Vår sak är inför avgörande vid himmelens domstol. Där gör vi räkenskap dag efter dag. Var och en kommer att belönas efter sina gärningar. Brännoffer och slaktoffer var inte välbehagliga inför Gud fordom om inte offret frambars med den rätta andan. Samuel sade: ”Menar du, att Herren har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör Herrens röst? Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av vädurar.” (1 Sam. 15: 22.) All jordens penningar kan inte köpa Guds’ välsignelser eller tillförsäkra oss en enda seger.
Många skulle göra vilket offer som helst utom just det som de borde göra, nämligen att överlåta sig själva och underordna sin vilja under Guds vilja. Kristus sade till sina lärjungar: ”Om I icke omvänden eder och bliven såsom barn, skolen I icke komma in i himmelriket.” (Matt. 18: 3.) Detta är en lärdom om ödmjukhet. Vi måste alla bli ödmjuka såsom ett litet barn för att komma in i himmelriket.
Vår himmelske Fader ser människors hjärtan, och han känner deras karaktär bättre än de själva. Han ser att en del är mottagliga och har förmågor som, om de leddes i rätt spår, kunde användas till hans förhärligande och hans verks utbredande. Han sätter dessa personer på prov och i sin visa försyn leder han dem in i olika erfarenheter och under en mängd olika förhållanden, prövar dem för att de må uppenbara vad som finns i deras hjärtan och visa deras karaktärs svaga punkter, som de själva inte varit medvetna om. Han ger dem tillfälle att rätta till dessa svagheter och slipa bort de skarpa kanterna i deras natur och att bereda sig för hans tjänst, så att när han kallar dem, de skall kunna vara redo och himmelens änglar skall kunna förena sina krafter med människors ansträngningar i det arbete ’Som måste utföras på jorden.
För de människor som Gud avser skall ha ansvarsställningar, uppenbarar han i nåd deras dolda fel, så att de må se sitt inre och kritiskt granska sina egna hjärtans känsloyttringar och upptäcka det ’som är fel, för på så sätt kan han förändra deras sinnelag, förfina deras sätt. I sin försyn leder Herren människor dit där han kan pröva deras moraliska kraft och uppenbara deras handlingars motiv för att de må förbättra det goda inom dem och avlägsna det som är fel. Gud önskar att hans tjänare skall bli bekanta med vad som rör sig i deras eget hjärta. För att kunna nå dithän tillåter han ofta prövningens eld angripa dem för att de må bli renade. ”Vem kan uthärda hans tillkommelses dag, och vem kan bestå, när han uppenbarar sig? Ty han skall vara såsom en guldsmeds eld och såsom valkares såpa. Och han skall sätta sig ned och smälta silvret och rena det; han skall rena Levi söner och luttra dem såsom guld och silver; och sedan skola de frambära åt Herren offergåvor i rättfärdighet.” (Mal. 3: 2, 3.)
Guds folks rening kan inte förverkligas utan lidande. Gud tillåter prövningens eld att bränna bort slagget, att ,skilja det värdelösa från det värdefulla, så att den rena metallen kan lysa fram. Han leder oss fån den ena elden till den andra för att pröva vårt sanna värde. Om vi inte kan bära dessa prövningar, vad skall vi då göra när nödens tid kommer? Om medgång eller motgång avslöjar falskhet, stolthet eller själviskhet i våra hjärtan, vad skall vi då göra när Gud genom eld prövar varje människas verk, och uppenbarar hjärtats alla hemligheter? Sann dygd låter sig villigt prövas, men om vi är ovilliga att låta Herren rannsaka oss är vårt tillstånd verkligen allvarligt. Gud är den som renar och förfinar människor. I eldens hetta skils slagget för alltid från den kristna karaktärens verkliga silver och guld. Jesus vakar över detta prov. Han vet vad som måste till för att rena den dyrbara metallen så att den kan reflektera hans gudomliga kärleks strålglans.
