Abraham var en gammal man när han från Gud mottog den chockerande befallningen att offra sin son Isak såsom ett brännoffer. Abraham ansågs som en gammal man även av sin generation. Hans ungdoms glöd hade avtagit. Det var inte längre lätt för honom att modigt uthärda svårigheter och faror. I ungdomens kraft kan en människa möta stormen med en stolt visshet om styrka och resa sig ur det missmod, som senare i livet, när hon med stapplande steg är på väg mot graven, skulle få hennes hjärta att svikta.
Men i sin försyn sparade Gud sin sista och svåraste prövning för Abraham intill dess att årens börda vilade tungt på honom och han längtade efter befrielse från ångest och möda. Herren talade till honom och sade: ”Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall ,säga dig.” (1 Mos. 22:2.) Den gamle mannens hjärta nästan stannade av förskräckelse. Att mista en sådan son genom sjukdom skulle ha varit hjärtslitande för den stolte fadern och det skulle ha böjt hans grånade huvud av sorg, men nu får han befallningen att med sin egen hand utgjuta sin sons dyrbara blod. Det verkade för honom som en fruktansvärd omöjlighet.
Men Gud hade talat, och hans ord måste lydas. Abraham hade kommit till hög ålder, men detta fritog honom inte från plikten. Han grep trons ’stav och med stum ångest tog han sin son, vacker i sin friska ungdomskraft, vid handen och gick för att lyda Guds befallning. Den gamle patriarken var mänsklig. Hans kärlek och tillgivenhet var likt vår och han älskade sin pojke, som var hans tröst på ålderdomen och den, till vilken Herrens löften hade getts.
Men Abraham stannade inte för att fråga hur Guds löften kunde fullföljas om Isak dödades. Han stannade inte för att diskutera med sitt plågade hjärta, utan genomförde bokstavligt den gudomliga befallningen, ja, ända tills kniven var på väg att stötas in i hans sons darrande kropp, ty först då kom orden: ”Låt icke din hand komma vid gossen och gör honom intet; ty nu vet jag, att du fruktar Gud, nu då du icke har undanhållit mig din ende son.” (1 Mos. 22: 12.)
Denna stora troshandling är nedtecknad i Bibeln för att lysa som ett strålande exempel ut över världen ända ned till tidens ände. Abraham bad inte att han på grund av sin höga ålder skulle fritas från att lyda Gud. Han sade inte: ”Mitt hår är grått, min mandomskraft är försvunnen. Vem skall trösta mig på gamla dar när Isak inte längre finns? Hur kan en gammal fader utgjuta sin ende sons blod?” Nej, Gud hade talat och människan måste lyda utan att tvivla, klaga eller försmäkta på vägen.
I våra församlingar idag behöver vi Abrahams tro för att lysa upp mörkret ’som samlar sig omkring oss, som utestänger Guds kärleks ljuvliga solsken och förvrider den andliga tillväxten. Ålder kommer aldrig att frita oss från att lyda Gud. Vår tro skulle vara rik på goda gärningar, ty tro utan gärningar är död. Varje plikt som utförs, varje offer som ges i Jesu namn, leder till en övermåttan stor lön. I själva pliktuppfyllelsen talar Gud och ger sin välsignelse. Men han fordrar av oss en fullständig överlåtelse av våra förmågor. Sinne och hjärta, hela människan, måste ges åt honom, ty annars kan vi inte bli sanna kristna.
Gud har inte undanhållit något från människan som kan tillförsäkra henne de eviga rikedomarna. Han har klätt jorden med skönhet och utrustat den för hennes användning och tröst i hennes timliga liv. Han har gett sin Son att dö för att återlösa en värld som har fallit genom synd och dårskap. En såojämförlig kärlek, ett sådant oändligt offer, gör anspråk påvår strängaste lydnad, vår heligaste kärlek och vår obegränsade tro. Men alla dessa dygder, utövade i full utsträckning, kan dock aldrig mätas med det stora offer som gjordes för oss.
Obetingad lydnad
Gud häver en omedelbar och obetingad lydnad för sin lag, men människorna sover eller är paralyserade av Satans förvillelser. Satan föreslår ursäkter och undanflykter och övervinner deras invändningar genom att säga till dem som han sade till Eva i lustgården: ”Ingalunda skolen I dö.” ( 1 Mos. 3:4.) Olydnaden förhärdar inte enbart den skyldiges hjärta och samvete, men bidrar till att fördärva andras tro. Det som för dem till en början tycktes vara mycket felaktigt, förlorar gradvis detta utseende därför att det ständigt är framför dem, tills de slutligen ifrågasätter om det verkligen är synd och omedvetet faller för samma fel.
