Kristi ambassadörer har ett allvarligt och viktigt arbete, som en del tar alltför lätt. Så länge Kristus gör tjänst i den himmelska helgedomen, är han genom sina sändebud också den som gör tjänst ,i sin församling här på jorden. Han talar till folket genom sina utvalda, och vidgar sitt arbete genom dem, liksom då han i förnedringens dagar vandrade synligt på Jorden. Även om århundraden har passerat har hans avskedslöfte till lärjungarna inte förändrats på grund av den tid som förflutit: ”Se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” (Matt. 28:20.) Från Kristi himmelsfärd till innevarande dag, har de som ordinerats av Gud och fått ,sin auktoritet från honom, blivit trons lärare. Kristus, den sanne Herden, övervakar sitt verk med dessa underherdar som sina instrument. De som arbetar med att undervisa i ord och lära får därigenom en betydelsefull ställning. I Kristi ställe uppmanar de folket att låta försona sig med Gud..
Folket skulle inte se på Guds tjänare som endast offentliga talare eller föredragshållare, utan som Kristi ambassadörer, som får sin visdom och kraft från församlingens stora överhuvud. Att ringakta och förkasta det ord som en Kristi representant talar är inte endast att visa ringaktning för denne, utan också för den Mästare som har sänt honom. Han står i Kristi ställe och Frälsarens röst skulle höras i hans representant.
Predika Kristus
Många av våra predikanter har gjort det stora misstaget att hålla predikningar som är helt och hållet bevisande. Det finns alltid människor som lyssnar till sanningens teori och påverkas av de bevis som framställs, och om därefter en del av predikan framställer Kristus som världens Frälsare, kommer den utsådda säden att spira upp och ge frukt till Guds ära. Men i många predlkll1ngar presenteras inte Kristi kors för människorna. För en del kan det vara den sista predikan som de någonsin kommer att höra, och andra kommer aldrig i en sådan situation att sanningens kedja kan framställas för dem och dess praktiska tillämpning tala till deras hjärtan. Det gyllene tillfället har för alltid förlorats. Hade Kristus och hans återlösande kärlek blivit upphöjd i samband med sanningens teori, kunde de ha ställt sig på hans sida.
Det finns fler människor än vi tror, som längtar efter att förstå hur de skall komma till Kristus. Många lyssnar till en populär predikan från talarstolen och vet lika litet efteråt som innan de lyssnade, hur de skall finna Jesus och få den frid och ro som de längtar efter. Förkunnare som predikar det sista nå dens budskap för världen borde alltid ha i minnet att Kristus måste upphöjas som syndarens enda tillflykt. Många predikanter menar att det inte är nödvändigt att predika ånger och tro, för ett hjärta som är helt övervunnet av Guds kärlek. De tar för givet, att deras lyssnare har full kunskap om evangeliet, och att ämnen av annan art måste presenteras för att hålla deras uppmärksamhet. Om deras lyssnare är intresserade tar de det som ett bevis på framgång. Människor är mer ovetande om frälsningsplanen och behöver mera undervisning i detta alltmer viktiga ämne än i något annat.
De som kommer för att lyssna till sanningen, bör vänta sig att få nytta därav, liksom Kornelius och hans vänner gjorde: ”Nu äro vi alla här tillstädes inför Gud för att höra allt som har blivit dig befallt av Herren.” (Apg. 10:33.)
Teoretiska predikningar är väsentliga, för att alla må få kunskap om lärans form och se sanningens kedja länk efter länk sammanflätade till ett fullkomligt helt. Men ingen predikan skulle någonsin framföras utan att Kristus och honom korsfäst framställs som grunden för evangelium, i det man gör en praktisk tillämpning av de sanningar som förkunnas och inpräntar hos åhörarna det faktum att Kristi lära inte är både ja och nej, utan ja och amen i Kristus Jesus.
