud lånat honom, men han förlorar också det eviga livet. Om honom sägs följande: ”Kasten den oduglige tjänaren ut i mörkret härutanför. Där skall vara gråt och tandagnisslan.” (Matt. 25:30.) Den trogne tjänaren, som investerar sina pengar i Guds verk för att frälsa människor, använder sina medel till Guds förhärligande och får ta emot Mästarens berömmelse: ”Rätt så, du gode och trogne tjänare. När du var satt över det som ringa är, var du trogen; jag skall sätta dig över mycket. Gå in i din Herres glädje.” (Vers 21.) Vad kommer Herrens glädje att bestå av? Jo, glädjen att se människor frälsta i härlighetens rike. ”Honom, som i stället för att taga den glädje, som låg framför honom, utstod korsets lidande och aktade smäleken för intet och som nu sitter på högra sidan om Guds tron.” (Hebr. 12: 2.)
Tanken på förvaltarskapet borde ha en praktisk tillämpning på allt Guds folk. Liknelsen om punden, om den förstås rätt, kommer att driva ut den begärelse som Gud kallar för avguderi. Praktisk välgörenhet ger andligt liv till tusentals bekännande namnkristna, vilka nu sörjer över sitt mörker. Det skall förvandla dem från själviska, begärelsefyllda mamontillbedjare till ivriga, trogna Kristi medarbetare för att frälsa syndare.
Självförnekelse och offer
Själva frälsningsplanens grundval är offer. Jesus lämnade de himmelska boningarna och blev fattig, för att vi genom hans fattigdom skulle göras rika. Alla som delar denna frälsning, vilken köpts åt dem med ett så oändligt offer som Guds Son, kommer att följa den stora förebildens exempel. Kristus var den stora hörnstenen, och därför måste vi bygga på den grunden. Varenda en av oss måste ha självförnekelsens och självuppoffringens anda. Kristi liv på jorden var osjälviskt. Det kännetecknades av förödmjukelse och offer. Skall människor, som blivit delaktiga av den stora frälsning, som Jesus kom från himmelen för att ge dem, vägra att följa sin Herre, och dela hans självförnekelse och offer? Kristus säger: ”Jag är vinträdet, I ären grenarna.” (Joh. 15: 5.) ”Var gren i mig, som icke bär frukt, den tager han bort; och var en gren som bär frukt, den rensar han, för att den skall bära mer frukt.” (vers 2.) Den viktigaste och vitalaste principen, är att den sav som flyter genom vinträdet, också ger näring åt grenarna, för att de må växa och bära frukt. Ar tjänaren större än sin Herre? Skall världens Återlösare praktisera självförnekelse och offer i vårt ställe, och medlemmarna av Kristi kropp praktisera efterlåtenhet mot sig själva? Självförnekelse är det principiella villkoret för lärjungaskap.
”Därefter sade Jesus till sina lärjungar: om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig’.” (Matt. 16: 24.) Jag har gått före er på självförnekelsens väg. Jag kräver inget av er, mina efterföljare, utom det som jag, er Herre, har gett er ett exempel på i mitt eget liv.
Världens Frälsare besegrade Satan i frestelsens öken. Han segrade för att visa människan hur hon kan segra. Han förklarade detta i Nasarets synagoga: ”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren.” (Luk. 4: 18, 19.)
Det stora verk som Jesus omtalade att han hade kommit för att genomföra, har han även anförtrott åt sina efterföljare på jorden. Kristus såsom huvudet leder oss i frälsningens stora verk och uppmanar oss att följa i hans fotspår. Han har gett oss ett världsomfattande budskap. Denna sanning måste nå ut till alla nationer, tungomål och folk. Satans makt skulle komma att ifrågasättas, och han skulle besegras av Kristus och även av hans efterföljare. Ett vittomfattande krig måste hållas igång mot mörkrets makter och för att detta skulle kunna utföras med framgång, krävs medel. Gud har aldrig menat att sända medel direkt från himmelen, men han ger dem i sina efterföljares händer såsom pund för att användas i just denna avsikt att uppehålla striden.
