Israels barns historia är skriven för alla kristnas undervisning och uppmuntran. När israeliterna överhopades av faror och svårigheter, och vägen framåt syntes stängd, sviktade deras tro och de anklagade den ledare som Gud hade utsett åt dem. De lade skulden på honom och menade att han lett dem in i svårigheter, när han endast hade följt Guds röst.
Den gudomliga befallningen var: ”Gå framåt.” De skulle inte vänta tills vägen var öppen och framkomlig för dem, och de kunde se sin befriares fullständiga plan. Guds verk är ständigt på frammarsch, och därför kommer han att öppna vägen framför sitt folk. Att tveka och knota är att visa otro för den Helige i Israel. I sin försyn ledde Gud hebréerna in mellan bergen med Röda havet framför dem, för att han skulle kunna befria dem och för alltid göra sig av med deras fiender. Han kunde ha frälst dem på många andra sätt, men han valde denna metod för att pröva deras tro och stärka deras tillit till honom.
Vi kan inte anklaga Moses såsom skyldig därför att folket anmärkte på hans sätt att leda dem. Det var deras upproriska, okuvade hjärtan som gjorde att de anmärkte på den man som Gud hade’ utsett att leda sitt folk. Medan Moses vandrade i Herrens fruktan och i överensstämmelse med hans vägledning i full förtröstan på hans löften blev de som skulle ha stött och uppmuntrat honom, missmodiga och kunde inte se något annat framför sig än olycka, nederlag och död.
Herren arbetar nu med sitt folk som tror på sanningen för vår tid. Hans avsikt är att få betydelsefulla resultat och när han i sin försyn arbetar mot detta mål, säger han till sitt folk: ”Gå framåt.” Det är sant, att vägen ännu inte är öppen, men när de gir framåt med trons och frimodighetens kraft, kommer Gud att göra vägen framkomlig för dem. Det finns alltid sådana som klagar, såsom det forna Israel gjorde, och lägger skulden för sina svårigheter på dem som Gud kallat med avsikt att främja hans verk. De inser inte, att Gud prövar dem genom att leda dem in i svårigheter, ur vilka det inte finns någon räddning utom genom Guds hand.
Det finns tillfällen då det kristna livet tycks vara fullt av faror, och plikten alltför svår att genomföra. I sin fantasi ser de framför sig en annalkande olycka och bakom sig träldom och död. Genom alla bekymmer hörs ändå Guds röst: ”Gå framåt.” Vi borde lyda denna befallning vad följden än blir, även om våra ögon inte kan genomtränga mörkret och även om vi känner de kalla vågorna kring våra fötter.
Gå framåt i tro
Hebréerna var trötta och förskräckta, men om de hade vägrat att gå vidare uär Moses bad dem gå framåt, och om de hade vägrat att förflytta sig närmare Röda havet, kunde Gud aldrig ha öppnat vägen för dem. Genom att de marscherade ned mot vattnet, visade de, att de hade tro på det ord som Gud hade talat genom Moses. De gjorde allt som stod i deras makt och då gjorde Israels Mäktige sin del och delade vattnet för att bereda väg för dem.
De moln som samlar sig/På vår väg kommer aldrig att försvinna för en vacklande, tvivlande ande. Otron säger: ”Vi kan aldrig komma över dessa svårigheter. Låt oss vänta tills de är borta så att vi klart kan se vår väg.” Men tron uppmanar ivrigt och frimodigt att gå framåt, därför att den hoppas allting och tror allting. Lydnad för Gud skall förvisso leda fram till seger. Det är endast genom tro vi kan nå himmelen.
Det finns stora likheter mellan vår och Israels barns historia. Gud ledde sitt folk från Egypten in i öknen, där de kunde hålla hans lag och lyda hans röst. Egyptierna som inte hade någon vördnad för Herren, hade lägrat sig helt nära dem, men det som för israeliterna var en stor flod av ljus, som upplyste hela lägret och vägen framför dem, var för Faraos härskaror en molnvägg, som gjorde nattens mörker ännu svartare.
Så finns det också i vår tid ett folk som Gud har gjort till försvarare av sin lag. För dem som lyder Guds bud är de som en eldstod, som upplyser och leder dem på den eviga frälsningens väg. Men för dem som ringaktar buden är de som nattens mörker. ”Herrens fruktan är vishetens begynnelse.” (ps. 111: 10.) Bättre än all annan kunskap är förståelsen för Guds ord. För dem som helighåller Guds bud väntar en stor lön, och inga jordiska lockelser borde ens för ett ögonblick få den kristne att vackla i sin trohet. Rikedom, ära och världslig prakt är endast värdelösa ting som förgås i Guds vredes eld.
Herrens röst som bjuder sina trogna att ”gå framåt” prövar ofta deras tro till det yttersta. Men om de skulle vänta med att lyda tills varje ovisshetens skugga hade avlägsnats och det inte längre fanns någon risk att misslyckas eller besegras, skulle de aldrig komma framåt. De som tycker att det är omöjligt att böja sig för Guds vilja och tro på hans löften tills allt framför dem är klart och tydligt, kommer aldrig att böja sig. Tron är inte kunskapens visshet, det ”är en fast tillförsikt om det som man hoppas, en övertygelse om ting, som man inte ser”. (Hebr. 11: 1.) Att lyda Guds bud är den enda vägen att uppnå hans ynnest. ”Gå framåt” borde vara den kristnes lösenord.