Sedan sanningens teori har presenterats, kommer den mest arbetsamma delen av arbetet. Människor skulle inte lämnas utan undervisning i de praktiska sanningar som står i relation till vardagslivet. De måste se och känna att de är syndare och behöver bli omvända till Gud. Vad Kristus sade, vad han gjorde och vad han undervisade om, borde framställas för dem på det mest intrycksfulla sätt.
En förkunnares arbete har just börjat när sanningen uppenbaras för människors sinnen. Kristus är vår Medlare och den tjänande Översteprästen inför Fadern. Johannes fick se honom såsom Lammet som hade slaktats, just i färd med att utgjuta sitt blod i syndarens ställe. När Guds lag framställs för syndaren, och syndens djup visas för honom, bör han hänvisas till Guds Lamm, som borttager världens synd. Han bör undervisas om omvändelse till Gud och tro på Herren Jesus Kristus. På så sätt kommer Kristi representanters arbete att vara i harmoni med Kristi arbete i den himmelska helgedomen.
Undervisa i praktisk gudsfruktan
Herrens tjänare kunde nå många fler hjärtan om de predikade mer praktisk gudsfruktan. När det görs ansträngningar för att förkunna sanningen på nya platser, händer det ofta att arbetet är nästan enbart teoretiskt. Människor blir oroliga. De ser sanningens kraft och längtar efter att få en sann grund. När deras känslor har mjuknat är tiden inne att framför allt annat ivrigt söka leda Kristi religion in i deras samveten. Men alltför ofta har predikoserien avslutats utan att det arbete som människorna behövde blev gjort. En sådan verksamhet har för mycken likhet med Kains offer, det innehöll inget offerblod som gjorde det godtagbart inför Gud. Kain gjorde rätt när han frambar sitt offer, men han utelämnade allt som gjorde det värdefullt - försoningens blod.
Det är ett sorgligt faktum att orsaken till att så många sysslar med teori och så litet med praktisk gudsfruktan är att Kristus inte bor i deras hjärtan. De har inte en levande för bindelse med Gud. Många människor avgör sig för sanningen, på grund av bevisens tyngd, utan att vara omvända. Praktiska predikningar hölls inte i samband med den läromässiga förkunnelsen, så att lyssnarna skulle kunna se sanningens vackra kedja och fatta kärlek till dess givare och helgas genom dess lydnad. Förkunnarens arbete är inte färdigt förrän han visat åhörarna behovet även karaktärsförvandling i harmoni med de rena principerna i den sanning de tagit emot.
En formell religion skall avskys, ty i den finns ingen Frälsare. Kristus gav klara, närgående, sökande och praktiska predikningar. Hans ambassadörer skulle följa hans exempel i varje predikan. Kristus och hans Fader var ett. Och Jesus under kastade sig med glädje alla Faderns fordringar. Han hade Guds sinne. Återlösaren levde ett liv som den fullkomliga förebilden. Jehova uppenbarades i honom. Himmelen var innesluten i mänskligheten och mänskligheten var innesluten i den eviga Kärlekens famn.
Om Guds tjänare i ödmjukhet ville sitta vid Jesu fötter, skulle de snart få den rätta synen på Guds karaktär och då också kunna undervisa andra. En del kommer in i tjänsten utan djup kärlek till Gud eller sina medmänniskor. Själviskhet och självsvåld kommer att visa sig i sådana människors liv. När sådana ohelgade och otrogna väktare tjänar sig själva i stället för att föda hjorden och sköta sina pastorala plikter, kommer folket att förgås på grund av bristen på lämplig undervisning.
Framställ innerliga vädjanden
I varje predikan skulle en ivrig vädjan framställas till människorna att överge sina synder och vända sig till Kristus. Populära synder och våra dagars njutningar skulle fördömas och praktisk gudsfruktan inskärpas. Förkunnaren bör själv vara djupt allvarlig och av hjärtat känna de ord han talar och inte kunna dölja sina känslor av bekymmer för de människor som Kristus dog för. Om Mästaren sades det: ”Ty nitälskan för ditt hus har förtärt mig.” (Ps. 69:10.) Samma allvarliga iver skulle hans representanter känna.
