Vad kan jag säga till er, mina bröder, sam kan väcka er upp ur er materiella säkerhet? Jag har sett farorna som hotar er. Det finns både troende och icke-troende i församlingen. Kristus framställer dessa två klasser i liknelsen om vinträdet och grenarna. ”Förbliven i mig, så förbliver ack jag i eder. Såsom grenen icke kan bära frukt av sig själv, utan allenast om den förbliver i vinträdet, så kunnen I det ej heller, om I icke förbliven i mig. Jag är vinträdet, I ären grenarna. Om någon förbliver i mig, och jag i han om, så bär han mycken frukt; ty mig förutan kunnen I intet göra.” (Joh. 15: 4, 5.)
Det är stor skillnad mellan en påstådd och en verklig förbindelse med Kristus genom tron. Att bekänna evangelium gör människor till medlemmar i församlingen, men det är inte något bevis för att de har en livgivande förbindelse med det levande Vinträdet. En regel finns, efte” vilken sanna lärjungar kan skiljas från dem sam påstår sig följa Kristus men inte tror på honom. Den ene bär frukt, den andre är utan frukt. Den ene är af ta föremål för Guds tuktande kniv, för att han skall bära ännu mera frukt; medan den andre, den förtorkade grenen, inom kort skall skiljas från det levande Vinträdet.
Jag är angelägen om att vårt folk skall bevara det levande vittnesbördet och att församlingen skall hållas ren från icke-troende. Kan vi tänka oss ett närmare och mer intimt förhållande till Kristus än det som beskrivs i orden: ”Jag är vinträdet, I ären grenarna”? Grenens fibrer är nästan identiska med vinstockens, tillflödet av liv, kraft och fruktbarhet från stammen till grenarna är obehindrad och konstant. Roten sänder näring genom grenarna. Sådant är den sant troendes förhållande till Kristus. Han förblir i Kristus och hämtar sin näring från honom.
Denna andliga förbindelse kan upprättas endast genom utövande Även personlig tro. Denna tro måste från vår sida uttrycka den högsta kärlek, full förtröstan och hel överlåtelse. Vår vilja måste vara helt underordnad den gudomliga viljan; våra önskningar, begär, intressen och vår ära identiska med Kristi rikes framgång och hans ära, i det att vi oavbrutet erhåller nåd från honom och visar honom vår tacksamhet.
När denna intima förbindelse och kontakt finns har våra synder lagts på Kristus och hans rättfärdighet tillräknas oss. Han blev gjord till synd för oss för att vi skulle bli rättfärdiggjorda i honom. Vi har tillträde till Gud genom honom och vi blir mottagna genom hans älskade Son. Vemhelst som genom ord eller handling skadar en troende, sårar Jesus. Och vem som än ger en bägare kallt vatten till en lärjunge, därför att denne är ett Guds barn, skall av Jesus betraktas som om han räckte bägaren till honom.
Det var när Jesus skulle ta avsked av sina lärjungar, som han gav dem den vackra bilden av sitt förhållande till de troende. Han hade visat dem den nära förbindelsen med sig, genom vilken de skulle erhålla andligt liv när de inte längre kunde se honom. För att inpränta det i deras sinnen gav han dem bilden av vinträdet som den mest slående och ,lämpliga symbolen.
Judarna hade alltid ansett vinträdet som det ädlaste av alla plantor och som symbolen för allt kraftfullt, överlägset och fruktbärande. ”Vinträdet”, tycks vår Herre vilja säga, ”som ni prisar så högt, är en symbol. Jag är verkligheten, jag är det sanna Vinträdet. Som en nation prisar ni vinträdet; såsom syndare skulle ni sätta mig högre än alla jordiska ting. Grenarna kan inte leva skilda från vinträdet, och lika litet kan ni leva, om ni inte förblir i mig.”
Vikten av att välja lämplig miljö
Få inser betydelsen av att undvika, så långt möjligt är, all kontakt med allt som är gudsfientligt. När det gäller att välja den miljö, i vilken vi skall leva, är det få som sätter sin andliga välfärd i första rummet.
Föräldrar flyttar med sina familjer till städerna, därför att de tror att de skall få sin försörjning där lättare än på landet. Barnen som inte har någonting att göra när de inte är i skolan, får sin ”uppfostran” på gatan. Av sina dåliga kamrater lär de sig dåliga vanor och lättsinne. Föräldrarna ser allt detta, men det är ett offer för dem att rätta till det begångna misstaget, och så stannar de där de är till dess Satan fått full kontroll över deras barn. Inget offer är för stort när det gäller att rädda dem som har anförtrotts er. De kommer att utsättas för frestelser, och de skulle undervisas om hur de på ett rätt sätt skall möta dem. Men det är er plikt att skära av varje inflytande, bryta varje vana, klippa av varje band, som avhåller er från den mest fria, öppna och helhjärtade överlåtelse av er själva och er familj åt Gud.
