När Satan blev missnöjd i himmelen, gick han inte med sina klagomål till Gud och Kristus, utan gick omkring bland änglarna som ansåg honom fullkomlig och framhöll för dem, att Gud behandlat honom orättvist, då han gett företräde åt Jesus. Följden av denna vrångbild av Gud blev, att en tredjedel av änglarna på grund av att de sympatiserade med Satan förlorade sin syndfrihet, sin höga ställning och sitt lyckliga hem. Satan uppviglar människor att här på jorden fortsätta samma verk av avund och onda påståenden som han började med i himmelen.
Gud har inte gått förbi sitt folk och utvalt en enstaka man här och en annan där såsom de enda, värda att betros med hans sanning. Han ger inte något nytt ljus som strider mot den tro på vilken församlingen är uppbyggd. Vid varje reform har någon gjort sådana anspråk. Paulus varnade församlingen på sin tid: ”Bland eder själva skola män uppträda, som tala vad förvänt är, för att locka lärjungarna att följa sig.” (Apg. 20: 30.) Den största skadan drabbar Guds folk genom dem som avfaller och som talar förvända ting. Genom dem kommer adventbudskapet i vanrykte.
Ingen bör uppträda självsäkert och mena sig ha fått något särskilt ljus från Gud framför andra. Kristus framställdes som boende i sitt folk. De troende framställs å sin sida såsom ”uppbyggda på apostlarnas och profeternas grundval, där hörnstenen är Kristus själv, i vilken allt som uppbygges bliver sammanslutet och så växer upp till ett heligt tempel i Herren. I honom bliven också I med de andra uppbyggda till en Guds boning i Anden.” (Ef. 2: 20-22.) Och Paulus säger: ”Så förmanar jag nu eder, jag som är en fånge i Herren, att föra en vandel som är värdig den kallelse I haven undfått, med all ödmjukhet och allt saktmod, med tålamod, ’så att I haven fördrag med varandra i kärlek och vinnläggen eder om att bevara Andens enhet genom fridens band: en kropp och en Ande, likasom lock bleven kallade till att leva i ett och samma hopp, det som tillhörede” kallelse - en Herre, en tro, ett dop, en Gud, sam är allas Fader, han som är över alla, genom alla och i alla.” (Ef. 4: 1-6.)
Vad br X kallar ljus är till synes ofarligt, det tycks inte som om någon skulle ta skada av det. Men, syskon, det är en Satans list, det är den kil genom vilken han söker göra intrång. Han har gjort sådana försök upprepade gånger. Någon får en ny och originell tanke som inte tycks stå i strid med evangelium. Han talar om den, uppehåller sig vid den tills den förefaller honom klädd i skönhet och av stor vikt för Satan har makt att ge detta falska intryck. Till sist blir detta ämne hans allt uppslukande intresse, den viktiga punkt kring vilket allt rör sig, och sanningen är uppryckt ur hjärtats mark.
Så snart dessa underliga idéer uppstått i br X:s sinne, började han förlora tron och ifrågasätta det Andens verk som visat sig bland oss under så många år. Han är inte en man som skulle ta emot något som han tror vara ett särskilt ljus utan att dela det med andra, därför är det säkrast att inte låta honom få ett inflytande som kan ge honom tillfälle att göra andra osäkra. Det vare detsamma som att öppna en dörr, genom vilken Satan sänder en ström av villfarelser för att dra sinnena bort från sanningen för vår tid. Sam ett Guds sändebud vädjar jag till er, syskan, att se upp med dessa oväsentliga ting, vars tendens är att dra sinnet från sanningen. Villfarelse är aldrig ofarlig. Den helgar aldrig, men den för alltid med sig förvirring och oenighet. Den är alltid farlig. Fienden har stor makt över sinnen sam inte allt igenom är styrkta genom bön och grundade på Bibelns sanningar.
Det finns tusentals förklädda frestelser i beredskap för dem som har sanningens ljus, och den enda tryggheten för oss ligger i att inte tro. på någon ny lära, någon ny tolkning av Bibeln, förrän vi har lagt fram den för erfarna trossyskon. Lägg fram den med ett ödmjukt sinne under allvarlig bön, och om de inte ser något nytt ljus i den, lita på deras bedömning, för ”där de rådvisa äro många, där går det väl”. (Ords. 11: 14.)
