En del påstår att dessa noggranna lagar var bindande endast för hebréerna. Men detta var inte en börda för dem som älskade Gud. Det var endast när deras själviska natur stärktes av att undanhålla detta, som människorna förlorade de eviga tingen ur sikte och värderade de jordiska skatterna mer än att vinna människor. Det finns ännu mer angelägna nödvändigheter som åläggs Guds Israel i de yttersta dagarna än det var för det forna Israel. Det finns ett stort och viktigt verk som måste utföras på en mycket kort tid. Gud har aldrig avsett att tiondesystemets lag skulle sättas ur funktion bland hans folk. Han avsåg i stället att offervillighetens anda skulle vidgas och fördjupas för detta avslutande verk.
Systematiskt givande borde inte göras till ett systematiskt tvång. Det är frivilliga offer, som är Gud välbehagliga. Sann kristen kärleksverksamhet springer fram från den tacksamma kärlekens princip. Kärlek till Kristus kan inte existera utan en likvärdig kärlek till dem för vilka han kom till denna värld för att återlösa. Kärlek till Kristus måste vara den förhärskande principen i hela vår varelse, vilken styr alla känslor och leder all vår energi. Återlösningens kärlek borde väcka alla ömma känslor och all den självuppoffringens hängivenhet, som överhuvudtaget kan finnas i ett människohjärta. När detta är fallet, behövs inte hjärteknipande appeller för att bryta igenom själviskheten och väcka människors slumrande sympatier för att kalla fram godhetens offervilja för sanningens dyrbara sak.
Jesus har köpt oss med ett oändligt offer. Alla våra gåvor och vårt inflytande tillhör verkligen vår Frälsare och borde helgas till hans tjänst. Genom att göra detta visar vi vår tacksamhet för att vi har blivit befriade från syndens slaveri genom Kristi dyrbar”, blod. Vår Frälsare verkar ständigt för oss. Han har uppfarit genom himlarna och beder för oss genom att frambära sitt eget blod. Han beder inför sin Fader och påminner om korsfästelsens ångest och höjer sina sårmärkta händer och beder för sin församling att dess medlemmar skulle bevaras från att falla i frestelser.
Om våra förnimmelser kunde väckas till att fatta vår Frälsares underbara verk för vår frälsning, skulle en djup och ivrig kärlek brinna i våra hjärtan. Vår slöhet och kalla likgiltighet skulle då skrämma oss. Fullständig hängivenhet och kärlekens verk, drivet av tacksam kärlek, skulle ge det minsta villiga offer en gudomlig väldoft, som gör den ringa gåvan värdefull. Men efter det att vi villigt överlåtit till vår Återlösare allt vi kan ge, även om det är aldrig så värdefullt för oss, kommer allt det vi offrat ändå att tyckas oss vara mycket otillräckligt och smått, om vi tänker på vår tacksamhetsskuld till Gud sådan den verkligen är. Men änglarna tar dessa offer, vilka för oss ser torftiga ut, och lägger fram dem såsom ett väldoftande offer inför tronen och de tas emot.
Vi som Kristi efterföljare, fattar inte vår verkliga ställning. Vi har inte en korrekt syn på vårt ansvar såsom Kristi lejda tjänare. Han har i förväg utbetalat lönen genom sitt lidande och utgjutit sitt blod för att binda oss i villig tjänst för honom. Allt det goda vi har är ett lån från vår Frälsare. Han har gjort oss till sina förvaltare. Vårt minsta offer, vår ringaste tjänst, gjord i tro och kärlek, blir helgade gåvor till att vinna människor för Mästarens tjänst och främja hans ära. Kristi rikes tillväxt borde vara vårt främsta intresse. De som sätter sina nöjen och själviska intressen såsom sitt livs huvudsyften, är inte trogna förvaltare.
De som förnekar sig själva för att göra gott för andra, och helgar sig själva och allt det de har för Kristi tjänst, skall få uppleva den lycka som den själviska människan förgäves söker. Vår Frälsare sade: ”Likaså kan ingen av eder vara min lärjunge, om han icke försakar allt vad han äger.” (Luk. 14: 33.) Den kristna kärleken ”söker icke sitt eget”. Det är frukten av den osjälviska kärleken och godheten, som karakteriserade Kristi liv. Med Guds lag i våra hjärtan kommer den att leda ”Våra egna intressen till lydnad för höga och eviga intressen.