Jesus visade vägen
Gud leder sitt folk närmare honom genom svåra, prövande erfarenheter, genom att visa dem deras egna svagheter och oförmåga och genom att undervisa dem om att lita på honom som deras enda hjälp och trygghet. Därmed kan han förverkliga sin avsikt. De är beredda till tjänst i varje svår situation, att fylla viktiga ansvarsposter och att förverkliga det stora syftet med sina förmågor. Gud sätter människor på prov. Han prövar dem både på det ena och det andra sättet, och därigenom tillägnar de sig utbildning, övning och disciplin. Jesus, vår Återlösare, människans representant och huvud, uthärdade denna prövnings process. Han led mer än vi någonsin kan komma att lida. Han bar våra svagheter och var frestad i allt såsom vi. Han led inte för sin egen skull, utan på grund av våra synder. Om vi litar på vår store Segervinnares förtjänster, kan vi nu segra genom hans namn.
Guds renings- och förädlingsprocess måste fortgå till dess att hans tjänare är så ödmjuka, så självförnekande, art de, när de kallas till aktiv tjänst, endast är inriktade på att förhärliga honom. Han kommer då att acceptera deras ansträngningar, och de kommer inte att handla vårdslöst och impulsivt. De kommer inte att rusa iväg och sätta Herrens verk i fara, eftersom de inte är slavar under frestelser och lidelser och följer sina egna köttsliga sinnen, som har satts i brand av Satan. O, hur fruktansvärt har inte Guds verk fläckats av människors förvända vilja och okuvade temperament! Hur mycket lidande har hon inte orsakat sig själv genom att följa sina egna envisa böjelser! Gud leder människor in i prövningar gång på gång och ökar trycket tills fullkomlig ödmjukhet och en karaktärens förvandling leder dem i harmoni med Kristus och himmelens anda och de har vunnit seger över sig själva.
Gud har kallat män från olika orter och han har prövat och följt dem för att se vilken karaktär de skulle utveckla, för att få veta om de kunde anförtros ansvaret att hålla positionerna i, och för att få veta om de kunde fylla bristerna hos de män som redan är där, och genom att se de misslyckanden som dessa begått, och så undgå att välja samma kurs, ’som dessa som inte är passande att delta i Guds heliga verk.
Gud har gett männen iständiga varningar, för maningar och råd. Han har låtit de män som tjänstgör i hans verk där få stort ljus, så att vägen skulle vara tydlig framför dem. Men om de föredrar att följa sin egen vishet och förakta ljuset såsom Saul gjorde, kommer de förvisso att gå vilse och leda Guds verk in i svårigheter. Ljus och mörker har satts framför dem, men de har alltför ofta valt mörkret.
Budskapet till Laodicea
Laodiceabudskapet vänder sig till Guds folk, som bekänner sig tro på sanningen för vår tid. Den större delen är ljumma bekännare som har namnet men ingen iver. död tillkännagav att han önskade män till nyckelposter inom sitt verk som kunde rätta till det rådande tillståndet och till att stå likt trogna väktare på pliktens post. Han har gett dem ljus vid varje tillfälle för att undervisa, uppmuntra och stadfästa dem efter vad varje tillfälle krävde. Men trots detta har de som skulle vara trogna och sanna, brinnande av kristlig iver, ha helgat sinnelag, ivrigt känna och älska Jesus, i stället varit i färd med att hjälpa fienden att göra dem som Gud använder för att bygga upp sitt verk, missmodiga. Uttrycket ”ljumma” passar på denna klass. De bekänner sig älska sanningen, men saknar kristlig värme och hängivenhet. De vågar inte ge upp helt och ta den otroendes risk, men de är ovilliga att låta själviskheten dö och noggrant följa sin tros principer.
Det enda hopp som finns för dem i Laodicea är en klar syn på deras ställning inför Gud - kännedom om deras sjukdoms natur. De är varken kalla eller varma, de intar en neutral ställning och på samma gång smickrar de sig med att de inte behöver någonting. Det trovärdiga och sannfärdiga vittnet hatar detta ljumma tillstånd. Han avskyr dessa människors likgiltighet. Han säger: ”Jag skulle önska, att du vore antingen kall eller varm.” (Upp. 3:15.) Likt ljummet vatten, är de motbjudande för hans smal” De är varken ointresserade eller själviskt envisa. De engagerar sig inte helhjärtat och noggrant i Guds verk så att de är ett med dess intressen, utan håller sig på avstånd och är beredda att lämna sina förtroendeposter när deras världsliga och personliga intressen kräver det. Den inre nådens verk fattas i deras hjärtan och om sådana sägs det: ”Du säger ju: ’Jag är rik, ja, jag har vunnit -rikedomar och behöver intet; och du vet icke, att du just är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.” (Vers 17.)
