”Och jag hörde honom ropa med hög röst och säga: ’Kommen hit med hemsökelser över staden, och var och en have sitt mordvapen i handen.’”
”Och Israels Guds härlighet hade lyft sig från keruben, som den vilade på, och hade flyttat sig till tempelhusets tröskel och ropade nu till mannen som var klädd i linnekläderna och hade skrivtyget vid sin länd; Herren sade till honom: ’Gå igenom Jerusalems stad och teckna med ett tecken på pannan de. män som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne:’ Och till de andra hörde jag honom säga: ”Dragen fram i staden efter honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och haven ingen misskund. Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor skolen I dräpa och förgöra, men l mån icke komma vid någon-som har tecknet på sig; och I skolen begynna vid min helgedom.’ Och de begynte med de äldste, med de män ’som stodo framför tempelhuset.” (Hes. 9: 1, 3-6.)
Jesus är redo att lämna nådastolen i ,den himmelska helgedomen for att ikläda Sig hämndens dräkt och utgjuta sina vredesdomar över dem som inte tagit emot det ljus som Gud gett dem.” Därför att dom Icke strax går över vad ont som göres, få människors barn dristighet att göra det ont är.” (Pred. 8: 11.) I stället för att mjukna på grund av det tålamod och överséende som Herren under lång tid visat dem ’som inte fruktar Gud och älskar Sanningen, förhärdar de ’Sina hjärtan på sin onda väg. Men det finns gränser för Guds tålamod och många överskrider dessa. De har gått över gränsen för hans nåd, och därför måste Gud ingripa och skydda sin egen ära.
Gud går till rätta med nationerna
Om amoréerna sade Gud: ”I det fjärde släktet skall din säd komma hit tillbaka. Ty ännu hava icke amoréerna fyllt sina missgärningars mått.” (1 Mos. 15: 16.) Trots att avguderi och korruption var utmärkande för denna nation, hade den ännu inte fyllt sina missgärningars mått och Gud ville inte ännu ge befallning om dess fullständiga utrotande. Folket skulle så tydligt få se den gudomliga kraften uppenbarad att de var utan ursäkt. Den medlidsamme Skaparen var villig att uthärda deras ogudaktighet ända till fjärde led. Om ingen förändring till det bättre skett, skulle hans straffdomar då drabba dem.
Med ofelbar noggrannhet håller den Oändlige fortfarande räkenskap med alla nationer. Så länge han erbjuder dem sin nåd med kallelse till bättring, pågår denna räkenskap. Men när synderna nått ett visst mått, vilket Gud bestämt, avkunnar han sin vredesdom. Räkenskapen är avslutad. Det gudomliga tålamodet är slut. Några böner om nåd för dem frambärs inte längre.
När profeten skådade ned genom tiderna såg han i en syn vår tid. Denna tids nationer har tagit emot omätlig nåd. De har fått himmelens rikaste välsignelser, men deras högmod, girighet, avgudadyrkan, gudsförakt och grova otacksamhet växer. De närmar sig snabbt den avslutande räkenskapsdagen.
Men det som får mig att bäva är, att de som har det största ljuset och de största förmånerna, har besmittats av den rådande ogudaktigheten. Påverkade av orättfärdigheten i deras omgivning har många, bland dem även sådana som bekänner sig tro adventbudskapet, kallnat och dragits bort genom den rådande ondskan. Det universella hån som sann fromhet och helgelse utsätts för, leder dem som inte lever nära Gud, att förlora vördnaden för hans lag. Om de av hjärtat följde ljuset och lydde sanningen, skulle denna heliga lag bli ännu dyrare, när den på detta sätt blir föraktad och åsidosatt. Ju mera påtaglig vanvördnaden för Guds lag blir, desto tydligare dras gränslinjen mellan dem som lyder den och världen. Kärleken till de gudomliga budorden växer hos den ena klassen i samma grad som föraktet ökar hos den andra.
Krisen närmar sig snabbt, räkenskaperna är snart avslutade och Guds hemsökelse är nära. Även om Gud är ovillig att straffa, måste han straffa och det med hast. De som vandrar i ljuset kommer att se tecknen på den annalkande vreden, men de ’skall inte sitta i lugn och ro som åskådare till undergången och trösta sig själva med att Gud skall beskydda sitt folk på hemsökelsens dag. Nej, långt därifrån. De skall se det som sin plikt att ivrigt arbeta för att rädda andra, i det att de med stark tro blickar upp till Gud för att få hjälp. ”Mycket förmår en rättfärdig mans bön, när den bedes med kraft.” (Jak. 5: 16.)