Skatter på jorden
Kristus uppmanar oss att först söka Guds rike och hans rättfärdighet. Detta är vår första och främsta plikt. Vår Mästare har uttryckligen varnat sina tjänare för att samla skatter på jorden. Ty när de gör det skall deras hjärtan syssla med jordiska ting helJre än med himmelska. Det är här som många stackars människor har lidit skeppsbrott i tron. De har gått rätt emot Herrens uttryckliga förordning, och har låtit kärlek till pengar vara den härskande drivkraften i livet. De är omåttliga i sina ansträngningar att samla medel. De är lika mycket förgiftade i sin sjuka längtan att samla rikedomar, som den onyktre är av sin sprit.
Många kristna glömmer att de är sin Mästares tjänare, och att de själva, deras tid, och allt de har tillhör honom. Många frestas, och majoriteten besegras, av de förvillande lockelser som Satan framställer att investera sina pengar i, där de kommer att ge den största återbäringen i kronor och ören. Det finns endast få som tänker på de bindande krav som Gud har på dem, och som gör det till sin främsta uppgift att tillgodose hans verks nödvändiga behov och som låter sina egna komma därnäst. Det är endast få som investerar i Guds verk i förhållande till sina tillgångar. Många har placerat sina pengar i företag, som de måste sälja innan de kan investera i Guds verk och på så sätt använda dem på ett praktiskt sätt. De gör detta till en ursäkt när de endast gör litet för Återlösarens sak. De har lika effektivt begravt sina pengar i jorden, som mannen i liknelsen hade gjort. De berövar Gud den tionde, han gör anspråk på som sin egen, och när de rövar från honom fråntar de sig själva de himmelska skatterna.
För människans nytta
Det systematiska givandets plan är inte tung för någon enda människa. ”Vad nu angår insamlingen till de heliga, så mån r förfara på samma sätt, som jag har förordat för församlingarna i Galatien. Var och en av eder må spara ihop, vad han får tillfälle till, och på första dagen i var vecka må han lägga av detta hemma hos sig, så att insamlingen icke göres först vid min ankomst.” (1 Kor. 16: 1-2.) De fattiga utestängs inte från: förmånen att ge, De, lika väl som de rika, kan ta del i detta arbete. Den undervisning som Kristus gav, när det gällde den fattiga änkans två skärvar, visar oss att den fattiges minsta. villiga offer, om det ges av ett kärleksfyllt hjärta, är lika acceptabelt som den rikes största donationer.
I helgedomens vågskål bedöms de fattigas gåvor, givna av kärlek till Kristus, inte av den mängd som ges, men efter den kärlek som ligger bakom offret. Jesu löften kommer lika säkert att förverkligas för den frikostige, fattige mannen, som endast har litet att offra, men som ger det frikostigt, såväl som för den rike mannen som ger av sitt överflöd. Den fattige mannen offrar det lilla han har, ett offer som han verkligen känner av. Han försakar verkligen något av det som han skulle behöva för sitt eget uppehälle, medan den som är rik ger av sitt överflöd och inte känner någon brist, och inte försakar något som han verkligen behöver. Därför ligger det något heligt i den fattige mannens offer, som inte finns i den rike mannens gåva, ty den rike ger endast av sitt överflöd. Guds försyn har sett till att hela planen för systematisk kärleksverksamhet är till nytta för människan. Hans omtänksamhet är aldrig overksam.. Om hans tjänare tar vara på de tillfällen hans försyn öppnat för dem, skulle alla vara aktiva arbetare.
De som undanhåller sina medel från Guds förrådshus, och samlar dem ”på kistbotten” för att barnen skall få dem, sätter sina barns andliga intressen på spel. De ställer sina medel, vilka har varit en stötesten för dem själva, i barnens väg sil att de kan snubbla över dem och gå i fördärvet. Många gör ett stort misstag när det gäller detta livets goda. De menar sig vara ekonomiska, och håller borta från sig själva och andra det goda de kunde ha fått ta emot genom ett rätt bruk av de medel, som Gud har lånat dem, men i stället har de blivit själviska och snåla. De försummar sina andliga intressen och stannar upp i sin religiösa tillväxt, allt pil grund av ,sina samlade rikedomar, som de inte kan använda. De lämnar vad de har till sina barn, och i nio fall av tio blir det en ändå större förbannelse för deras arvingar än det har varit för dem själva. Barn som litar till sina föräldrars ägodelar, misslyckas ofta att göra livet till en framgång, och misslyckas vanligen fullständigt att tillförsäkra sig det eviga livet.
