Herren har gjort sig beroende av dem som fått de himmelska gåvorna, Han väntar att vi skall stödja förkunnelsen av sanningen med vår tjänst och våra gåvor. Jämförelsevis få har blivit kallade att resa nt som predikanter och missionärer, men församlingens medlemmar kan samarbeta i förkunnandet av sanningen genom att understödja verket med sina medel.
Berättelsen om Ananias och Safira har getts oss, för att vi skall förstå bedrägeriets synd beträffande våra gåvor och offer. De hade frivilligt lovat att ge en del av sin egendom för att främja Guds verk. Men när de hade medlen i sin hand, vägrade de att uppfylla sitt löfte, men samtidigt ville de ge andra intrycket att de gett allt. Deras straff tjänar som en varning för kristna i alla tider. Samma synd är fruktansvärt allmän i våra dagar, trots att vi inte hör talas om någon sådan uppséendeväckande bestraffning. Herren har en gång visat människan med vilken avsky han betraktar ett sådant brott mot hans heliga anspråk, och sedan överlämnat åt henne att följa den gudomliga förordningens allmänna principer.
Frivilliga gåvor och tionden är de inkomster vi har för evangelii verk. Av de medel som anförtrotts människan, gör Gud anspråk på en viss del - nämligen en tiondedel, men han låter oss själva avgöra, hur stor tionden är och huruvida vi vill ge mera. Var och en må ge efter sitt hjärtas maning, Men när hjärtat rörts av den helige Ande och ett löfte om en vissa summa har getts, har man inte längre någon rätt till denna åt Gud avskilda del. Man har gett sitt löfte inför människor, och de är vittnen till denna överenskommelse. Samtidigt är en helig förpliktelse att samarbeta med Herren att bygga upp hans rike på jorden. Löften av detta slag, givna till människor, skulle anses bindande. Är de inte ännu heligare och än mer bindande, när de getts till Gud? Är löften inför samvetets domstol mindre bindande än skrivna överenskommelser med människor?
När det gudomliga ljuset upplyser hjärtat med sin ovanliga klarhet och kraft, släpper den inrotade själviskheten sitt grepp och byts ut mot villighet att ge till Guds verk. Men ingen skall tro att han får tillåtelse att uppfylla sina löften utan protest från Satans sida. Denne tycker inte om att se Guds rike utbredas på jorden. Han påstår att de lovat för mycket, eller att deras löften skall hindra dem från att skaffa en förmögenhet eller uppfylla sina familjers önskningar. Satans makt över det mänskliga sinnet är förunderlig. Han arbetar på det mest intensiva sätt att hålla människan bunden i det egna jaget.
De enda medel Gud har förordnat för att befrämja sitt verk är de välsignelser han ger människorna, Han ger dem solsken och regn, han får naturen att blomstra. Han ger oss hälsa och förmåga att tjäna pengar. Alla våra välsignelser kommer från hans givmilda hand. Men han önskar att vi skall visa vår tacksamhet genom att skänka tillbaka till honom en del i tionde, gåvor och tacksägelseoffer.
Våra hjärtan hårdnar på grund av själviskheten, och likt Anamas och Safira frestas vi att behålla en del av det vi lovat ge under det att vi gör anspråk på att ge full tionde. Skall en människa röva från Gud? Om medel fördes till skattkammaren exakt. enligt Guds plan - en tiondedel av all inkomst - skulle där finnas mer än nog för att föra hans verk vidare.
Nåväl, säger någon, det kommer ständigt maningar att ge till verket. Jag är trött på att ge. Är du? Låt mig då fråga dig: Är du trött på att ta emot ur Guds goda hand? Inte förrän han upphör att välsigna dig, kan’ du känna dig fri att upphöra att ge till honom den del som han väntar av dig. Han välsignar dig för att du må bli andra till välsignelse. När du tröttnat på att ta emot, då kan du säga: Jag är trött på de många uppmaningarna att ge. Gud tar undan för egen räkning en del av allt vad vi tar emot. När vi överlämnat denna del åt honom, välsignar han vad vi har kvar. Men om vi behåller allt själva, blir alltsammans förr eller senare drabbat av förbannelse. Guds önskningar kommer först, allt annat i andra hand.
Kom ihåg den fattige
I varje församling skulle man avskilja medel för de fattiga. Varje vecka eller varje månad, vilket som är lämpligast, kunde varje medlem ge ett tackoffer till Gud söm uttrycker tacksamhet för hälsans gåva, för mat och kläder. I motsvarande grad som Gud välsignat oss med dessa ting, skall vi lägga undan åt de fattiga, de lidande och de betryckta. Jag vill kalla brödernas uppmärksamhet särskilt på denna sak. Kom ihåg den fattige! Offra något av er egen lyx och bekvämlighet och hjälp dem som har det knappt med mat och kläder. Vad du gör för dem, gör du för Jesus, för han identifierar sig själv med den lidande mänskligheten. Vänta inte tills alla dina inbillade behov är tillfredsställda. Lita inte på dina känslor, så att du ibland ger och ibland inte ger. Ge regelbundet, antingen du ger fem, tio eller tjugo kronor per vecka, såsom du en gång vill se det i himmelens böcker på Guds stora dag.