Genom Samuel befallde Gud Saul att gå åstad och slå amalekiterna och ödelägga all deras egendom. Men Saul lydde endast delvis Guds befallning. Han dödade den mindre värdefulla boskapen, men sparade det bästa ’samt den ogudaktiga kungen. Nästa dag mötte han profeten Samuel med smickrets självberömmelse. Han sade: ,,’Välsignad vare du av Herren. Jag har nu fullgjort Herrens befallning.’ Men Samuel sade: ’Vad är det då för ett läte av får, som ljuder i mina öron, och vad är det för ’ett läte av fäkreatur, som jag hör?’” (1 Sam. 15: 13, 14.)
Saul var förvirrad och sökte dra sig undan ansvaret genom att säga: ”Från amalekiterna hava de fört dem med sig, ty folket skonade det bästa av fåren och fäkreaturen för att offra det åt Herren, din Gud; men det övriga hava vi givit till spillo.” (Vers 15.) Då tillrättavisade Samuel konungen och påminde honom om Guds uttryckliga befallning att förgöra allt Som tillhörde Amalek. Han påpekade hans överträdelse och förklarade att han hade varit olydig mat Herren. Men Saul vägrade att erkänna att han hade gjort fel, ty återigen ursäktade han ’sin synd genom att påstå att han hade sparat det bästa av boskapen för att offra det åt Herren.
Samuel sörjde i sitt hjärta över kungens envisa vägran att se sin synd och bekänna den. Han frågade sorgset: ”Menar du, att Herren har samma behag till brännoffer och slaktoffer som därtill att man hör Herrens röst? Nej, lydnad är bättre än offer och hörsamhet bättre än det feta av vädurar. Ty gensträvighet är tralldomssynd, och motspänstighet är avguderi och husgudsdyrkan. Eftersom du har förkastat Herrens ord, har han ock förkastat dig, och du skall icke längre vara konung.” (Verserna 22, 23.)
Faran av att dröja
Vi bör inte trotsa plikten och dröja med att möta dess krav. Sådant dröjsmål ger tid för tvivel, otron smyger sig in, omdömet fördärvas och förståndet förmörkas. Tillslut kan inte Guds Andes tillrättavisning nå hjärtat på den som låtit sig bedra” och sam har blivit så förblindad att han tror att Andens maningar inte är ämnade för honom eller passar i hans fall.
Den dyrbara prövotiden går förbi och få förstår att de har fått den för att de skall bereda ’sig för evigheten. De gyllene tillfällena förslösas i världsligt arbete, i nöjen och i direkt synd. Guds lag ringaktas och glöms bort, och ändå är varje bud bindande. Varje överträdelse kommer att bestraffas. Kärlek till världslig vinning leder till sabbatens ringaktning, men denna heliga lags krav är inte upphävd eller avskaffad. Guds befallning är klar och kan inte ifrågasättas på denna punkt. Han har bestämt förbjudit oss att arbeta på den sjunde dagen. Han har satt den åt sidan ’Som en dag helgad åt honom.
Många hinder ligger i vägen för dem Som vill leva i lydnad för Guds bud. Det finns starka och lömska inflytanden Som binder dem på världens vägar, men Herrens kraft kan bryta dessa kedjor. Han vill avlägsna varje hinder för sina trognas fötter eller ge dem kraft och mod att besegra varje svårighet, om de ’ivrigt söker hans hjälp. Alla hinder kommer att försvinna för en uppriktig önskan am och en uthållig ansträngning för att göra Guds vilja vad det än må kasta själviskheten, även om själva livet måste offras. Ljus från himmelen kommer att upplysa mörkret för dem ’Som i prövningar och bekymmer går framåt i det att de ser upp till Jesus Som är trons begynnare och fullkomnare.
Fordom talade Gud genom profeter och apostlar. I vår tid talar han till dem genom sin Andes vittnesbörd. Aldrig tidigare har Herren undervisat sitt falk mera allvarligt än han nu undervisar dem am ’Sin vilja och den väg han vill att de skall vandra. Men kommer de att få någon nytta av hans undervisning? Kommer de att ta emot hans varningar och tillrättavisningar? Gud accepterar inte delvis lydnad och han kommer inte att godkänna någon kompromiss med jaget.