Det allra bästa arv som föräldrar kan ge till sina barn är förmågan att kunna arbeta, och föredömet i ett liv som är karakteriserat av osjälvisk välgörenhet. Genom ett sådant liv, visar de pengarnas verkliga värde, att de endast kan uppskattas för det goda som de kan åstadkomma genom att tillgodose deras egna behov och andras nödtorft, och hjälpa till att föra Guds verk vidare.
De fattigas ansvar
En del är villiga att ge efter vad de har och känner att Gud inte har några anspråk pil dem, därför att de inte har sil stora penningsummor. De har inga inkomster som de kan undvara något av, sedan deras familjer har fått det allra nödvändigaste. Men det finns många av denna klass som kunde ställa frågan till sig själva; ger jag efter vad jag kunde ha haft? Gud menade att deras kroppskrafter och sinne skulle användas. En del har inte ansträngt sig till det yttersta av den förmåga som Gud har gett dem. Gud har ämnat att människan skall arbeta. Det sammanfördes visserligen med förbannelsen, men endast därför att synden gjorde det nödvändigt. För människans fysiska, mentala och moraliska välbefinnande är en nyttig arbetsinsats nödvändig. ”Varen därför inte tröga när det gäller nit”, är den uppfordran som den inspirerade aposteln Paulus ger.
Ingen person, han mil vara fattig eller rik, kan förhärliga Gud genom ett liv i slöhet. Det kapital som många fattiga har är tid och fysiska krafter, och detta slösas ofta bort därför att de älskar goda dagar och vill leva i bekymmersfri lättja, och därigenom har de inte någonting att ge till Herren i tionde och offergåvor. Om kristna människor brister i vishet att arbeta pil det bästa sättet och att med omdöme använda både fysiska och mentala krafter, borde de vara sil pass ödmjuka till sitt sinnelag, att de kan ta emot råd från medkristna, sil att deras omdöme kunde ersätta deras brister. Många fattiga människor, som nu är belåtna med att ingenting göra för sina medmänniskors bästa, och för att hjälpa till i Guds verk kunde göra mycket om de ville. De är lika ansvariga inför Gud för sina fysiska krafters kapital, som den rike mannen är för sina penningar.
En del som borde ha pengar att ge till Guds förrådshus vill i stället bara ta emot därifrån. Det finns många som nu är fattiga, som skulle kunna förbättra sitt tillstånd genom att med omdöme bruka sin tid och genom att avhålla sig från sina böjelser att ge sig in i spekulationer för att pil sil sätt fil pengar pil ett lättare sätt än genom tålmodigt och uthålligt arbete. Om de som inte har gjort sitt liv till en framgång vore villiga att ta emot undervisning, kunde de träna sig själva till självförnekelsens vanor och en strikt ekonomi, och därmed fil tillfredsställelsen att vara givare i stället för mottagare av kärleksgåvor. Det finns många lata tjänare. Om de skulle göra vad som stod i deras förmåga, skulle de erfara sil stora välsignelser i att hjälpa andra, att de verkligen skulle förstå att ”det är saligare att giva än att taga”.
Rätt inriktad godhet påverkar människors mentala och moraliska kraft, i det att de inspireras till den mest hälsobringande verksamhet för att’ välsigna de behövande och att påskynda Guds verk. Om de som har medel kunde förstå, att de har ansvar inför Gud för varje krona de förbrukar, skulle deras förmodade behov vara mycket mindre. Om samvetet vore vaket skulle det varna för onödiga utlägg, för att tillfredsställa aptiten, stoltheten, fåfängan och kärlek till nöjen, och det skulle rapportera det som slöseri med Guds pengar, vilka skulle ha använts till hans verk. De som undan för undan slösar bort Guds medel måste göra räkenskap för detta inför sin Mästare.