Guds botemedel
Tro och kärlek är de sanna rikedomar - det rena guld som det trovärdiga och sanna vittnet råder den ljumme att köpa. Hur rika vi än är på jordiska ägodelar kan vårt välstånd inte hjälpa oss att köpa det dyrbara botemedel som kan hela den själens sjukdom som kallas ljumhet. Intellekt och jordiska rikedomar förmådde inte avlägsna bristerna hos församlingen i Laodicea, eller bota deras beklagliga tillstånd. De var blinda, men kände sig ändå välbärgade. Guds Ande upplyste inte deras sinnen, och de insåg inte sin egen syndfullhet, och därför kände de inte heller något behov av hjälp.
Att vara utan Guds Andes dygder är sorgligt nog, men det är ett ännu värre tillstånd att vara utan andlighet och utan Kristus och ändå försöka försvara sig genom att säga till dem som är oroade, att vi inte behöver dera’s ängslan och medömkan. Självförvillelsens makt över det mänskliga sinnet är fruktansvärd. Vilken blindhet - att kalla ljus för mörker och mörker för ljus! Det trovärdiga och sanna vittnet råder oss att av honom köpa guld som är luttrat i eld, vita kläder och ögonsalva.
Guldet som här rekommenderas och som blivit prövat i elden, är tro och kärlek. Det gör hjärtat rikt, ty det har blivit luttrat tills det är rent, och ju mer det prövas desto vackrare blir dess glans. De vita kläderna är karaktärens renhet - Kristi rättfärdighet som har meddelats syndaren. Detta är i sanning en dräkt av himmelsk vävnad, som kan köpas endast av Kristus genom ett liv i villig lydnad. Ögonsalvan är den nådens vishet som ger oss förmåga att skilja mellan det onda och det goda och upptäcka synden under vilken skepnad den än må uppträda. Gud har gett ’sin församling ögon, som han fordrar att de skall smörja med vishet, så att de kan se klart. Men många skulle vilja sticka ut ögonen på församlingen om de kunde, ty de vill inte att deras gärningar skall komma fram i ljuset, för då kan de bli tillrättavisade. Den gudomliga ögonsalvan kommer att ge förmåga att förstå. Kristus är den som har alla dessa dygder i förvar. Han säger: ”Köp av mig.”
En del bortsållade
En del säger kanske att vi upphöjer våra egna förtjänster om vi förväntar ynnest från Gud på grund av våra goda gärningar. Det är sant att vi inte kan köpa en enda seger med vira goda gärningar, och ändå kan vi inre segra utan dem. Att köpa det som Kristus rekommenderar oss är endast att efterkomma de villkor han gett oss. Sann nid, vilken är av oskattbart värde, och som kommer att bestå prövningens och motgångens test, kan vinnas endast genom tro och ödmjuk bönefylld lydnad. Dygder som uthärdar lidandets och förföljelsens prov och därmed bevisar deras äkthet och uppriktighet, är det guld som har prövats i elden och befunnits vara äkta. Kristus erbjuder sig att sälja dessa dyrbara skatter till människan: ”Så rider jag dig då, att du köper av mig guld, som är luttrat i eld.” (Upp. 3: 18.) Den döda, känslolösa pliktuppfyllelsen gör oss inre till kristna. Vi miste komma ut ur detta ljumma tillstånd och uppleva sann omvändelse, annars kommer vi inte att lyckas ni himmelen.
Guds omtänksamhet med sitt folk påpekades för mig och jag fick se att varje prövning som förekommer under förädlingens och reningens process bland bekännande kristna visar att en del endast är slagg. Det fina guldet visar sig inte alltid. I varje religiös kris faller en del för frestelsen. I Guds sållning blåser skaror bort likt torra löv. Välståndet förökar mängden av bekännare. Motgången rensar bort dem ur församlingen. De utgör en klass vars tro inre är förankrad i Gud. De går bort från oss därför att de inte tillhör oss, ty när svirigheter eller förföljelser för ordets ’skull uppstår, tar många anstöt.
