Om bekännande kristna använde mindre av sina rikedomar till att smycka sin kropp, försköna sina hus, och mindre för onödiga utgifter och hälsofördärvande överflöd på sina bord. skulle de kunna lägga mycket större summor på Herrens altare. De skulle på så sätt kunna handla som sin Återlösare, som lämnade himmelen, sina rikedomar och sin härlighet, och för vår skull blev fattig för att vi skulle få eviga skatter. Om vi är. för fattiga att noggrant ge Gud tionde och de offer som han väntar, är vi förvisso alltför fattiga att klä oss i dyrbara kläder och äta i överflöd, ty på så sätt förslösar vi Herrens pengar i skadliga eftergifter och till att behaga och förhärliga oss själva. Vi borde noggrant fråga oss själva vilka skatter vi har tillförsäkrat oss i Guds rike? Ar vi rika inför vår Gud?
Jesus gav sina lärjungar en lärorik undervisning när det gäller, begärelsen: ”Det var en rik man, vilkens åkrar buro ymniga skördar. Och han tänkte vid sig själv och sade: ’Vad skall jag göra? Jag har ju icke rum nog för att inbärga min skörd.’ Därefter sade han: ’Så vill jag göra: jag vill riva ned mina lador och bygga upp större, och i dem skall jag samla in all min gröda och allt mitt goda. Sedan vill jag säga till min själ: Kära själ, du har mycket gott förvarat för många år; giv dig nu ro, ät, drick och var glad.’ Men Gud sade till honom: ’Du dåre, i denna natt skall din själ utkrävas av dig; vem skall då få, vad du har samlat i förråd?’ Så går det den som samlar skatter åt sig själv, men icke är rik inför Gud.” (Luk. 12: 16-21.)
Livets längd och lycka beror inte på mängden av jordiska ägodelar. Den okloke, rike mannen hade, i sin stora själviskhet, lagt upp skatter för sig själv, som han inte kunde använda. Han hade levt endast för sig själv. Han hade gått för långt med sin handel och hade gjort alltför fina affärer, men han hade inte haft något förbarmande med andra människor och inte någon kärlek till Gud. Han hade rövat från den faderlöse och änkan och lurat sina medmänniskor till att föröka sin boskap och sina ägodelar. Han kunde ha förvarat sina skatter i himmelen i ”penningpungar som icke nötas ut”, men genom sitt begär förlorade han båda världarna. De som ödmjukt använder de medel som Gud har anförtrott åt dem till hans ära kommer att så småningom återfå sina skatter ur Mästaren; hand med den välsignelsen: ”Rätt så, du gode och trogne tjänare... Gå in i din Herres glädje.” (Matt. 25: 21.)
När vi tänker på det oändliga offer som gjorts för människosläktets frälsning kan vi inte annat än förvåna oss. När själviskheten gör anspråk på segern i människohjärtan, och de frestas att hålla tillbaka sin del av goda gärningar, borde de stärka sina rättsprinciper genom tanken att han som var rik på himmelens ovärderliga skatter, vände sig bort därifrån och blev fattig. Han hade inte ens en plats som han kunde kalla sitt hem eller där han kunde vila sitt huvud. Hela detta stora offer gjordes för oss, för att vi skulle få del av de eviga rikedomarna.
Kristus valde att vandra självförnekelsens och offrets väg som alla hans lärjungar måste färdas om de till sist skall bli upphöjda med honom. Han lade på sitt eget hjärta de bedrövelser som människor måste genomgå. Människorna i världen kan ofta bli tröga. De kan endast upptäcka jordiska ting, som förmörkar de himmelska tingens härlighet och värde. Människor är villiga att resa över land och hav för att få jordisk vinning och uthärda försakelser och svårigheter för att uppnå sina mål, men vänder sig ändå bort från himmelens lockelser och ser inte något värde i de eviga tingen. Människor som är jämförelsevis fattiga är vanligtvis de som gör det mesta för att underhålla Guds verk. De är generösa med det lilla de har. De har stärkt sina givmilda ingivelser genom kontinuerlig frikostighet. När deras utgifter kom mycket nära summan av deras inkomster, hade deras begär efter jordisk rikedom ingen plats eller chans att förstärkas.