Ett oändligt offer gavs för människan, och det gavs förgäves för varje människa som inte tar emot frälsningen. Hur viktigt är det då inte att den som framställer sanningen gör det i full förståelse av det ansvar som vilar på honom. Hur öm, medlidsam och artig bör han inte vara i sitt umgänge med människor, när världens Återlösare har visat att han värderar dem så högt. Frågan ställs av Kristus: ”Finnes någon trogen och förståndig tjänare, som av sin Herre har blivit satt över hans husfolk för att giva dem mat i rätt tid?” (Matt. 24:45.) Varje evangelii tjänare skulle ställa Jesu fråga till sitt eget hjärta. När han begrundar de allvarliga sanningarna och i sitt sinne ser den bild som är framställd även trogen och vis tjänare, borde han känna sig gripen i djupet av sin själ.
Ordets görare
Varje människa har fått en uppgift, ingen är ursäktad. Varje människa har sin del att utföra, var och en efter sin förmåga, och det ankommer på den som framställer sanningen att noggrant och under bön lära känna förmågorna hos dem som tar emot sanningen, och därefter undervisa dem och leda dem vidare steg för steg och låta dem förstå det ansvar som vilar på dem att utföra den uppgift Gud har ämnat för dem. Det bör gång på gång ivrigt inskärpas att ingen kan stå emot frestelser, eller motsvara Guds avsikter, eller leva ett kristet liv, om han inte upptar sitt arbete, litet eller stort, och utför det med samvetsgrann noggranhet. Det finns något att göra för ana, förutom att komma till kyrkan för att lyssna till Guds ord. De måste praktisera den sanning som de har hört och föra med sig dess principer in i vardagslivet. De måste ständigt arbeta för Kristus, inte av själviska motiv, utan med blicken riktad på hans härlighet som gjorde varje offer för att frälsa dem från undergång.
Herrens tjänare bör inpränta hos dem som tar emot sanningen att de måste ha Kristus i sina hem, och att de behöver nåd och vishet från honom i att leda och kontrollera sina barn. Det är en del av Kristi verk som han har gett dem, att undervisa och lära sina barn disciplin, och leda dem tia underdånighet. Låt predikantens vänlighet och artighet synas i hans handlingssätt med barnen. Han borde alltid ha i minnet att de är människor i miniatyr, de yngre medlemmarna i hans familj. Dessa är mycket nära och kära för Mästaren och om de får den rätta undervisningen och vägledningen, kommer de redan i unga år att tjäna honom. Kristus bedrövas när stränga, hårda och ovänliga ord talas till barnen. Deras rättighet respekteras inre alltid, och de behandlas ofta som om de ,inte hade en individuell karaktär som behöver utvecklas på ett passande sätt, så att den inte förvrängs och Guds avsikter med deras liv blir tia intet.
Ända från barnaåren kände Timoteus tia Skrifterna. Hans kunskap i dem var ett skydd mot de onda inflytanden som omgav honom, och mot frestelsen att välja nöjen och självisk tillfredsställelse framför plikten. Ett sådant skydd behöver ana våra barn, och det borde vara en del av föräldrarnas och Kristi ambassadörers uppgift att se tia att barnen får en passande undervisning i Guds tro.