Låt dessa få se några få månader tillbaka till den tid när de behandlade andras sak, som var i liknande förhållanden som de är i nu. Låt dem noggrant dra sig till minnes vad de tänkte om dem som var frestade. Om någon då hade sagt ti.ll dem att de trots deras nit och arbete för att visa andra till rätta, inom korr skulle vara i en liknande mörk situation, skulle de ha sagt som en gång Hasael sade till profeten: ”Vad är väl din tjänare, den hunden, eftersom han skulle kunna göra så stora ting?” (2 Kon. 8: 13.)
Självbedrägeriet vilar över dem. Vilken fasthet visar de inte under den lugna ytan! Vilka modiga sjömän är de inte! Men när den fruktansvärda prövningens och frestelsens storm kommer, då lider de skeppsbrott! Människor kan ha utmärkta begåvningar, goda förmågor, lysande kvalifikationer, men ett fel, en hemlig skötesynd kommer att för karaktären betyda vad den maskätna plankan innebär för skeppet - fullständig olycka och ruin! . . .
Behov av ständig tillväxt
Människor i ansvarsställning bör ständigt tillväxa. De får inte kasta ankar vid gamla erfarenheter och känna att det inte är nödvändigt att bli facklärda arbetare. A ven om människan vid sitt inträde i världen är den mest hjälplösa bland Guds skapade varelser och den mest fördärvade i sin natur, har hon trots allt förmågan att ständigt gå framåt. Hon kan bli upplyst genom kunskap, förädlad av dygden, och gå framåt i andlig och moralisk värdighet, till dess att hon med hänsyn till intelligensens fullkomlighet och karaktärens renhet endast är något ringare än änglarna. När sanningens ljus upplyser människors sinnen, och Guds kärlek utgjuts i deras hjärtan, kan vi inte föreställa oss vad de kan bli eller vilket stort arbete de kan utföra.
Jag vet att människohjärtat är blint för ’sin verkliga ställning, men jag kan inte lämna dig utan att göra en ansträngning att hjälpa dig. Vi älskar dig och vi vill se dig gå framåt till seger. Jesus älskar dig. Han dog för dig och vill frälsa dig. Vi har ingen önskan att hålla dig kvar i, men vi vill att du skall göra ett noggrant arbete med din egen själ, rätta till varje fel och göra din yttersta ansträngning för att behärska själviskheten, ty annars kommer du att förlora himmelen. Detta har du inte råd med. För Kristi skull, stå emot djävulen, och han kommer att fly bort ifrån dig.
Guds verk med att beskära och rensa oss för att göra oss passande för himmelen är ett ’stort arbete och kommer att kosta oss mycket lidande och många prövningar, därför att vår vilja inte är Kristi vilja underdånig. Vi måste gå igenom elden till dess att den har förbränt slagget och vi är renade och återspeglar den gudomliga förebilden. De som följer s,ina böjelser och styrs av stUndens ingivelse är inte goda domare över vad Gud gör. De är fyllda av missbelåtenhet. De ser misslyckande där det i verkligheten är seger, en stor förlust där det har blivit en stor vinning. Likt Jakob är de redo att utbrista: ”Over mig kommer allt detta” {I Mos. 42: 36), när just de ting som de klagar över i stället samverkar till deras bästa.
Utan kors ingen krona. Hur kan någon vara stark i Herren utan prövningar? För att få styrka måste vi träna. För att kunna få en stark tro måste vi ställas under omständigheter där vår tro prövas. Strax före sin martyrdöd skrev aposteln Paulus uppmuntrande till Timoteus: ”Bär också du ditt lidande för evangelium genom deu kraft, som Gud giver.” (2 Tim. 1: 8.) Det är genom många bedrövelser som vi skall komma in i Guds rike. Vår Frälsare prövades på varje tänkbart sätt, och ändå segrade han ständigt i Gud. Det är vår förmån att vara starka i Guds kraft under alla förhållanden och att förhärliga Kristi kors. (Band 3, sid. 67, 1872.)