Guds välsignelse kommer att vila över dem i . . . . . . . . . . som har Kristi verk i sina hjärtan. Våra bröders och systrars frivilliga offer, givna i tro på och kärlek till sin korsfäste Återlösare, kommer att ge dem själva stor välsignelse, för Gud lägger märke till och kommer ihåg varje givmildhetens handling från de heligas sida. När det gäller att bygga ett hus för tillbedjan måste det alltid finnas stor tro och förtröstan på Gud. De som inte vågar någonting när det gäller affärstransaktioner har bara ringa framgång. Varför inte öva vår tro när det gäller Guds verk och investera i hans sak?
Det är många som när de är fattiga, är generösa med det lilla de har, men när de får det bättre blir de snåla. Orsaken till att de har så liten tro är att de inte fortsätter att gå framåt i den takt deras välstånd ökar och ger till Guds verk med verklig uppoffring.
I det judiska systemet krävdes att välgörenhet först skulle visas Herren. Vid skördetiden skulle förstlingsfrukten - säden vinet och oljan - helgas såsom ett offer åt Herren. Det som blev kvar efter skördemännen och det på fältens ytterkanter skulle reserveras åt de fattiga. Vår nådige himmelske Fader hade inte glömt de fattigas behov. Förstlingsfrukten från ullen, när fåren klipptes, och av säden, när vetet tröskades, skulle frambäras som ett offer till Herren. Befallningen var att de fattiga, änkorna, de faderlösa och främlingarna skulle inbjudas till deras fester. Vid slutet av varje år måste alla avlägga en högtidligt ed om de hade gjort enligt Guds befallning eller inte.
Detta arrangemang hade Herren gjort för att inpränta hos folket att han i allt skulle vara den främste. Genom detta välgörenhetssystem blev de ständigt påminda om att deras nådige Mästare var den rätte ägaren till deras fält, deras boskap och deras hjordar, att himmelens Gud sände dem solsken och regn både vid sånings- och skördetid och att allt de ägde var skapat av honom. Allt tillhörde Herren och han hade gjort dem till förvaltare av sitt goda.
Judarnas frikostighet vid byggandet av tabernaklet och uppförandet av templet illustrerar givmildhetens anda, vars like inte har funnits bland de kristna vid någon senare tidpunkt. De hade helt nyligen blivit fria från sin långa fångenskap i Egypten och var på vandring i öknen, men de hade knappt befriats från Egyptens arméer, vilka hade förföljt dem på deras hastiga resa, förrän Herrens ord kom till dem genom Moses och sade: ”Säg till Israels barn, att de upptaga en gärd åt mig; av var och en som har ett därtill villigt hjärta ”kolen I upptaga denna gärd åt mig.” (2 Mos. 25: 2.)
Hans folk hade endast få ägodelar och inga utsikter att utöka dem, men en uppgift låg framför dem - att bygga ett tabernakel åt Gud. Herren hade talat och de måste lyda hans röst. De höll ingenting tillbaka. Alla gav med villig hand, inte ett visst belopp av sin inkomst, utan en stor del av deras egen dom. De helgade det med glädje och av hjärtat åt Herren, och behagade honom genom att göra så. Var inte alltsammans hans? Hade inte han gett dem allt de ägde? Om han behövde det, var det inte då deras plikt att låta ägaren få sitt tillbaka?
Inga påtryckningar behövdes. Folket gav mer än vad som behövdes och de blev tillsagda att sluta ge, ty det fanns redan mer än tillräckligt. Även när templet byggdes, efterföljdes kallelsen om medel på samma villiga sätt. Folket gav inte med tveksamhet. De gladdes över möjligheten att en byggnad skulle uppföras där de kunde tillbedja Gud, och de gav mera än vad som behövdes för ändamålet. David välsignade Herren inför hela församlingen och sade: ”Vad är väl jag, vad är mitt folk, att vi själva skulle förmå att giva sådana frivilliga gåvor? Nej, från dig kommer allt, och ur din hand hava vi givit det åt dig.” (1 Krön. 29: 14.) Återigen finner vi att David frambar tacksägelsen med följande ord: ”Herre, vår Gud, alla dessa håvor, ’som vi hava anskaffat för att bygga dig ett hus åt ditt heliga namn - från din hand hava de kommit, och ditt är alltsammans.” (Vers 16.)
David förstod mycket väl från vem detta överflöd kom. Jag skulle önska att de som i våra dagar gläder sig åt Frälsarens kärlek kunde förstå att deras silver och guld är Herrens och att det skulle användas för att förhärliga hans namn, och inte motvilligt hållas tillbaka för att berika och tillfredsställa dem själva. Han har en odiskutabel rätt till allt som han har lånat ut till sina skapade varelser. Allt de äger tilhör honom.