Sök i stället för staden, där människor tränger sig samman, en avskild plats där era barn, så långt möjligt är, skyddas för frestelser och där ni kan fostra dem och lära dem vad nyttigt är. Profeten Hesekiel nämner de orsaker som ledde till Sodoms synd och förstörelse: ”Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige.” (Hes. 16: 49.) Alla som ville undkomma Sodoms öde måste avsky det levnadssätt som hade dragit Guds dom över den ogudaktiga staden.
Mina bröder, ni ringaktar Guds heligaste krav när ni försummar att helga er själva och era barn åt honom. Många av er har slagit er till ro i en falsk trygghet, upptagna av själviska intressen och fängslade av jordiska rikedomar. Ni fruktar intet ont. Faran tycks er vara långt borta. Ni kommer att bli bedragna, vilseledda till evig undergång, med mindre ni står upp och under ånger och med bedrövat hjärta återvänder till Herren.
Åter och åter har rösten från himmelen talat till er. Vill ni lyda denna röst? Vill ni lyssna till rådet från det Sanna Vittnet, nämligen att köpa guld som är renat i eld, den vita klädnaden och ögonsalvan? Guldet är tron och kärleken, den vita klädnaden är Kristi rättfärdighet, ögonsalvan är den andliga förmågan att kunna se Satans försåt och sky dem, att upptäcka synden och hata den, att se sanningen och lyda den.
Den dödliga sömnaktighet som råder i världen paralyserar era sinnen. Synden förefaller er inte längre ;så motbjudande, sedan Satan har förblindat er. Guds domar skall snart drabba jorden. ”Fly för ditt livs skull” (1 Mos. 19: 17) är varningen från Guds änglar. Men andra röster hörs säga: ”Bli inte _å upprörd, det är ingen orsak till ’Särskild oro.” De som är lugna i Sion ropar: ”Allt står väl till, och ingen fara är på färde”, medan himmelen förklarar att en snar undergång hotar syndaren. De unga, de lättsinniga, de nöjesälskande anser dessa varningar -som tomt tal och slår bort dem med ett skämt. Föräldrar är böjda att tro att barnen har rätt, och alla sover i lugn och ro. ”Sådant var tillståndet då den första världen förgicks och när Sodom och Gomorra ödelades av eld. K vällen före ödeläggelsen hade ’slättlandets städer orgier i nöjen. Man hånade Lot för hans fruktan och varningar. Men de som hånade förgicks i lågorna, för samma natt stängdes nådens dörr för alltid för Sodoms onda, sorglösa invånare.
Det är Gud som håller människans öde i sin hand. Man skall inte alltid kunna driva gäck med honom och förlöjliga honom. Redan drabbar hans domar landet. Vilda och häftiga stormar lämnar förödelse och död i sina spår. Den förtärande elden ödelägger skogen och den tätbebyggda staden. Storm och skeppsbrott väntar dem som färdas över haven. Olyckor och katastrofer hotar dem som färdas till lands. Orkaner, jordbävningar, krig och hunger följer tätt på varandra. Men människorna förhärdar sina hjärtan. De känner inte igen Guds varnande röst. De vill inte fly till den enda fristaden undan den annalkande stormen.
Många som har fått sin plats på Sions murar, för att hålla vakt och höja rösten till varning när faran nalkas, har själva somnat. Just de som skulle vara mest aktiva och vaksamma i denna farans stund, försummar sin plikt och drar andras blod över sig själva. (Band 5, sid. 228-234, 1882.)
Du har inte gett dina barn den uppmärksamhet och uppmuntran som de behöver. Du har inte bundit dem till ditt hjärta med kärlekens ömmaste band. Ditt arbete tar din tid och din energi så i anspråk att du försummar dina plikter i hemmet. Du har blivit så van vid denna börda, att det skulle synas dig vara ett offer att lägga ned den, men om du kunde göra det, skulle det vara till det bästa för ditt eget andliga liv och dina barns lycka och moral. Det skulle vara gott för dig att slippa dina många bekymmer och finna en fristad på landet, där det fördärvliga inflytandet på de unga inte är så starkt.
Det är visserligen sant, att du inte skulle vara helt fri från omsorger och bekymmer ute på landet, men du skulle undvika mycket ont, och du skulle stänga dörren för den flod av frestelser, som hotar dränka dina barns sinnen. De behöver sysselsättning och omväxling. Enformigheten i hemmet gör dem oroliga och rastlösa och de har fått vanan att umgås med stadens vanartiga pojkar, och så får de sin uppfostran på gatan. (Band 4, sid. 135, 136, 1876.)