Fullkomlig i Kristus
Om en Herrens tjänare skall kunna möta Herrens välbehag, måste han arbeta troget för att framställa varje människa fullkomlig i Kristus. Han skulle inte i sitt arbetssätt, ge det intrycket att det har ringa betydelse om en människa godtar sanningen eller inte praktiserar sann gudsfruktan. Men den trohet och självuppoffring som visas i hans liv bör vara sådan, att den överbevisar ’Syndaren om att eviga intressen står på spel och att hans själ är i fara om han inte påverkas av det nitiska arbete, som utförs för honom. De som har förts från villfarelse och mörker tia sanningens ljus måste reformera sitt liv. Med mindre nödvändigheten även noggrann reform inpräntas i samvetet, kommer de att likna den man som såg sig i spegeln, Guds lag, och upptäckte bristerna i sin moraliska karaktär, men gick bort och glömde hurdan han var. Sinnet måste vara vaket för ansvarskänsla, ty annars kommer det att fana tillbaka i ett tillstånd av ännu större likgiltighet än innan det väcktes.
Kristi ambassadörers arbete är långt större och mera ansvarsfyllt än många drömmer om. De borde inte ans vara tillfredsställda med sin framgång förrän de, genom sitt ivriga arbete och Guds välsignelser, kan presentera för honom tjänstvilliga kristna, som har en sann förståelse av sitt ansvar och vin gör den del av arbetet som åläggs dem. Ett rätt arbete och riktig undervisning kommer att leda människor in i ett ordnat arbete, vars karaktär är så stark och har så fast övertygelse att ingenting av självisk natur tillåts hindra dem i deras arbete, förminska tron eller avskräcka dem från deras plikt.
Om predikanten på ett passande sätt har undervisat dem som är under hans vård, kommer inte arbetet att avstanna, ty det är då så väl grundat att det är både säkert och tryggt. Om inte de som tar emot sanningen blir grundligt omvända och det blir en radikal förändring i deras liv och karaktär, är själen inte fästad vid den eviga Klippan. Sedan predikantens arbete upphört och nyhetens behag är borta, förbleknar intrycken och sanningen förlorar sin kraft och charm och de utövar därför inte något heligt inflytande, och är inte heller bättre på grund av sin bekännelse av sanningen.
Med sådana exempel framför oss om vad människan kunde och göra, är jag förvånad över att vi inte har stimulerats till större ansträngningar att söka åstadkomma rättfärdighetens gärningar. Alla kan inte ha en framträdande ställning, men ändå kan alla vara användbara och fylla en förtroendepost, och genom sin uthålliga trohet, göra mycket mera gott än de har någon tanke på att de skulle kunna göra. De som tar emot sanningen borde söka efter en klar förståelse av Bibeln och en personlig kännedom om den levande Frälsaren. Intellektet skulle utvecklas och minnet ansträngas. All intellektuell lättja är synd och andlig tröghet leder till död.
Hänvisa människor till Jesus
O, om jag tillräckligt hade språket i min makt så att jag kunde göra det intryck som jag önskar på mina medarbetare i den evangeliska förkunnelsen! Mina bröder, ni handhar livets ord. Ni har att göra med sinnen som kan nå den högsta utveckling om de leds in i de rätta banorna. Men det är ett alltför starkt exponerande av det egna jaget i de predikningar som hålls. Kristus korsfäst, Kristus uppfaren till himmelen Kristi snara återkomst, skulle uppmjuka, glädja och fylla evangelii förkunnares sinnen, så att de med kärlek och djupt allvar förkunnade dessa sanningar för folket. Predikanten kommer då att ställas i bakgrunden och Jesus bli förhärligad. Människor kommer att bli så påverkade av dessa allomfattande ämnen att de kommer att tala om dem och lovsjunga dem, istället för att lovprisa predikanten som endast är instrument. Men om människorna medan de lovprisar predikanten, har litet intresse av det ord som förkunnas, då kan han veta att sanningen inte har helgat hans egen själ. Han talar inte till sina åhörare på ett sådant sätt att Jesus blir ärad och hans kärlek upphöjs.