Det finns höga och heliga objekt som fordrar medel, och pengar som investeras i dem kommer att ge givaren mer upphöjd och varaktig glädje än om de använts för personlig tillfredsställelse eller samlats av självisk girighet. När Gud begär medel till sin skattkammare, vilken summa det än må vara, ge villigt så att gåvan blir ett helgat offer åt honom och ger givaren en skatt i himmelen, där mal inte kan fördärva, där elden inte kan förbränna och där tjuvar inte kan bryta sig in och stjäla. Investeringen är trygg. Pengarna har placerats i säkra förvaringsfack.
Kan kristna, som skryter över att ha ett större ljus än hebréerna hade, ge mindre än de? Kan kristna som lever nära tidens slut vara tillfreds med sina offer när de inte är hälften så stora som judarnas? Deras frikostighet gagnade deras egen nation, men verksamheten i dessa yttersta dagar skall nå ut till hela världen. Sanningens budskap måste nå ut till alla nationer, tungomål och folk, dess böcker och tidningar måste tryckas på många olika språk, och spridas likt höstens löv.
Korset uppenbarar offrets princip
Det är skrivet: ”Då nu Kristus har lidit till köttet, så väpnen ock leder med samma sinne.” (1 Petr. 4: 1.) På ett annat ställe läser vi: ”Den som ’Säger ’sig förbliva i honom, han är ock pliktå att själv så vandra, som han vandrade.” (1 Joh. 2: 6.) Vad skulle vår Frälsare ha gjort i våra omständigheter? Vilka ansträngningar skulle han ha gjort för människors frälsning? Kristi exempel besvarar dessa frågor. Han lämnade sin konungslighet, lade åt sidan sin härlighet, offrade sina rikedomar och klädde sin gudomlighet i mänsklighet för att han skulle nå människan där hon var. Hans exempel visar att han gav sitt liv för syndare.
Satan intalade Eva att ett tillstånd av lycka kunde vinnas genom att tillfredsställa aptiten, men Guds löften till människan förverkligas genom självförnekelse. När Kristus i ångest led för att återlösa människan, upphöjdes den mänskliga naturen. Endast genom korset kan den mänskliga familjen bli upphöjd och förenad med himmelen. Självförnekelse och olika kors möter oss på varje steg av vägen mot himmelen.
Frikostighetens anda är himmelens anda, själviskhetens anda är Satans anda. Kristi självuppoffrande kärlek uppenbarades på korset. Han gav allt han hade och därefter gav han sig själv, för att människan skulle kunna frälsas. Kristi kors vädjar till Frälsarens alla efterföljares givmildhet. Den princip som här illustreras är att ge och ge. Om detta genomförs i givmildhet och goda gärningar är det en sann frukt av det kristna livet. Världsmänniskors princip är att få och få, och därvid förväntar de att få lycka, men om detta genomförs i dess fulla vidd, blir frukten misär och död.
Kristi efterföljares uppgift är att föra ’sanningen till jordens inbyggare, att rädda dem från skuld och likgiltighet. Människan måste ha sanningen för att kunna helgas genom den, och vi är de kanaler varigenom Guds ljus kan flöda. Våra förmågor, våra medel och vår kunskap är inte endast till för vår egen nytta, utan skall användas för människors frälsning, att lyfta människan från hennes liv i synd och genom Kristus leda henne till den evige Guden.
Vi borde vara nitiska arbetare i detta verk, och söka leda syndare som ångrar sig och tror, till den gudomlige Återlösaren och inpränta hos dem en upphöjd förståelse av Guds kärlek till människan. ”Så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.” (Joh. 3: 16.) Vilken ojämförbar kärlek är inte detta! Ett ämne för djupsinniga meditationer! Guds häpnadsväckande kärlek till en värld som inte älskade honom! Denna tanke har en ödmjukande makt över själen och leder sinnet in i fångenskap under Guds vilja. Människor som är som galna efter vinning, och är besvikna och olyckliga i sin jakt efter världen, behöver kunskapen om denna sanning för att lugna ner sina rastlösa själars hunger och törst.
Själviskhetens förbannelse
I de stora städerna behöver Gud missionärer för att föra ljuset till dem som sitter i dödens skugga. Erfarna händer behövs, som med vishet och ödmjukhet och i trons kraft kan lyfta trötta människor till den medlidsamme Återlösarens närhet. O, själviskhet! Vilken förbannelse! Den hindrar oss från att vara engagerade i Guds tjänst. Den hindrar oss från att förstå det stora ansvar som borde få våra hjärtan till att glöda av brinnande nit. All vår energi skulle ledas in under Kristi lydnad. Att dela våra intressen med villfarelsens ledare är att hjälpa fel sida och ge våra fiender en förmån. Guds ’sanning känner inte till någon kompromiss med synden, ingen gemenskap med det oäkta, ingen förening med överträdelsen. Det behövs stridsmän som alltid besvarar kallelsen och är redo för omedelbar kamp, inte sådana som när de behövs, håller på att hjälpa fienden.
