Avund är inte bara ett förvänt sinne utan en sjukdom som bringar alla förmågor i oordning. Den började med Satan; Han ville bli den förnämste i himmelen, och då han inte kunde få all den makt och ära han sökte, gjorde han uppror mot Gud. Han avundades våra första föräldrar och frestade dem till synd, och ödelade därmed livet för dem och för hela mänskligheten.
En avundsjuk människa sluter sina ögon för andra människors goda sidor och ädla handlingar. Hon är alltid redo att förringa och undervärdera det som är utmärkt. Människor kan ofta bekänna och överge andra fel, men det är ringa hopp när det gäller den avundsjuke. Att avundas en person är att omedvetet erkänna att den andre är överlägsen. Därför kommer stoltheten inte att tillåta någon eftergift. Om ett försök görs att övertyga den avundsjuke om hans synd, blir han ännu bittrare mot föremålet för hans avund, och alltför ofta förblir han oförbätterlig.
Den avundsjuke sprider gift varhelst han går fram. Han gör vänner till fiender och framkallar. hat och uppror mot både Gud och människor. Han söker bli ansedd som den bäste och störste, inte genom hjältemodiga och självförsakande ansträngningar att förbättra sig själv, utan genom att förbli där han är och genom att förringa värdet av andras insatser.
Den tunga sam finner sin glädje i att ställa till missämja, ”sladdertungan” sam säger: ”Berätta och jag skall berätta det vidare”, förklaras av aposteln Jakob vara antänd av Gehenna. Den strör eldbränder åt alla håll. Vad bryr sig den skvalleraktige om att förtalet drabbar den oskyldige? Han upphör inte med sin anda gärning, även om han förstör hopp och mad för dessa sam redan bryter samman under sina bördar. Det enda han bryr sig om är att tillfredsställa sin lust för skandaler. Även bekännande kristna sluter sina ögan för allt det sam är rent, ärligt, ädelt och älskvärt och samlar upp vad helst sam är tvivelaktigt och obehagligt och ger det tillkänna för världen.
Tänk väl om alla människor
När vi lyssnar till en anklagelse mot vår nästa, tar vi fasta på anklagelsen. På frågan: ”Herre, vem får bo i din hydda? Vem får dväljas på ditt heliga berg?” svarar psalmisten: ”Den som vandrar ostraffligt och gör vad rätt är och talar sanning av hjärtat; den sam icke bär förtal på sin tunga, den sam icke gör sin broder något ont och icke drager smälek över sin nästa.” (Ps. 15: 1-3.)
Vilken värld av skvaller skulle vi inte bli förskonade ifrån, om var och en av ass ville kamma ihåg att den sam berättar om andras fel lika fritt skall berätta om våra fel vid lämpligt tillfälle. Vi skulle inte vara så kvicka att sätta tilltro till ont tal. Detta orsakas ofta av avund eller missförstånd, eller det kan härleda från överdrifter eller uteslutande av vissa fakta. När avund och misstänksamhet väl tillåtits att slå rat, sprids de sam tistelfrön. Skulle en medmänniska gå vilse är tiden i hög grad inne att ni visar henne verkligt intresse. Visa henne vänlighet, bed med och för henne med tanke på det oändliga pris sam Kristus betalade för hennes frälsning. På det sättet kan kanske en människa räddas från döden. . .
En blick, ett ord, kanske bara med en viss betaning, kanske blandat med falskhet, tränger likt en på med hullingar in i något hjärta och orsakar ett oläkligt sår. På så sätt kanske ett tvivel, en anmärkning kastas mat någon, genom vilken Gud kunde ha utfört ett gatt verk och nu är hennes inflytande skadat och hennes möjligheter förstörda. Bland vissa djurarter förekommer det att om något av dem blir sårat och faller, rusar de övriga fram och sliter det i stycken. Samma grymma anda visas av människor som bär det kristna namnet, De visar en fariseisk iver att stena andra sam är mindre skyldiga än de själva. Det finns sådana sam pekar på andras fel och misstag för att dra uppmärksamheten bart från sina egna, eller för att vinna erkännande för det nit de visar för Gud och församlingen. (Band 5, sid. 56-59, 1882.)