Men med många är det så, att när de börjar samla jordiska rikedomar, börjar de också att beräkna hur lång tid det kommer att ta för dem att komma i besittning även bestämd summa. I sin iver att samla rikedom för sig själva, misslyckas de att bli rika inför Gud. Deras godhet håller inte jämna steg med deras insamlande. När deras längtan efter rikedom ökar, binds deras känslor till deras skatter. I samband med att deras ägodelar förökas, stärks också deras längtan efter mer, intill dess att de menar att tiondegivande till Herren är en hård och orättfärdig skatteutgift. I Ps. 62: 11 står det: ”Om ock eder rikedom växer, så akten icke därpå.” Många har sagt: ”Om jag vore lika rik som den och den, då skulle jag öka mina gåvor till Guds skattkammare. Jag skulle inte göra någonting annat med min rikedom, än att använda den för att påskynda Guds verk.” Gud har prövat en del av dessa genom att ge dem rikedom, men med rikedomen blev också frestelserna häftigare och deras. välgörenhet blev mindre än när de var fattiga. De greps även längtan efter större rikedom, som fyllde både deras sinnen och hjärtan så att de begick synden avguderi.
Odelad trohet
Han som ger människor eviga rikedomar och det eviga livets salighet i hans rike såsom lönen för trogen lydnad, kan inte acceptera ett delat hjärta. Vi är mitt uppe i de yttersta dagarnas faror, då allting är ämnat att skilja sinnet från Gud och locka känslorna bort från honom. Vår plikt kan endast urskiljas och uppskattas när vi ser den i ljuset som lyser från Kristi liv. På samma sätt som solen går upp i öster och rör sig mot väster, i det att den fyller jorden med ljus, på samma sätt kommer en Kristi efterföljare att vara ett ljus i denna världen. Han kan gå ut i världen såsom ett klart och skinande ljus, för att de som är i mörker må bli upplysta och varnade genom de strålar som lyser ut ifrån honom. Kristus säger till sina efterföljare: ”I ären världens ljus. Icke kan en stad döljas, som ligger uppe på ett berg?” (Matt. 5: 14.)
Vårt stora föredöme levde ett liv i självförnekelse. Kan då de som bekänner sig vara hans efterföljare gå en annan väg, som står i tydlig kontrast till hans? Frälsaren gav allt för en förlorad värld, i det att han inte höll tillbaka någonting av sig själv. Guds församling sover. Den är försvagad genom inaktivitet. Röster hörs från alla delar av världen: ”Kom hit över och hjälp oss”, men det finns ingen som rör sig för att besvara kallelsen. Det vi ser är en svag ansträngning då och då. Några få visar att de skulle vilja vara Mästarens medarbetare, men sådana lämnas ofta att arbeta ensamma. Det finns endast en missionär från vårt folk på hela det utländska missionsfältet.
Sanningen är mäktig, men den måste omsättas i handling. Det är inte tillräckligt att endast lägga pengarna på altaret. Gud kallar frivilliga människor att föra sanningen till andra nationer, tungomål och folk. Det är inte vårt antal och inte heller vår rikedom som kommer att ge oss en verklig seger, utan det är hängivenheten till verket, det moraliska modet, den ivriga kärleken till människor och det outtröttliga, aldrig svikande nitet.
Godhetens välsignelser
Det finns många som har sett på den judiska nationen som ett folk och beklagat dem att de ständigt beskattades för att underhålla sin religion, men Gud som skapade människan och försåg henne med all den välsignelse hon kunde behöva, visste vad som var bäst för henne. Genom hans välsignelse blev deras nio tiondelar värda mera för dem än hela summan utan hans välsignelse. Om någon, genom själviskhet, rövade från Gud eller förde ett bristfälligt offer till honom, kom olyckor och förluster över dem. Gud läser hjärtats avsikter. Han är bekant med människors avsikter och utmäter åt dem på hans bestämda tid, det som de har gjort skäl för.
Det särskilda tiondesystemet grundades på en princip som är lika evig som Guds lag. Tiondesystemet var en välsignelse för judarna, annars skulle Gud inte ha gett det åt dem. På samma sätt kommer det att vara en välsignelse för dem som praktiserar det till tidens slut. Vår himmelske Fader gav inte upphov till en systematisk välgörenhetsplan för att berika sig själv, utan för att det skulle vara till en stor välsignelse för människan. Han såg att detta välgörenhetssystem var just det som människan behövde.
