Världens Återlösare har gett stor makt till sin församling. Han har gett de regler som skall tillämpas när det gäller fall som skall prövas bland dess medlemmar. Sedan har han gett noggranna instruktioner när det gäller den väg som skall följas, han säger: ”Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad r lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen.” (Matt. 18: 18.) Detta visar att den himmelska auktoriteten stadfäster församlingens disciplin när det gäller dess medlemmar, förutsatt att den bibliska regeln har följts.
Guds ord ger inte någon fullmakt för en människa att hävda sin uppfattning i opposition mot församlingens, inte heller tilllåts hon att genomdriva sin uppfattning tvärtemot församlingens. Om det inte funnes någon församlings disciplin och ledning, skulle församlingen falla sönder, ty den kunde inte som en kropp hålla ihop. Det har alltid funnits människor med fria tankar, som har påstått att de har rätt, och att Gud på ett speciellt sätt har undervisat, påverkat och lett dem. Var och en har sin egen teori, synpunkter som är särskilt hans egna, och alla menar att just deras synpunkter är i harmoni med Guds ord. Varje människa har en annorlunda trosteori, och ändå gör de anspråk på att ha speciellt ljus från Gud. Dessa fjärmar sig från ”kroppen” och varje sådan är sin egen församling. Alla dessa kan inte ha rätt, ändå gör de anspråk på att vara ledda av Herren. Bibelns ord är inte både ja och nej, men ja och amen i Kristus Jesus.
Vår Frälsare låter sin undervisning efterföljas av löftet att om två eller tre kommer överens om att bedja om någonting från Gud skulle det ges dem. Kristus visar här att det måste vara enhet med andra, även i vår längtan efter ett givet syfte. A v stor betydelse är gemensam bön, med gemensamt syfte. Gud hör vars och ens böner, men vid detta tillfälle gav Jesus särskilda och viktiga lärdomar som har en särskild anknytning till hans nyligen organiserade församling på jorden. Det måste finnas en överensstämmelse i sådant som de längtar efter och för vilket de beder. Det var inte enbart tankar och idéer från en person, böjd att göra misstag. Bönen skulle vara mångas längtan och åstundan, när de koncentrerar sig på samma sak.
I aposteln Paulus’ underbara omvändelse ser vi Guds mäktiga kraft. En härlighet som var starkare än middagens sol omstrålade honom. Jesus, honom som han hatade över alla andra, uppenbarade sig själv för honom för att hejda honom i hans okloka, men ändå ärliga karriär, därför att han skulle kunna göra detta, det minst lovande instrumentet, till ett utvalt redskap att bära evangeliet till hedningarna. Han hade samvetsgrant gjort många ting direkt i strid mot Jesus från Nasaret. r sitt nit var han uthållig, en ivrig förföljare av Kristi församling. Hans djupa och starka övertygelse var att det var hans plikt att utplåna denna oroande lära, att Jesus var livets Furste, vilken syntes segra överallt.
Paulus hade fått den bestämda uppfattningen att tron på Jesus gjorde Guds lag, offersystemets gudstjänstordning samt omskärelsens ceremoni om intet. Dessa hade alla under gångna tider haft Guds fulla gillande. Men den övernaturliga uppenbarelsen av Kristus för ljus in i hans sinnes förmörkade kamrar. Jesus från Nasaret, som han är i strid med, är förvisso världens Återlösare.
Ledd till församlingen för undervisning
Paulus ser sitt missriktade nit och utropar: ”Herre, vad vill du att jag skall göra?” (Apg. 9:4, eng. bib.) Jesus talade inte om för honom just då, som han kunde ha gjort, det verk som han hade avdelat åt honom. Paulus var tvungen att ta emot undervisning i den kristna tron och gå framåt på ett förnuftigt sätt. Kristus sände honom till just de lärjungar som han så bittert hade förföljt, för att få undervisning av dem. Den himmelska uppenbarelsens ljus hade tagit bort Paulus’ synförmåga, och Jesus, de blindas helbrägdagörare, återställer den inte, Han besvarar Paulus’ fråga med följande ord: ”Men stå nu upp och ’gå in i staden, så skall där bliva dig sagt vad du har att göra”, (Apg. 9: 6.) Jesus kunde inte endast ha helat Paulus från hans blindhet, men han kunde ha förlåtit honom hans synd och omtalat för honom hans plikt genom att staka ut hans framtida väg. Från Kristus skulle aH makt och nåd komma. Men han gav inte Paulus i hans omvändelse till sanningen en erfarenhet, som var oberoende av den församling, som helt nyligen hade organiserats.