Tiondesystemet
Han har gett sitt folk en plan hur dessa medel skall ges tillräckligt för att detta företag skall vara självunderhållande. Guds plan i tiondesystemet är vacker i sin enkelhet och jämlikhet. . Alla kan ta del i det med tro och tillförsikt, ty det är av gudomligt ursprung. I det förenas enkelhet och nytta, och det kräver inte heller en hög kunskap att förstå hur det skall praktiseras. Alla kan känna att de har en del i att bära frälsningens dyrbara verk framåt. Varje människa kan bli en Herrens skattmästare och bli ett redskap i att möta behoven i Herrens skattkammare. Aposteln säger: ”Var och en av eder må spara ihop, vad han får tillfälle till.” (1 Kor. 16:2.)
Ett stort syfte fullföljs genom detta system. Om alla skulle acceptera det, skulle var och en bli en outtröttlig och trogen skattmästare åt Gud, och därför skulle det aldrig saknas medel till att förverkliga förkunnelsen av det sista varningens budskap till världen. Herrens skattkammare skulle vara fylld, om alla praktiserade detta system, och givarna skulle inte lämnas fattigare. Genom varje invesrering skulle de bli mer och mer förenade med sanningen för vår tid. De kommer att spara ”åt sig skatter, som kunna bliva en god grundval för det tillkommande, så att de vinna det verkligka livet”. (1 Tim. 6:19.)
Allteftersom de uthålliga och systematiska arbetarna ser, att avsikten med de goda ansträngningarna är att ge näring åt kärleken till Gud och medmänniskor, och att deras personliga ansträngningar vidgar området för deras användbarhet, kommer de att förstå, att det ligger en stor välsignelse i att vara Kristi medarbetare. Den kristna församlingen i allmänhet förnekar Guds krav på dem, att ge gåvor av det de äger för att underhålla striden mot det moraliska mörkret som överflödar i världen. Guds verk kommer aldrig att gå framåt, som det skulle, förrän Kristi efterföljare blir aktiva och nitiska arbetare.
Varje enskild medlem i församlingen skulle känna, att den tro som han bekänner sig till, är en verklighet och att alla skulle vara oegennyttiga arbetare. En del rika män känner att de måste opponera sig därför att Guds verk utbreds och det är efterfrågan på pengar. De säger att det inte finns något slut på kraven på pengar. Det ena projektet efter det andra som kräver hjälp uppstår. Till sådana skulle jag vilja säga, att vi hoppas, att Guds verk kommer att vidgas så att det blir allt fler tillfällen, och talrikare och mer allvarliga kallelser från Herrens skattkammare om underhåll för att fullfölja uppgiften.
Om det systematiska givandets plan” hade omfattats av var och en och tillfullo genomförts, skulle det ha varit ett ständigt förråd i skattkammaren. Inkomsterna skulle flyta in likt en ständig ström, som hela tiden fyllde välgörenhetens källor till brädden. Att ge gåvor är en del av evangeliet. Ar det inte så, att när vi begrundar det oändliga pris, som betalts för vår återlösning, lägger det ekonomiska förpliktelser på oss, såväl som krav på att alla våra krafter helgas i Mästarens tjänst?
Vi har en skuld att betala till Mästaren en gång när han skall säga: ”Gör räkenskap för din förvaltning.” (Luk. 16: 2.) Om människor föredrar att åsidosätta Guds anspråk och att gripa efter och själviskt behålla allt det han ger dem, kommer han att vara tyst i nuet och fortsätta att ofta pröva dem genom att öka sina gåvor och låta sina välsignelser komma dem till del. Dessa människor kanske kan gå vidare och ta emot människors ära utan någon anmärkning från församlingen. Men en dag kommer Herren att säga: ”Gör räkenskap för din förvaltning.” Kristus säger: ”Vadhelst I icke haven gjort mot en av dessa minsta, det haven I ej heller gjort mot mig.” (Matt. 25: 45.) ”I ären icke edra egna, I ären ju köpta och betalning är given.” Ni är ansvariga för att Gud blir förhärligad med era medel såväl som genom er kropp och ande, vilka tillhör honom. ”Ni är köpta med ett pris”, inte med ”förgängliga ting, med silver eller guld”, ”utan med Kristi dyra blod”. Han begär en återbetalning av de gåvor som han anförtrott åt oss, för att hjälpa till i människors frälsning. Han har gett sitt eget blod, men han begär vårt silver. Det är genom hans fattigdom som vi har gjorts rika. Vägrar vi att ge honom tillbaka hans egna gåvor?