De församlingar som är mest systematiska och frikostiga då det gäller att underhålla Guds verk, är också de mest framgångsrika andligt sett. Sann givmildhet hos Kristi efterföljare förenar deras intresse med sin Mästare. I Guds handlingssätt med judarna och med hans folk ända ned till tidens ände, väntar han ett systematiskt givande som står i proportion till vars och ens inkomster. Frälsningsplanen lades genom Guds Sons oändliga offer. Ljuset som lyser från Kristi kors fördömer själviskhet och uppmuntrar till frikostigt givande. Vi skall inte beklaga. oss när kallelserna ökar till att ge frikostigt. Gud har i sin försyn kallat sitt folk ut från deras begränsade verksamhet för att ge dem större uppgifter. Obegränsade ansträngningar fordras vid en tid när det moraliska mörkret övertäcker världen. Världslighet och begärelse håller på att förtära det viktigaste bland Guds folk. De borde förstå att det är hans nåd som gör att efterfrågan på våra medel ökar. Guds ängel placerar godhetens handlingar mycket nära, eller vid sidan av bönen. Han sade till Kornelius: ”Dina böner och dina allmosor hava uppstigit till Gud och äro i åminnelse hos honom.” (Apg. 10: 4.)
I sin undervisning sade Kristus: ”Haven I nu icke varit trogna, när det gällde den orättrådige Mamons goda vem vill då betro eder med det sannskyldiga goda?” (Luk. ;6:11.) Församlingens andliga hälsa och framgång är till en mycket hög grad beroende av dess systematiska givande. Det är likt livsblodet som måste flyta genom varelsen, och ge liv åt varje del av kroppen. Kärleken till våra medmänniskor ökar, ty genom självförnekelse och jagets offer förs vi in i ett närmare förhållande till Kristus, som för vår skull blev fattig.
Ju mer vi investerar i Guds verk för att hjälpa till med människors frälsning, desto närmare kommer de våra hjärtan. Vore vi till antalet hälften så många, och alla hängivna arbetare, skulle vi ha en kraft som skulle skaka världen. Till den aktiva arbetaren ger Kristus följande ord: ”Jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” (Matt. 28:20.)
Till hela världen
Vi kommer att möta opposition som utgår från själviska motiv och från skenhelighet och fördomar, ändå skall vi, med ett oförminskat mod och en levande tro, så vid alla vatten. Satans sändebud är farliga. Vi kommer att möta dem och måste bekämpa dem. Vårt arbete kan inte begränsas till vårt eget land. Världen är vårt fält och skörden är mogen. Den befallning ,om Kristus gav sina lärjungar just innan han uppfor var: ”Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat.” (Mark. 16: 15.)
Vi plågas outsägligt över att se en del av våra predikanter som kretsar omkring i församlingarna, och till synes anstränger sig något litet, men som nästan inte har någonting att visa fram från sitt arbete. Världen är vårt fält. Låt dem gå ut i den otroende världen och arbeta med att omvända människor till sanningen. Vi hänvisar våra bröder och systrar till Abrahams exempel, när han gick upp till Moria berg för att där offra sin ende son på Guds befallning. Här finner vi både lydnad och offer. Moses var i de kungliga palatsen, och en krona väntade på honom. Men han vände sig bort från det frestande lockbetet, och ”genom tron försmådde Moses, sedan han hade blivit stor, att kallas Faraos dotterson. Han ville hellre utstå lidande med Guds folk än för en kort tid leva i syndig njutning; han höll nämligen Kristi smälek för en större rikedom än Egyptens skatter, ty han hade sin blick riktad på lönen.” (Hebr. 11: 24-26.)
Apostlarna räknade inte sina egna liv så dyrbara, men räknade det som en glädje att de var värdiga att utstå vanära för Kristi namns skull. Paulus och Silas upplevde förlusten av allt. De fick genomgå misshandel, och kastades på ett ofint sätt in på det kalla golvet i fängelsehålan, och placerades i en smärtsam ställning med fötterna fästa i stockar. Nådde grämelse och klagan fångvaktarens öron? O, nej! Från fängelsets inre hördes i nattens tystnad röster som lovade och prisade Gud. Dessa lärjungar uppmuntrades även djup och ivrig kärlek för Återlösarens sak, som de fick lida för.