Vårt arbete är stort. Men många som bekänner sig tro dessa heliga sanningar, är paralyserade av Satans bedrägeri, och gör ingenting för Guds sak utan hindrar den i stället. När är de beredda att handla som sådana som väntar på Herren? När vill de visa ett nit som överensstämmer med deras tro? Många människor håller själviskt tillbaka sina medel och söker att döva sitt samvete med en plan om att de skall göra något stort för Guds sak efter sin död. De skriver testamente och donerar stora summor till församlingen och andra olika intressen, och så sätter de sig ned med en känsla att de har gjort allt vad som fordras av dem. Vari har de förnekat jaget genom denna handling? De har tvärtemot visat själviskhetens sanna väsen. När de inte längre har någon nytta av sina pengar så föreslår de att ge dem åt Gud. Men de vill behålla dem så länge de kan, ja, ända tills dess att de är tvungna att släppa dem på grund av den budbärarens ankomst som de inte kan visa bort.
Sådana testamenten är ofta bevis på verkligt habegär. Gud’ har gjort oss alla till sina förvaltare, och han har på intet sätt bemyndigat oss att försumma vår plikt eller låta andra utföra den. Behovet av medel för att föra sanningens sak vidare kommer aldrig att bli mer trängande än nu. Våra pengar kommer aldrig att göra större nytta för det goda än nu. Varje dags dröjsmål med att använda dem rätt, begränsar den tid de kan användas för att frälsa människor. Om vi låter andra utföra det som Gud har anförtrott oss att göra, felar vi mot oss själva och mot honom som gav oss allt vi har. Hur kan andra göra vårt välgörenhetsarbete bättre än vi? Gud önskar att var och en, under sin livstid skall förverkliga hans vilja i denna sak. Olyckor, motgångar eller intriger kan för alltid sätta stopp för den tänkta välgörenheten, nät den som har hopsamlat en förmögenhet inte längre kan skydda den. Det är sorgligt att så många försummar nuets gyllene tillfällen att göra gott och väntar med att ge tillbaka till Herren de medel han har lånat dem att användas till hans förhärligande, tills de plötsligt rycks bort från sitt förvaltarskap.
”Tagen eder till vara för all slags girighet”
Ett mycket markant drag i Kristi undervisning är mångfalden av och allvaret varmed han fördömer habegärets synd och påpekar faran av världslig vinning och en överdriven kärlek till att få mer och mer. I de rikas boningar, i templet och på gatorna, varnade han dem som sökte frälsning: ”Sen till, att I tagen eder till vara för allt slags girighet!” (Luk. 12:15.) ”I kunnen icke tjäna både Gud och Mamon.” {Matt. 6: 24; Luk. 16: 13.)
Den själviskhet som det ökande begäret att få tag på pengar föder, ’stöter borr Guds välbehag från församlingen och förlamar dess andlighet. När huvudet och händerna ständigt sysselsätts med planering och mödosamma ansträngningar att samla sig rikedomar, glöms både Guds krav och människors behov. Om Gud har välsignat oss med framgång, är det inte med den avsikten att vår tid och uppmärksamhet skulle ledas borr från honom och istället sysselsättas med det som han har lånat oss. Givaren är större än gåvan. Vi är inre våra egna, ty vi har blivit köpta med ett högt pris. Har vi glömt det oändliga pris som betalats för vår återlösning? Kr tacksamheten död i hjärtat? Gör inte Kristi kors ett liv i självisk maklighet och njutning till en skam?
Tänk om Kristus blivit trött på den otacksamhet och det förakt han mötte från alla håll, och lämnat ’sitt verk! Tänk om han aldrig hade kommit fram till den stund när han utropade: ”Det är fullbordat!” Tänk om han hade återvänt till himmelen, missmodig över det mottagande han fick! Tänk om han aldrig hade kämpat sig igenom den själsångest han hade i Getsemane örtagård, som framtvingade stora blodsdroppar på hans panna!
I sitt arbete för människosläktets återlösning påverkades Kristus även kärlek som är utan jämförelse, och en fullständig hängivenhet att göra sin Faders vilja. Han bemödade ’sig att göra gott för människorna ända fram till förödmjukelsens stund. Han tillbringade sitt liv i fattigdom och självförnekelse för den förnedrade syndaren. I en värld som var hans egen hade han ingen plats där han kunde vila sitt trötta huvud. Vi skördar frukten av denna oändliga självuppoffring, men när arbete måste utföras, när pengar behövs för att hjälpa till i återlösningsverket för människors frälsning, drar vi oss undan vår plikt och ber om att bli ursäktade. Simpel slöhet, vårdslös likgiltighet och syndig själviskhet avstänger våra sinnen från Guds fordringar.
O, måste Kristus, himmelens Majestät, härlighetens Konung, bära det tunga korset, bära törnektonan och dricka den bittra kalken när vi drar oss tillbaka för att ha det skönt, förhärliga oss själva och glömma människorna, som han återlöste genom sitt dyrbara blod? Nej, låt oss ge medan vi ännu har något att ge. Låt oss handla medan vi ännu har krafter. Låt oss arbeta medan det ännu är dag. Låt oss offra vår tid och våra pengar till Guds tjänst, för att vi må ha hans gillande och kunna ta emot hans lön.