Det förunderliga ljus, som vid detta tillfälle gavs till Paulus, förvånade och förbryllade honom. Han blev helt övertygad. Denna del av arbetet för honom kunde inte en människa göra, men det fanns ännu mycket som måste utföras med honom, vilket Jesu tjänare kunde göra. Jesus leder honom till sina representanter i församlingen för att han skulle få veta mera om sin plikt. På så sätt ger han auktoritet och bifall åt sin organiserade församling. Kristus hade själv utfört verket att övertyga och uppenbara, och nu var Paulus i ett sådant skick att han kunde lära av dem som Gud hade ordinerat för att undervisa i sanningen. Kristus leder Paulus till sina utvalda tjänare, och på så sätt leds han in i gemenskap med sin församling.
Just de män som Paulus hade avsett att förgöra utvaldes att vara hans lärare i den religion, som han hade föraktat och förföljt. Han väntade i tre dagar utan mat och ögonens ljus, men sedan banade han sig väg till dessa män, som han i sitt blinda nit hade avsett att döda. Här placerar Jesus Paulus i gemenskap med sina representanter på jorden. Herren gav Ananias en syn, där han uppmanade honom att gå till ett särskilt hus i Damaskus och fråga efter Saulus från Tarsus, ”ty se, han beder”.
Efter att Saulus hade uppmanats att gå till Damaskus, leddes han dit av de män som hade åtföljt honom för att binda och föra lärjungarna tillbaka till Jerusalem för att där dödas. Saulus väntade i Damaskus hos en man som hette Judas, och där hängav han sig åt fasta och bön. Här prövades Saulus tro. Under tre dagar var han i själsligt mörker med hänsyn till vad som fordrades av honom, och i tre dagar hade han inte sina ögons ljus. Han hade fått beskedet att gå in i Damaskus, ty där skulle han få veta, vad han skulle göra. Han är i ovisshet och därför ropar han ivrigt till Gud.
En ängel sänds till Ananias, och uppmanar honom att bege sig till ett särskilt hus, där Saulus beder om att få undervisning om vad han nu skall göra. Saulus’ stolthet är nu borta. Litet tidigare var han självmedveten i det att han trodde att han hade engagerat sig i ett gott verk för vilket han skulle få motta lön, men nu har allt förändrats. Han är nedböjd och förödmjukad i ånger och skam, och han ber ivrigt om att få förlåtelse. Herren sade genom sin ängel till Ananias: ”Se, han beder.” Ängeln informerade Guds tjänare att han i en vision hade uppenbarat för Saulus en man, kallad Ananias, som skulle komma och lägga sina händer på honom, för att han åtet måtte få sin syn. Ananias kan knappast sätta tro till ängelns ord och citerar vad han hade hört om Saulus’ bittra förföljelse mot de heliga i Jerusalem. Men uppmaningen till Ananias är befallande: ”Gå åstad; ty denne man är mig ett utvalt redskap till att bära fram mitt namn inför hedningar och konungar och inför Israels barn.” (Apg. 9:15.)
Ananias följde de direktiv som ängeln gav. Han lägger sina händer på den man som helt nyligen hade drivits av det djupaste hatets anda och andats hot och mordlust mot alla som trodde på Kristi namn. Ananias sade till Saulus: ”Saul, min broder, Herren har sänt mig, Jesus, som visade sig för dig på vägen, där du färdades; han har sänt mig, för att du skall få din syn igen och bliva uppfylld av helig ande. Då var det strax, såsom om fjäll föllo ifrån hans ögon, och han fick sin syn igen. Och han stod upp och lät döpa sig.” (Vers 17, 18.)