När Guds sanning fyller våra hjärtan, och påverkar våra känslor och styr våra liv, kommer också vi att räkna det som en glädje att få lida för sanningens sak. Inga fängelseväggar, inga martyrredskap, kan då skrämma eller hindra oss i detta stora verk. Kom, o, min själ, till Golgata. Lägg märke till Guds Sons ödmjuka liv. Han var ”en smärtornas man och förtrogen med krankhet”. (Jes. 53: 3.) Se hans vanära, hans ångest i Getsemane, och lär vad självförnekelse är. Lider vi någon brist? Det gjorde Kristus - himmelens Majestät. Men han var fattig för vår skull. Räknas vi bland de rika? Det gjorde han. Men han gick med på att för vår skull bli fattig för att vi genom hans fattigdom skulle göras rika. I Kristus har vi självförnekelsen exemplifierad. Hans offer bestod inte i att lämna de himmelska, kungliga salarna, eller i att han blev förhörd av ogudaktiga människor som en brottsling och förklarad skyldig, eller i att utlämnas att dö som en illgärningsman, utan i att bära hela världens syndaskuld. Kristi liv anklagar vår likgiltighet och kyla. Vi är nära slutet av nådatiden, när Satan arbetar med stor vrede, därför att han vet att hans tid är kort. Han verkar med orättfärdighetens bedrägliga förvillelse i dem som går förlorade. Striden har av vår store Ledare överlåtits i våra händer för att vi med kraft skall fortsätta den. Vi gör inte en tjugondel av vad vi skulle göra om vi vore vakna. Verket tillbakahålls därför att många tycker om att ha det skönt och har brist på självförnekelsens anda på vilken vår Frälsare i sitt liv gett oss ett föredöme.
Det behövs medarbetare åt Kristus, människor som känner behov även ökad och vidgad ansträngning. Våra tryckpressars arbete skulle inte få minska, utan fördubblas. Skolor skulle upprättas på olika platser för att utbilda och förbereda ungdom i deras arbete att sprida sanningen.
Redan har en stor del av tiden gått förlorad, och änglarna bär budskapet om vår försummelse till himmelen. Vårt söm niga och ohelgade tillstånd har gjort att dyrbara tillfällen, som Gud sänt till oss i de personer som var lämpade att hjälpa oss i vårt nuvarande behov, har gått förlorade. O, hur mycket behöver vi inte vår Hanna More att hjälpa oss just nu att nå andra nationer. Hennes omfattande kunskap om missionsfälten skulle ge oss tillgång till andra språkgrupper som vi inte nu kan närma oss. Gud ledde denna gåva till oss för att vi skulle kunna möta vår nuvarande nödsituation, men vi uppskattade inte gåvan, och Gud tog henne ifrån oss. Hon vilar nu från sitt arbete, men hennes Självuppoffrande gärningar följer henne. Vi kommer att upptäcka att vårt missionsverk hålls tillbaka därför att vi brister i kunskap om hur vi skall vinna tillträde till olika nationer och språkområden på det stora skördefältet.
Vi känner ångest i vårt sinne därför att en del förmågor har gått förlorade för oss som vi nu kunde ha haft om vi hade varit vakna. Arbetare har hållits tillbaka från de vitnande skördefälten. Det åligger Guds folk att ödmjuka sina hjärtan inför honom och i den djupaste förödmjukelse be Herren om förlåtelse för vår apatiska och själviska eftergift, och att be honom utplåna de skamliga anteckningarna om våra försummade plikter och oanvända förmåner. När vi begrundar Golgatakorset, kommer den sanne kristne inte längre att tänka på att begränsa sina offer till det som inte kostar honom något och skall då få höra trumpetljudet: Gå, arbeta i min vingård; En dag skall du få vila. Just vid Jesu himmelsfärd, pekade han på skördefälten och sade till sina efterföljare: ”Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat.” ”I haven fått för intet så given ock för intet.” (Matt. 10:8.) Skall vi inte förneka det själviska inom oss för att den skörd som håller på att gå förlorad skall kunna inbärgas?
Gud frågar efter våra förmågor, både vårt inflytande och våra pengar. Skall vi vägra att lyda? Vår himmelske Fader ger oss gåvorna och förväntar att få en del tillbaka, för att han må pröva oss om vi är värdiga att få del av det eviga livets gåva.
Även små barns gåvor tar Gud emot med välbehag. Det är den anda som drivit barnen att offra, vilket ger värde åt gåvan. Genom att följa den regel som aposteln framställde, må de fattiga lägga åt sidan en liten summa varje vecka, och kan på så sätt hjälpa till att öka förrådet. Deras gåvor är helt och hållet acceptabla inför Gud, ty de gör just så stora, ja, även större offer än de mer välsituerade bröderna. Det systematiska givandets plan kommer att visa sig vara ett skydd för varje familj mot frestelsen att förslösa sina pengar på onödiga ting, och i synnerhet kommer den att visa sig vara en välsignelse för de rika genom att skydda dem från att spendera sina pengar på onödigt överflöd. (Band 3, sid. 412,1875.)