Vi tackar dig för dina goda önskningar, men den fattige blir inte hjälpt enbart genom dessa. Han måste ha synbara bevis på din godhet genom mat och kläder som du ger. Gud har aldrig menat att hans efterföljare skulle behöva tigga. Han har gett dig tillräckligt för att du skulle kunna förse dem som inte genom sitt eget arbete eller genom sitt ekonomiska underlag kan försörja sig själva. Vänta inte på att de skall dra din uppmärksamhet till deras behov. Gör som Job. Det han inte visste tog han reda på. Gör en undersökning om vad som behövs och hur dessa behov bäst kan fyllas.
Att röva från Gud
Det har visats mig att många av vårt folk rövar från Gud när det gäller tionde och offer och som en följd av detta hindras hans verk. Guds förbannelse vilar över dem som lever på Guds godhet, men ändå tillsluter sina hjärtan och inte gör någonting eller närmast ingenting för att befrämja hans verk. Bröder och systrar, hur kan vår nåderike Fader fortsätta att göra er till sina förvaltare och förse er med medel som skulle brukas för hans räkning, när ni girigt griper dessa och själviskt gör anspråk på allt för er egen räkning.
I stället för att överlämna till Gud de medel han lagt i deras händer, investerar många av dem sina pengar i mera jord. Detta onda ökar bland våra bröder. De ägde redan nog att bekymra sig för men deras kärlek till pengar och deras önskan att bli väl ansedda av sina grannar, leder dem till att begrava sina medel i denna värld och att ,beröva Gud det som rätteligen tillhör honom. Kan vi förvåna oss över att de inte har framgång, att Gud inte välsignar deras skördar och att de är missräknade?
Kunde bara våra bröder komma ihåg, att Gud kan välsigna tjugo hektar jord och göra dem lika fruktbärande som ett hundra hektar, skulle de inte fortsätta att gräva ned sig i Jord och värld, utan låta sina medel tillföras Guds skattkammare. ”Tagen eder till vara”, sade Jesus, ”för att låta edra hjärtan förtyngas av omåttlighet och dryckenskap och timliga omsorger.” (Luk. 21: 34.) Satan är belåten, om ni utökar era jordegendomar och investerar era medel i världsliga företag, för genom att handla så hindrar ni inte endast Guds verk att gå framåt, men genom oro och överansträngning minskar ni era möjligheter till det eviga livet.
Vi skulle följa vår Frälsares uppmaning: ”Säljen vad lägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen. . .” (Luk. 12: 33.) Det är nu våra bröder skulle minska sina ägodelar i stället för att föröka dem. Vi står i beredskap att flytta till ett bättre land, ja, till ett himmelskt. Låt oss inte bli bofasta på denna jord, utan begränsa oss till det nödvändigaste.
Tiden kommer då vi inte kan sälja till något pris. Ett påbud kommer att utfärdas att ingen som inte har tagit vilddjurets märke kan köpa eller sälja. (Band 5, sid. 148-152, 1882.)
Herren har visat mig upprepade gånger, att det strider mot Bibeln att göra något för att trygga vårt lekamliga behov under nödens tid. Jag såg att om de heliga skaffade sig förråd av mat hemma eller ute på åkrama under nödens tid, skall det, när hungersnöd och pest härjar i landet, tas ifrån dem med våld och främlingar skörda deras fält. Den tiden skall vi helt förtrösta på Herren och han skall uppehålla oss. Jag såg att bröd och vatten inte skall fattas oss, och vi skall inte svälta, för Gud kan duka ett bord åt oss i ödemarken. Om det blir nödvändigt kan han sända korpar med mat till oss såsom de förde mat till profeten Elia, eller också kan han låta det regna manna från himmelen såsom för Israels barn.
Hus och jordagods är inte av någon betydelse för ,de heliga under nödens tid, ty de måste då fly för den rasande pöbeln, och på den tiden kan inte längre deras ägodelar användas för att främja evangelii sak. Jag såg att det är Guds vilja att de helgade, innan nödens tid kommer, skall frigöra sig från allt som kan vara ett hinder och sluta ett förbund genom offer. Om de har lagt allt vad de äger på altaret och innerligt ber Gud att det skall användas av honom, ,skall han undervisa dem om när de skall ge bort dessa ting. De är då fria i nödens tid och har inget som binder dem. (1851, Early Writings, sid. 56, 57.)