Satans listiga verk
Satan verkar oavbrutet, men många har inte något begrepp om hans aktivitet och förslagenhet. Guds folk måste vara reda att stå emot denna sluga fiende. Han vet bättre än vi, hur begränsad hans makt är och hur lätt han kan bli övervunnen, om vi bekämpar honom och möter honom oförskräckt. Genom gudomlig kraft är den svagaste av de heliga överlägsen honom och hans änglar; och om han skulle sättas på prov måste han kunna bevisa sin överlägsenhet. Därför kommer Satan liksom ljudlöst, hans rörelser är smygande och hans angrepp maskerat. Han vågar inte framträda öppet, då han i så fall riskerar att väcka de slumrande krafterna has den kristne och få denne till att söka Gud i bön.
Fienden bereder sig för den sista striden mat församlingen. Han har dalt sig så väl att många knappast tror att han existerar, ännu mindre kan de övertygas om hans häpnadsväckande aktivitet och makt. De har till stor del glömt hans tidigare gärningar, och när han gör en ny framryckning känner de inte igen honom som sin fiende, den gamle ormen, utan betraktar honom som en vän, ja, som en som utför ett gott verk. Allt under det att de skryter över sitt oberoende, kommer de att under hans förföriska och förtrollande inflytande följa hjärtats lägsta impulser och ändå tro att Gud ,leder dem. Kunde deras ögon öppnas så att de kände igen sin anförare, skulle de finna att de tjänar inte Gud, utan all rättfärdighets fiende. De skulle se att det oberoende som de är så stolta över, är en av de tyngsta bojor med vilken Satan fängslar deras obalanserade sinnen.
Människan är Satans fånge och av naturen böjd att följa hans förslag och lyda hans befallningar. I sig själv har hon inte kraft att effektivt stå emot det onda. Det är endast om Kristus genom levande tro bor i hennes hjärta, påverkar hennes vilja och styrker henne med kraft från ovan, som människan kan våga möta en så förskräcklig fiende. Varje annat medel är till ytterlighet värdelöst. Det är endast genom Kristus som Satans makt begränsas. Detta är en, sanning av stor vikt som alla borde förstå. Satan är i oavbruten verksamhet, han går till och från, han vandrar upp och ned på jorden, sökande vem han kan fördärva. Men en uppriktig trons bön kan komma hans starkaste angrepp på skam. Därför syskon, ”tagen alltid trons sköld, varmed I skolen kunna utsläcka den ondes alla brinnande pilar”. (Ef. 6: 16.)
De värsta fiender vi har är de som försöker förstöra inflytandet från väktarna på Sions murar. Satan verkar genom sina tjänare. Han gör en allvarlig ansträngning här. Han följer en viss plan och hans tjänare arbetar i samförstånd. En linje av otro sträcker sig tvärsöver hela kontinenten, och har kontakt med Guds församling. Dess inflytande är att söka underminera förtroendet för Guds Andes verk. Detta element finns bland oss ,och verkar i det tysta. Se upp, ’så’ att ni inte hjälper honom som är Guds och människors fiende genom att ni sprider falska rykten, kritiserar och står i avgjord opposition.
Genom bedrägliga medel och osynliga kanaler verkar Satan för att stärka sin auktoritet och resa hinder i vägen för Guds folk, så att inte människor skall frigöras från hans makt och samlas under Kristi fana. Genom sina förförelsekonster söker han locka människor från Kristus, och de som inte är fast rotade i sanningen kommer förvisso att fångas i hans snara. Och de som han inte kan förleda till synd, skall han förfölja såsom judarna gjorde med Jesus.
Satans mål är att vanära Gud, och han verkar med alla oheliga medel för att fullfölja sin plan. De människor som han använder som redskap för att utföra detta verk, är så förblindade att de inte ser vad de gör, till dess att de är så nedtyngda av skuld, att de tror att det är lönlöst för dem att söka återvinna vad de förlorat. De riskerar allt och fortsätter på överträdelsens väg ända till det bittra slutet.
Satan hoppas kunna dra in Guds folk i det allmänna fördärv som råder på jorden. Allt eftersom Kristi tillkommelse närmar sig, blir Satan alltmer bestämd och listig i sina försök att falla Guds folk. Människor skall stå upp och förklara att de fått något nytt ljus eller någon ny uppenbarelse, vars tendens är att rubba tilltron till de gamla råmärkena. Deras läror håller inte provet inför Guds ord, men ändå blir människor vilseledda. Falska rykten sprids och en del människor fastnar i den snaran. De tror dessa rykten och upprepar dem i sin tur och därmed bildas en länk som binder dem vid ärkebedragaren. Denna anda visar sig inte alltid i öppet trots mot Guds budskap, men ett tydligt tvivel kommer till uttryck på flera sätt. Varje falskt påstående ger näring och kraft åt detta tvivel, och därigenom leds många i fel riktning.
Vi kan inte vara nog på vår vakt mot varje form av villolära, för Satan söker oavbrutet att dra människor bort från sanningen. (Band 5, sid. 291-296, 1885.)