Gudsfruktans surdeg har inte helt förlorat sin kraft. Vid den tid när faran är som störst för församlingen, suckar och ropar den lilla gruppen som lever i ljuset, över de styggelser som begås i landet. Men särskilt ivrigt ber den för de församlingsmedlemmar som följer världen.
Dessa trognas förböner är inte förgäves. Når Herren kommer som hämnare, kommer han också som beskyddare av dem som hållit ut i tron och bevarat sig obesmittade av världen. Det är nu Gud har lovat hämnas sina utvalda, fast han länge haft tålamod med dem.
’Befallningen’lyder: ”Gå igenom Jerusalems stad och teckna med ett tecken på pannan de män, som sucka och jämra sig Över alla styggelser som bedrivas därinne.” (Hes. 9: 4.) De som suckat och ropat har talat Livets ord, varnat, gett råd och vädjat. Några samtidigare vanärat Gud, ångrade sig och ödmjukade sig för honom. Men Herrens härlighet har lämnat Israel. Fast många fortfarande höll fast vid de kristna formerna saknades hans makt och närvaro.
Vid tiden för Guds vredesdom skall Kristi ödmjuka, hängivna efterföljare skiljas från den övriga världen genom sin själsångest, som de uttrycker i klagan, gråt, förebråelser och varningar. Under det att andra försöker överskyla det rådande onda och överallt ursäktar ondskan, skall de som nitälskar för Guds ära och älskar människorna, inte undvika att handla för att vinna någons ynnest. Deras rättfärdiga sinnen lider av att varje dag konfronteras med de ogudaktigas ord och gärningar. De står maktlösa inför den tilltagande vågen av orättfärdighet och fylls av djup sorg och ängslan. De sörjer inför Gud över att se kristendomen ringaktad t.o.m. i hemmen hos dem som haft det sanna ljuset.
De sörjer och lider när de ser att stolthet, girighet, själviskhet och aHt slags bedrägeri råder i församlingen. Guds Ande som tvingas att tillrättavisa, stöts bort, medan Satans tjänare triumferar. Gud vanäras, när sanningen inte har något inflytande.
Den klass av bekännare som inte sörjer över sitt eget andliga förfall och över andras synder, kommer inte att få Guds insegel. Herren befaller sina sändebud: ”Dragen fram i staden efter honom och slån ned folket; visen ingen skonsamhet och haven ingen misskund. Både åldringar och ynglingar och jungfrur, både barn och kvinnor skolen I dräpa och förgöra, men I mån icke komma vid någon som har tecknet på sig; och I skolen begynna vid min helgedom. Och de begynte med de äldste, med de män som stodo framför tempelhuset.” (Hes. 9: 5,6.)
Här ser vi att församlingen, Herrens helgedom, var den som först drabbades av Guds vrede. De äldste, dem som Gud gett stort ljus och som skulle vaka över folkets andliga intressen, hade svikit förtroendet. De intalade sig att det inte var nödvändigt att rätta sig efter under eller tecken på Guds makt såsom i forna dagar. Tiderna har förändrats. Dessa ord styrker deras otro och de säger: ”Herren kommer inte att göra varken gott eller ont. Han är alltför nåderik för att hemsöka sitt folk.” ”Allt står väl till och ingen fara är på färde.” Dessa män kommer aldrig mer att höja sin röst lik en trumpet för att visa Guds folk deras överträdelser och Jakobs hus deras synder. Dessa stumma hundar som inte ger något skall, är just de som kommer att smaka Guds vrede. Alla förgås de tillsammans.
De svåraste synderna
De styggelser över vilka de trogna suckade och grät var alla sådana, som kunde upptäckas av människor, men långt svårare är de dolda synderna, och det var dessa som uppväckte den helige och rene Gudens nitälskan. Hjärtats store Rannsakare känner varje synd som i hemlighet utförts av orättfärdighetens tjänare. Dessa personer känner sig säkra i sin förvillelse, och på grund av hans tålamod säger de att Herren inte ser, och de uppträder som om han skulle ha övergett jorden. Men Herren skall avslöja deras skrymteri och avslöja de synder som de nu så omsorgsfullt döljer.
Ingen överlägsenhet i rang, värdighet, världslig visdom eller andligt ämbete skyddar människan från att överge sina principer, om hon lämnas åt sig själv och sitt svekfulla hjärta. De sam har ansetts vara aktningsvärda och rättfärdiga, visar sig vara de första som lämnar församlingen och blir exempel på förakt och likgiltighet för Guds nåd. Men Gud kan inte längre tolerera deras onda vandel, och i sin vrede handlar han med dem utan nåd.
Endast motvilligt drar sig Gud från dem som välsignats med stort ljus och som har erfarit Ordets makt när de förkunnade det för andra. De var en gång hans trogna tjänare, välsignade med hans närvaro och ledning, men de avföll från honom och ledde andra vilse, och därför vilar nu Guds misshag över dem.