Guds medarbetare
Gud är inte beroende av människan för att underhålla sitt verk. Han kunde ha sänt medel från himmelen för att fylla sin skattkammare, om han i sin försyn hade sett att detta skulle ha varit det bästa sättet för människan. Han kunde ha tänkt ut sätt varigenom änglarna skulle ha sänts att förkunna sanningen för världen, utan det mänskliga redskapet. Han kunde ha skrivit sanningen på himlarna och låtit dem i levande bokstäver förkunna för världen hans fordringar. Gud är inte beroende av människans guld och silver. Han säger: ”Mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen. .. Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens hets med allt vad därpå är.” (Ps, 50: 10, 12.) Vilka behov det än må finnas för våra sändebud när det gäller att leda Guds verk framåt, har han med avsikt ordnat allt för vått bästa. Han har ärat oss genom att göra oss till sina medarbetare. Han har föreskrivit det nödvändigt för människor att samarbeta med honom, för att de fortsättningsvis skulle öva sig i att göta gott.
Gud har i sin visa försyn låtit de fattiga finnas ibland oss, på det att vi, då vi ser de olika formerna av brist och lidande i världen, skulle prövas och ledas in i en sådan situation att vi kunde utveckla en kristen kataktär. Han hat låtit de fattiga finnas ibland oss för att vi skall lära oss kristen sympati och kädek.
Syndare som försmäktat av brist på kunskap, kommer att lämnas i mörket och okunnighet om inte människor get dem sanningens ljus. Gud sänder inte änglar från himmelen fÖt att göra det arbete, som han har gett människan att utföra. Han har gett alla en uppgift, just för att han skall pröva dem och låta dem uppenbara sin sanna karaktär. Kristus låter de fattiga finnas ibland oss som sina representanter. ”Jag var hungrig”, säger han, ”och I gåven mig icke att äta; jag var törstig, och I gåven mig icke att dricka.” (Matt. 25:42.) Kristus identifierar sig själv med den lidande mänskligheten genom de personer som lider. Han gör deras behov till sitt eget och tar deras nöd till sitt eget bröst.
Den fördärvade världens moraliska mörker vädjar till kristna människor att göra personliga ansträngningar, att ge av sina medel och sitt inflytande, för att de skall bli lika hans avbild, han som hade eviga rikedomar, men ändå för vår skull blev fattig. Guds Ande kan inte förbli hos sådana till vilka han sänt sanningens budskap men som nästan måste tvingas innan de känner sin plikt att vara Kristi medarbetare. Aposteln inskärper givandets plikt utifrån högre motiv än bara mänskliga sympatier, därför att känslorna berörts. Han inskärper principen att vi skulle arbeta osjälviskt med blicken riktad på att förhärliga Gud.
Bibeln begär av de kristna, att de skall träda in i en plan för aktiv godhet som ständigt övar dem i att intressera sig för sina medmänniskors frälsning. Den moraliska lagen inskärper helighållandet av sabbaten, vilken inte var en börda, utom när lagen överträddes och människor dömdes till det straff som överträdelsen fordrade. Tiondesystemet var ingen börda för dem som inte avvek från planen. Det system som gavs till hebréerna har inte ersatts eller avskaffats av honom som är dess upphovsman, I stället för att ha satts ur funktion, skulle det genomföras mera fullständigt och utvidgas, liksom frälsningen enbart genom Kristus ännu mera fullkomligt skulle föras fram i ljuset i den kristna tidsåldern.
Jesus tillkännagav för den lagkloke, att villkoren för honom att få evigt liv var att han i sitt liv skulle genomföra de särskilda fordringar som lagen hade, vilka bestod i att älska Gud av hela sitt hjärta, all sin själ, allt sitt förstånd och av all sin kraft och sin nästa såsom sig själv. När det förebildliga offersystemet upphörde vid Kristi död, stod den ursprungliga lagen oförändrad, den som hade ingraverats på stentavlorna, därför att den framhåller fordringar på människan under alla tider. I den kristna tidsåldern har människans plikter inte begränsats, utan blivit mera klarlagda och enkelt uttryckta.