Kristus sade: ”På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, som är i himmelen.” (Matt. 5:16.) Låt ditt ljus lysa så att äran strömmar tillbaka till Gud i stället för till dig själv. Om äran tillfaller dig, då må du darra och skämmas, ty det stora syftet är då förfelat. Det är då inte Gud, utan tjänaren, som förhärligas. Därför, Kristi tjänare, bör du vara försiktig på vilket sätt ditt ljus lyser. Om det är riktat mot himmelen så att det uppenbarar Kristi fullkomlighet, då lyser det på rätt sätt. Om det lyser mot dig själv, om du framhåller dig själv, om du får människorna att beundra dig, vore det bättre att du var helt tyst, ty då lyser ditt ljus i fel riktning.
Kristi levande representanter
Kristi tjänare, du kan vara förenad med Gud om du vill vaka och bedja. Låt dina ord vara kryddade med salt, och låt kristen artighet och sann upphöjdhet genomgående visas i din hållning. Om Guds f11id härskar ,inom dig, kommer dess kraft inte endast att styrka dig, utan även uppmjuka ditt hjärta och du kan då vara Kristi levande representant. Det folk som bekänner sanningen vandrar avfälligt bort från Gud. Jesus kommer snart tillbaka och de är inte beredda. Predikanten måste nå en högre andlig standard, och ha en tro som kännetecknas av större fasthet och en erfarenhet som är levande och ljus, inte känslolös och banal, som hos många namnkristna.
Guds ord har uppställt ett högt ideal för dig. Vill du genom fasta och bönefylld ansträngning nå upp till den kristna kataktärens fullkomlighet och fasthet? Du bör då göra vägen jämn för dina fötter, ty annars kommer de svaga att stappla bort från vägen. En innerlig gemenskap med Gud i ditt arbete kommer att ge dig kraft som väcker samvetet och övertygar syndaren om sin synd och leder honom att utropa: ”Vad skall jag göra för att bli frälst?”
Det uppdrag som Kristus gav lärjungarna just före sin himmelsfärd var: ”Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag hat befallt eder. Och se, jag är med edet alla dagat intill tidens ände.” (Matt. 28:19, 20.) ”Men icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig.” (Joh. 1 :20.) Uppdraget sträcker sig till alla dem som genom hans lärjungar kommet till tro på hans ord. Alla som har kallats av Gud att vara hans ambassadörer borde undervisa människorna om lärdomarna i praktisk gudsfruktan som Kristus gav dem i sitt ord.
Kristus förklarade Skrifterna för sina lärjungar, i det att han började med Moses och profeterna och undervisade dem om allt som gällde honom själv och förklarade även profetiorna för dem. I sin förkunnelse gick apostlarna tillbaka till Adams dagar och förde sina lyssnare med sig genom den profetiska historien och slutade med Kristus och honom korsfäst, i det att de uppmanade syndarna att ångra sig, avstå från sina synder och vända sig till Gud. Kristi representanter i våra dagar borde följa deras exempel och i varje predikan upphöja Kristus som allt i alla.
En omvänd missionsarbetarkår
Det ät inte endast ,i de namnkristna samfunden som formalitet och ceremonier griper omkring sig utan de ökar också på ett oroande sätt bland dem som bekänner sig helighålla Guds bud och vänta Kristi återkomst. Vi skulle inte vara trångsynta och begränsade i våra möjligheter att göra gott. Men på samma gång som vi vidgar vårt inflytande och våra planer allt eftersom Försynen öppnar vägen, skulle vi vara mera ivriga att undvika världens avguderi. När vi gör större ansträngningar att föröka vår användbarhet, måste vi göra motsvarande ansträngningar att ta emot Guds vishet när det gäller att utföra arbete inom alla grenar på hans eget sätt, inte ur en världslig synpunkt. Vi skulle inte arbeta efter världens förebild och vanor, men göra det bästa av alla de hjälpmedel som Gud har gjort tillgängliga för oss för att framställa sanningen för människorna.