Vilka beseglas med Guds insegel?
Guds hämndedag är nära. Guds insegel skal! tecknas på deras pannor, vilka suckar och gråter över de styggelser som begås i landet. De som sympatiserar med världen, äter och dricker med de druckna, skall förvisso draibbas av fördärvet tillsammans med orättfärdighetens tjänare. ”Herrens ögon äro vända till de rättfärdiga, och hans öron till deras bön. Men Herrens ansikte är emot dem som göra det onda.” (1 Petr. 3: 12.)
Vårt eget handlingssätt avgör om vi skall få den levande Gudens insegel eller falla för vingårdsmannens yxa. Redan har några få droppar av Guds vrede fallit på jorden; men när de sju sista plågorna utgjuts utan någon nåd blandad i hans vredes kalk, är det för alltid för sent att ångra sig och söka skydd. Inget försoningens blod renar då från syndens fläckar.
”På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står som försvarare för dina landsmän; och då kommer en tid av nöd, vars like icke har funnits alltifrån den dag då människor blevo till och ända till den tiden. Men på den tiden skola av ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrivna i boken.” (Dan. 12: 1.) När denna tid av nöd kommer är varje människas öde avgjort. Inte längre någon prövotid, inte längre någon nåd förde förhärdade. Hans folk har beseglats med den levande Gudens insegel. Den lilla skaran kan ,inte försvara sig själv, utan har gjort Gud till sitt försvar i den kamp på liv och död som rasar mellan den och världens makter, vilka anförs av drakens härskara. Befallning har utgått från högsta jordiska myndighet, att de skall tillbe vilddjuret och ta dess märke, med hot om förföljelse och dödsstraff. Må Gud hjälpa sitt folk nu, för vad kan de göra i en sådan fruktansvärd konflikt utan hans bistånd!
Mod, kraft, tro och orubblig förtröstan på Guds malt kommer inte i ett ögonblick. Dessa himmelska gåvor får man genom många års erfarenhet. Genom ett liv i helig strävan och osviklig trohet mot det rätta avgjorde Guds barn sitt öde. Utsatta för frestelser utan tal visste de, att de måste hålla fast eller besegras. De kände att de hade ett stort verk att utföra och att de vilken stund som helst kunde kallas att lägga ned sina vapen; och skulle de uppnå livets slut utan att ha utfört sitt verk, skulle det innebära en förlust för evigheten. De tog emot ljuset från himmelen lika ivrigt som lärjungarna tog emot det från Jesus. När de första kristna flydde till bergen och öknen, när de lämnades i fängelsehålor att dö under hunger, köld och tortyr, när martyrdöden syntes dem vara den enda vägen ur deras lidande, jublade de över att vara värdiga att lida för Kristus, som hade korsfästs för dem. Deras värdiga föredöme kommer att bli till tröst och uppmuntran för Guds folk, när de upplever en tid av nöd, vars like aldrig funnits.
Inte alla som bekänner sig helga sabbaten blir beseglade. Många bland dem som undervisar andra om evangelium får inte Guds insegel på sin panna. De hade evangeiii ljus, de kände sin Mästares vilja, de förstod alla trosläror, men de levde inte efter sin tro. De som så väl kände profetian och den gudomliga visdomens skatter skulle ha levt upp till sin tro. Deras familjer skulle ha levt därefter, så att världen kunnat se evangelii inflytande på människosinnet.
På grund av bristande helgelse och fromhet och därför att de misslyckats att nå en hög andlig standard, gör de andra belåtna med sitt tillstånd. Människor med begränsat omdöme kan inte se, att de genom att följa dem som så ofta för dem öppnade Guds skattkammare, äventyrar sin egen frälsning. Var och en måste nu rannsaka Bibeln för sig själv på knä inför Gud, med ett barns ödmjuka och öppna sinne, om han skall få veta vad Herren önskar. Hur högt en förkunnare än må ha stått i Guds ynnest, hamnar han i mörker och villfarelse och leder också andra vilse om han försummar att följa det ljus som Gud gett honom och om han vägrar att låta sig undervisas som ett litet barn.
Ingen av oss får Guds insegel så länge vår karaktär har en enda fläck. Vi måste övervinna våra karaktärsfel och renas från allt som befläckar vår själs tempel. Då skall särlaregnet falla över oss liksom arlaregnet föll över lärjungarna på pingstdagen.