Eftersom evangeliet skulle nå längre och spridas ännu mer, fordrades större satsning för att underhålla striden efter Kristi död, och detta gjorde lagen om givandet till en ännu mera pockande nödvändighet än under den hebreiska förvaltningen. Nu fordrar Gud, inte mindre, men större gåvor än under någon annan period i vår världs historia. Den princip som Kristus lade fram är att gåvorna och offren skulle vara i proportion till det ljus och de välsignelser vi fått njuta av. Han har sagt: ”Var och en, åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt, och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera.” (Luk. 12:48.)
De första lärjungarna besvarade den kristna tidsålderns välsignelser genom godhetens och kärlekens gärningar. Utgjutelsen av Guds Ande efter att Kristus hade lämnat sina lärjungar och uppfarit till himmelen ledde till självförnekelse och självuppoffring för andras frälsning. När de heliga i Jerusalem var i nöd, skrev Paulus till de hednakristna när det gällde godhetens gärningar och sade: ”Ja, då I nu utmärken eder i alla stycken: i tro, i tal, i kunskap, i allsköns nit, i kärlek, den kärlek, som av eder har blivit oss bevisad, så mån I se till, att I också utmärken eder i detta kärleksverk.” (2 Kor. 8: 7.) Här ställs kärleksgärningar vid sidan av tro, kärlek och kristet nit. De som tror att de kan vara goda kristna och stänga till sina öron och hjärtan för Guds kallelse till frikostigt givande, lever i en fruktansvärd förvillelse. Det finns sådana, som bekänner sig älska sanningen, och så långt som det gäller ord, har intresse av att se sanningen spridas, men som inte gör något får dess spridning. Sådana människors tro är död, därför att den inte fullkomnas genom gärningar. Herren har aldrig gjort ett sådant misstag som att omvända en människa och lämna henne under girighetens makt.
Från Adams dagar
Tiondesystemet går tillbaka ända bortom Mose tid. Det fordrades att människorna skulle offra gåvor till Gud för religiösa ändamål innan ett bestämt system gavs till Mose, ja, ända så långt tillbaka som på Adams tid. De skulle visa att de fogade sig efter Guds fordringar, genom att frambära sina offer såsom uppskattning av hans nåd och välsignelser. Detta fortsatte under efterkommande generationer och genomfördes också av Abraham, som gav tionde till Melkisedek, som var präst åt Gud den högste. Samma principer existerade på Jobs tid. När Jakob, som en flykting och en utfattig vandrare, kom till Beteloch ensam och övergiven, lade sig ned om natten med en sten som sin kudde, gav han där ett löfte till Herren: ”Av allt vad du giver mig skall jag giva dig tionde.” (1 Mos. 28: 22.) Gud tvingar inte människor att ge. Allt vi ger måste vara frivilligt. Han vill inte ha sitt förråd förökat med ovilliga gåvor. Herren ville leda människan in i en innerlig gemenskap med sig själv och in i ett förhållande av sympati och kärlek till sina medmänniskor, genom att lägga på henne ansvarshandlingar, som skulle motverka själviskheten och förstärka hennes kärlek till Gud och människan. Gud hade sett att ett systematiskt givande var det bästa för människan som ”har lätt för att vara självisk och stänga sitt hjärta för generösa handlingar. Herren fordrar att de gåvor som ges vid bestämda tillfällen, skall ordnas så att givandet blir en vana och godheten upplevs vara en kristen plikt. Det sinne som öppnas genom en gåva, bör inte få tid att bli själviskt kallt och att stängas till innan nästa gåva ges. Det bör bli en kontinuerlig ström som flyter, och på så sätt hålla denna kanal öppen genom godhetens handlingar.
En tiondel av inkomsten eller avkastningen
När det gäller den mängd som Gud fordrar, har han specificerat den såsom en tiondel av inkomsten eller avkastningen. Sedan lämnas detta till människans samvete och goda hjärta, som i sin bedömning av tiondesystemet skall ha fritt spelrum. Även om det lämnas fritt för samvetet, har planen lagts fram och definierats tillräckligt för alla. Inget tvång behövs.