Jesus kunde ha gjort allt detta för Paulus direkt, men så var inte hans plan. Paulus hade en hel del att göra när det gällde att bekänna sin synd för de män som han hade lagt planer för att döda, och Gud hade ett ansvarsuppdrag att utföra för de män som han hade utvalt att handla i hans ställe. Paulus måste ta de steg som var nödvändiga för omvändelsen. Det fordrades av honom att han skulle förena sig med just det folk som han hade förföljt för deras religion. Kristus ger här allt sitt folk ett exempel på det sätt som han använder för människors frälsning. Guds Son identifierar sig med sin organiserade församlings ställning och auktoritet. Hans välsignelser måste komma genom de sändebud som han hade avskilt, och på så sätt förena människor med de kanaler, genom vilka hans välsignelser kommer. Att Paulus hade varit strikt samvetsgrann i sitt verk att förfölja de heliga, gjorde honom inte skuldfri när kunskapen om hans grymma gärning uppenbarades för honom genom Guds Ande. Han måste bli lärjungarnas elev.
Han får lära sig att Jesus, som han i sin blindhet hade betraktat som en bedragare, i verkligheten är grundaren och upphovsmannen till Guds utvalda folks religion, ända från Adams dagar, och därtill trons hövding och fullkomnare, vilket nu syns så klart för hans upplysta sinne. Han såg Kristus som trons försvarare och uppfyllaren av alla profetior. Han hade betraktat Jesus som en som upphävde Guds lag, men när hans andliga synförmåga berördes av Guds finger, fick han lära av lärjungarna att Kristus var upphovsman och grundare till hela det judiska offersystemet, och att i Kristi död förebilden mötte verkligheten, och att Kristus korn till världen med den bestämda avsikten att försvara sin Faders lag.
Oberoende tillåts inte
I lagens ljus ser Paulus sig som en syndare. Just den lag, vilken han trodde att han så nitiskt hade efterlevt, finner han sig ha överträtt. Han ångrar sig och dör bort från synden och blir lydig lagens krav, och fattar tro på Kristus som sin Frälsare, blir döpt och predikar Kristus lika ivrigt och nitiskt som han en gång hade fördömt honom. I Paulus’ omvändelse ges oss viktiga principer, som vi alltid skulle ha i minnet. Världens Återlösare ger inte sitt bifall till upplevelser och erfarenheter .i religiösa frågor oberoende av sin organiserade och erkända församling, där han har en sådan.
Många tror gärna att de bara är ansvariga inför Kristus för sitt ljus och sin erfarenhet, oberoende av hans erkända efterföljare i världen. Men detta fördöms av Jesus i hans undervisning och i hans föredöme, de fakta som han har gett för vår undervisning. Här har vi Paulus, en som Kristus måste göra lämplig för det allra viktigaste arbetet, en som skulle bli hans utvalda redskap och som leddes in i Kristi direkta gemenskap och likväl undervisar Kristus honom inte i sanningens lärdomar. Han stoppar honom på hans väg och överbevisar honom om synd, men när han frågar, ”Herre, vad vill du att jag skall göra?” (Apg. 9:4. eng. bib.), svarar inte Frälsaren honom direkt, utan förenar honom med sin församling. De kommer att undervisa dig om vad du skall göra. Jesus är syndares vän, hans hjärta är alltid öppet, alltid berört av människors ve. Han har all makt både i himmel och på jord, men han respekterar de medel vilka han har inrättat för att upplysa och frälsa människor. Han leder Saulus till församlingen och på så sätt erkänner han den makt, som han har gett åt den, såsom den kanal varigenom ljuset skall nå världen. Församlingen är Kristi organiserade kropp på jorden, och han fordrar att man skall visa respekt för hans förordningar. I Saulus’ fall får Ananias representera Kristus. Han får också representera Kristi tjänare på jorden, som har utvalts att handla i Kristi ställe.
Kristus ger makt åt församlingens röst. ”Sannerligen säger jag eder: Allt vad I binden på jorden, det skall vara bundet i himmelen; och allt vad I lösen på jorden, det skall vara löst i himmelen.” (Matt. 18:18.) Att på eget ansvar börja förfäkta synpunkter som man själv väljer, utan hänsyn till församlingens omdöme, finns inget understöd för. Gud har gett den högsta makt som finns under himmelen till sin församling. När folk kommer samman i egenskap även församling är det Guds röst som talar genom den, vilket måste respekteras.
Gud har gett sin församling män som har en erfarenhet, sådana som har fastar, gråtit och bett genom hela nätter, om att Herren skall öppna Bibeln för deras sinnen. Odmjukt har dessa män gett världen nyttan av sina mogna erfarenheter. Ar detta ljus från himmelen eller från människor? Har det något värde eller är det värdelöst? (Band 3, sid. 450, 451, 1875.)