Vi låter oss alltför lätt nöja med vad vi uppnått. Vi anser oss rika och att vi har vunnit rikedomar och vet inte att just vi är eländiga och ömkansvärda och fattiga och blinda och nakna. (Upp. 3: 17.) Nu är tiden inne då vi skall följa det Sanna Vittnets uppmaning: ”Så råder jag dig då att du köper av mig guld som är ,luttrat i eld, för att du skall bliva rik, och att du köper vita kläder att kläda dig i, för att din nakenhets skam icke skall bliva uppenbar, och att du köper ögonsalva till att smörja dina ögon med, för att du skall kunna se.” (Upp. 3: 15.)
Levande tro
Vi måste i detta liv gå igenom prövningens eld och göra kostsamma uppoffringar, men Kristi frid är vår belöning. Vi har försakat och lidit så litet för Kristi skull, att korset är nästan helt bortglömt. Vi måste bli delaktiga med Kristus i hans lidanden, om vi som segrare skall sitta med honom på hans tron. Så länge vi vandrar själviskhetens väg och ryggar tillbaka för självförsakelsen, kan, aldrig vår, tro bli fast, om vi lär inte känna Jesu nid eller den glädje som kommer genom medveten seger. De förhärligade i den återlösta skaran inför Guds och Lammets tron, klädda i de vita kläderna, vet vad det kostar att vinna seger, för de har kommit från den stora bedrövelsen. De som ger efter för omständigheterna hellre än att ta upp kampen, vet inte hur de skall hålla stånd den dag när varje människa våndas, när Noa, Job och Daniel, om de fanns i landet, inte skulle kunna frälsa varken son eller dotter, för var och en måste rädda sig själv genom sin egen rättfärdighet.
Ingen behöver säga att han är ett hopplöst fall, att han inte kan leva som en kristen. Allt vad vi behöver får vi genom Kristi död. Jesus är den alltid närvarande Hjälparen i all vår nöd. Åkalla honom i tro, och han har lovat att höra och besvara varje din bön.
O, denna levande, aktiva tro! Vi behöver den. Vi måste ha den, annars blir vi modlösa och ger upp på prövningens dag. Mörkret på vår väg får inte göra oss missmodiga eller driva oss till förtvivlan. Det är slöjan med vilken Gud döljer sin härlighet, när han kommer för att skänka oss rika välsignelser. Vi borde veta det genom vår tidiga erfarenhet. Den dag då Gud håller räfst med sitt folk, skall denna erfarenhet vara en källa till tröst och hopp.
Det är nu vi skall hålla oss själva och våra barn obefläckade av världen. Det är nu vi skall två våra kläder och göra dem vita i Lammets blod. Det är nu vi måste övervinna stolthet, lustar och andlig lättja. Det är nu vi måste vaka och göra medvetna ansträngningar att få en helgjuten god karaktär. ”I dag, om I fån höra hans röst, mån I icke förhärda edra hjärtan.” (Hebr. 3: 7, 8.) Vi ställs på ,de hårdaste prov, vakande och bidande Herrens uppenbarelse. Det har alltid varit Guds plan att bringa ljus i stället för mörker, glädje i stället för sarg, vila i stället för trötthet till varje väntande och längtande människa.
Vad gör ni, bröder, i det ’stora beredelseverket? De sam förenar sig med världen likbildas med den och bereder sig för vilddjurets märke. De sam inte litar på sig själva utan ödmjukar sig inför Gud och renar sig i lydnad för sanningen, danas för himmelen och bereds att ta emot Guds insegel på sina pannor. När påbudet utgår och beseglingen har skett skall deras karaktärer förbli rena och fläckfria.
Nu är beredelsens tid. Gud sätter aldrig sitt insegel på en aren människa, inte på den sam är ärelysten och älskar världen. Det ges heller aldrig åt människor med falsk tunga och svekfullt hjärta. Ana sam får inseglet måste vara utan fläck inför Gud - reda för himmelen. Gå framåt, mina bröder och systrar. Jag kan denna gång skriva endast helt kartfattat om detta, endast för att fästa er uppmärksamhet på behovet av beredelse. Rannsaka Bibeln för er själva, så att ni förstår den nuvarande tidens fruktansvärda allvar. (Band 5, 207-216, 1882.)
Inte ens livet skall ni köpa på bekostnad av evangelium. Genom ett ord eller en nick kunde martyrerna ha förnekat sin Gud och räddat sitt liv. Genom att kasta ett uns av rökelse på avgudens altare kunde de ha räddat sig själva från sträckbänken, schavotten eller korset. Men de vägrade att vara osanna i ord eller handling, även om de därigenom skulle ha räddat sitt liv. De föredrag fängelse, tortyr och död hellre än frihet på villkor av svek, falskhet och avfall. Genom trohet och förtröstan på Kristus vann de den fläckfria dräkten och den stjärnprydda kronan. Deras liv förädlades och helgades inför Gud, därför att de stod fasta för sanningen under de svårast tänkbara förhållanden. (Band 4, sid. 336, 1879.)