När vårt arbete överensstämmer med vår bekännelse, kommer vi att få se oerhört mycket mer uträttat än nu. När vi har män lika hängivna som Elia och med en sådan tro som han hade, skall vi få se att Gud kommer att uppenbara sig själv för oss liksom han fordom gjorde för dessa heliga män. När vi har män, som erkänner sina brister, och ivrigt kämpar med Gud som Jakob gjorde, får vi se samma resultat. Kraft skall komma från Gud till människor som svar på trons bön.
Det finns endast litet tro i världen. Det är endast få som lever nära Gud. Och hur kan vi förvänta mer kraft, och att Gud skall uppenbara sig för människor, när hans ord handhas på ett försumligt sätt och när hjärtat inte har helgats genom sanningen? Män som inte ens är till hälften omvända, som är självmedvetna och självtillräckliga i sin karaktär, predikar sanningen för andra. Men Gud ’samarbetar inte med dem, ty de är inte heliga i hjärta och liv. De vandrar inte ödmjukt inför Gud. Vi måste ha en omvänd arbetarkår, och då först skall vi få se Guds ljus och hans kraft hjälpa oss i all vår ansträngning.
De väktare som fordom var utplacerade på Jerusalems och andra städers murar hade den mest ansvarsfyllda ställning. På deras trohet berodde allas trygghet inom dessa städer. När en fara upptäcktes, fick de inte vara tysta varken dag eller natt. Det krävdes att de med några få minuters mellanrum skulle anropa varandra för att se om alla var vakna och att ingen skadats. Vaktposter var utställda på några upphöjda platser varifrån de kunde överblicka viktiga avsnitt som skulle bevakas, och rop med varning eller uppmuntran hördes från dem. Ropet vidarebefordrades från den ene till den andre tills det gick runt hela staden.
Dessa väktare representerar Guds tjänare, på vars trohet människors frälsning beror. Förvaltare av Guds hemligheter bör stå på Sions murar, och om de ser svärdet komma bör de låta varningens ton ljuda. Om de är sovande väktare och deras andliga sinnen är så bedövade att de inte ser och förstår faran och folket förgås, kommer Gud att utkräva blodet från dessa väktares händer.
Väktarens heliga ansvar
”Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun.” (Hes. 33:7.) Väktaren måste leva mycket nära Gud, för att han skall höra hans ord och påverkas av hans Ande, så att folket inte uppsöker dem förgäves. ”om jag säger. till den ogudaktige: ’Du ogudaktige, du måste dö och du da Icke säger något till att varna den ogudaktig:. för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han Ekväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.” (Verserna 8, 9.) Kristi ambassadörer skulle se till att de inte genom sin otrohet, förlorar sin egen själ och deras, som lyssnar till dem.
Olika staters församlingar, som bekänner sig helighålla Guds bud och väntar Jesu återkomst, visades för mig. Det finns en enorm likgiltighet, stolthet, kärlek till världen och kall formalism bland dem. Och dessa är det folk som snabbt håller på att bli likt det forna Israel, när det gäller bristen på fromhet. Många har en hög bekännelse om gudsfruktan och ändå saknar de självkontroll. Böjelser och passioner har fritt spelrum och själviskheten är det mest framträdande. Många är godtyckliga, diktatoriska, övermodiga, skrytsamma, stolta och likgiltiga. ändå är en del av dessa Guds tjänare, och handhar heliga sanningar. Om de inte ångrar sig, kommer deras ljusstake att flyttas bort från sin plats. Frälsarens uttalade förbannelse över det fikonträd som inte bar frukt är en predikan till alla formalister och skrytsamma hycklare som står fram för världen med synbara löv, men är utan frukt. Vilken tillrättavisning för dem som har ett sken av gudsfruktan, men genom sitt okristliga liv förnekar dess kraft! Han som med ömhet behandlade den allra största syndare, han som aldrig med förakt avvisade sann ödmjukhet och ånger, hur stor än skulden var, kom med bitande fördömelse över dem som hade en hög bekännelse om gudsfruktan, men i sina gärningar förnekade sin tro.