Gud inbjöd människorna under den mosaiska hushållningen att ge en tiondel av sin inkomst eller avkastning. Han överlämnade i deras förvaltning detta livets goda, pund som skulle förvaltas och ges tillbaka till honom. Han har fordrat en tiondel, och hans anspråk är det minsta som människan kan återföra till honom. Han säger: Jag ger dig nio tiondelar, på samma gång som jag fordrar en tiondel, ty den är min. När människor undanhåller en rian del, rövar de från Gud. Syndoffer, spisoffer och tackoffer fordrades också förutom en tiondel av inkomsten.
Allt det som undanhålles av det Gud fordrar - tionden av inkomsten och avkastningen - antecknas i himmelens böcker såsom röveri. Det innebär att bedra sin Skapare, och när denna försummelsesynd läggs fram för dem, är det inte nog för dem att förändra den inställning de haft och från den stunden börja med den rätta principen. Detta kommer inte att rätta till de siffror, som finns i de himmelska böckerna för förskingring av den egendom som anförtrotts åt dem att förvalta, för att återföras till Utlånat en. Ånger och bättring fordras för det otätta handlingssättet mot Gud och den grundläggande otacksamheten.
”Menen I då, att en människa får röva från Gud? Ty I röven ’ju från mig. Åter frågen I: ’På vad sätt hava vi rövat från dig?’ Jo, i fråga om tionden och offergärden. Förbannelse har drabbat eder, men ändå röven I från mig, så många I ären, Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat, och pröven så, hurudan jag sedan bliver, säger Herren Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse.” (Mal. 3: 5-10.) Ett löfte har här getts att om full tionde förs till förrådshuset, kommer Guds välsignelser att utgjutas över de lydiga.
”Jag skall näpsa gräshopporna för eder, så att de icke mer fördärva eder frukt på marken; ej heller skola edra vinträd mer slå fel på fältet, säger Herren Sebaot. Och alla folk skola prisa eder sälla, ty edert land skall då vara ljuvligt, säger Herren Sebaot.” (Verserna 11, 12.) Om alla som bekänner sig till sanningen skulle söka nå upp till. Guds fordringar i att ge en tiondel, vilken Gud säger är hans, kommer Guds förrådshus .’!tt på ett överflödande sätt förses med medel till att genomföra det stora frälsningsverket för människan. Gud ger människan nio tiondelar, när han på samma gång: gör anspråk på en tiondel för sina heliga avsikter, på samma sätt som han har gett människan sex dagar för sitt eget arbete’ och har reserverat och satt åt sidan den sjunde dagen för sig själv. Ty liksom sabbaten, är tiondelen av avkastningen helig, Gud har reserverat den för sig själv. Han skall genomföra sitt verk på jorden med avkastningen av de medel som han har anförtrott åt människan, Gud fordrade av sitt folk fordom tre årliga sammankomster. ”Tre gånger om året skall allt ditt mankön träda fram inför Herrens, din Guds, ansikte på den plats som han utväljer: vid det osyrade brödets högtid, vid veckohögtiden och vid lövhyddohögtiden, Men med tomma händer skall ingen träda fram inför Herrens ansikte, utan var och en skall giva, vad hans hand förmår, alltefter måttet av den välsignelse som Herren, din Gud, har givit dig.” (5 Mos. 16: 16, 17.) Inte mindre än en tredjedel av deras inkomster avskildes till heliga och religiösa ändamål.
Närhelst Guds folk, i vilken tid av vår världs historia det än må ha varit, villigt och glatt har genomfört hans plan, när det gäller systematiska kärleksgärningar, gåvor och offer, har de upplevt det säkra löftet om att framgång skulle åtfölja allt deras arbete, i de proportioner som de har varit lydiga hans fordringar. När de erkände Guds anspråk och gick in under dem, i det att de ärade honom med sina tillgångar, fylldes deras lador med överflöd. Men när de rövade tionde och offer från Gud, blev de nogsamt medvetna om att de inte endast rövade från honom, utan även från sig själva, ty han begränsade sina välsignelser till dem i samma proportion som deras offer begränsades till honom.