Livet fostrar. Så länge de kristna är i världen, kommer de att utsättas för motstridiga inflytanden. Olika förargelseväckande anledningar skall pröva deras sinneslugn och humör och det är genom att möta dessa i rätt anda som de kristna dygderna utvecklas. Om oförrätter och förolämpningar bärs i saktmod, om skymfande ord får ett milt svar och ovänliga handlingar möts med vänlighet, är det bevis på att Kristi Ande bor i hjärtat och att saven från det levande Vinträdet flödar genom grenarna.
Vi går i Kristi skola och där skall vi lära oss att bli milda och ödmjuka av hjärtat. Och när vi nått slutexamen skall vi finna att alla hinder vi mött, alla svårigheter och smärtor var praktiska övningar i tillämpandet av de kristna principerna. Om lidandet härs på rätt sätt, utvecklar det hos oss en Kristuslik karaktär och skiljer oss från världens barn.
Vi måste uppnå en hög standard om vi vill vara Guds barn: ädla, rena, heliga, obefläckade och en renande process är nödvändig om vi skall uppnå denna standard. Hur skulle denna fostran kunna ske, om vi inte hade några svårigheter, inte övervann några hinder, inte mötte något som satte vårt tålamod och vår uthållighet på prov? Dessa prövningar är inte minst välsignelsebringande i vår erfarenhet. De är ämnade att hjälpa oss att spänna alla våra krafter i den bestämda avsikten att lyckas. Vi skal! använda dem som av Gud givna medel för att vinna den avgörande segern över det egna jaget i stället för att tillåta dem att hindra, trycka ned och fördärva oss.
Kristen tillväxt
Karaktären skall prövas. Om vi verkligen är grenar i Vinträdet skall Kristus uppenbaras i oss. Vi skall vara tåliga, milda, förlåtande och vänliga mitt ibland förtret och irritation. Dag efter dag, år efter år skall vi besegra oss själva och växa i ädelt hjältemod. Detta är vad som väntas av oss, men vi kan inte utföra det utan ständig hjälp från Jesus, bestämd avgörelse, orubblig föresats samt vaksamhet och oavbruten bön. Var och en har sin personliga kamp att utkämpa. Var och en måste finna sin väg genom svårigheter och besvikelser. Den som ger upp i striden, förlorar sin kraft och segerglädje.
Ingen, inte ens Gud, kan bära oss till himmelen, med mindre vi gör vad på oss ankommer. Våra liv skulle utmärkas av skönhet. Vi måste rensa borr icke älskvärda karaktärsdrag som gör oss olika Jesus. Under det att Gud i oss verkar både vilja och goda gärningar, måste vi samarbeta med honom. Kristi lära förvandlar hjärtat. Den gör den världsligt sinnade andligt sinnad. Under hans inflytande blir den själviske osjälvisk, emedan Kristi karaktär är sådan. Den oärlige intrigmakaren blir rättskaffens och det blir hans andra natur att göra mot andra vad han önskar att de skall göra mot honom. Den lastbare förvandlas från orenhet till renhet. Han utvecklar goda vanor, ty Kristi evangelium har för honom blivit en livets lukt till liv.
Nu, medan nådens tid ännu varar, skall vi inte döma andra och betrakta oss själva som föredömen. Kristus är vår förebild. Efterlikna honom, vandra i bans fotspår! Du kanske bekänner dig tro hela sanningen för vår tid, men om du inte lever efter denna sanning är den dig till intet gagn.
Att umgås med de felande
Vi skall inte döma varandra, det är inte vår uppgift. Men vi skall älska varandra och be för varandra. När vi ser någon lämna adventbudskapet, skuNe vi gråta över denne såsom Jesus grät över Jerusalem. Låt oss se vad vår himmelske Fader säger i sitt ord om felsteg: ”Mina bröder, om så händer, att någon ertappas med att begå en försyndelse, då mån I, som ären andliga människor, upprätta honom i saktmods ande. Och du må hava akt på dig själv, att icke också du bliver frestad.” (Gal. 6: 1.) ”Mina bröder, om någon bland eder har farit vilse från sanningen, och någon omvänder honom, så mån I veta att den som omvänder en syndare från hans villoväg, han frälser hans själ från döden och överskyler en myckenhet av synder.” (Jak. 5: 19, 20.)
Vilken stor missionsuppgift! Hur mycket mer Kristus-likt än att såsom fattiga och felande dödliga varelser alltid anklaga och döma dem som inte lever exakt efter vad vi anser passande. Låt oss komma ihåg att Jesus känner oss var och en personligen och hans hjärta rörs av vår svaghet. Han känner vars och ens behov och han läser varje hjärtas dolda och outtalade sorg. Om någon av de små, för vilka han dog, såras, så ställer ban syndaren till ansvar. Jesus är den gode Herden. Han har omsorg om sina svaga, sjuka, vilsegångna får. Han känner dem alla vid namn. Den nöd som drabbar varje får eller varje lamm i hans hjord, rör hans älskande hjärta, och ropet om hjälp når bans öra. En av de största synder som begicks av Israels herdar påvisas av profeten: ”De svaga stärkten I icke, det sjuka heladen I icke, det sargade förbunden I icke, det fördrivna förden I icke tillbaka, det förlorade uppsökten I icke, utan med förtryck och hårdhet foren I fram mot dem. Så blevo de förskingrade, därför att de icke hade någon herde, de blevo till mat åt alla markens djur, ja, de blevo förskingrade. Mina får gå nu vilse på alla berg och alla höga kullar; över hela jorden äro mina får förskingrade, utan att någon frågar efter dem eller uppsöker dem.” (Hes. 34: 4-6.)
Jesus sörjer för var och en som om denne vore den ende på jorden. Såsom Gudom utövar han sin makt för vår skull, medan han såsom vår äldre bror känner all vår smärta. Himmelens majestät tog inte avstånd från det fallna, syndiga människosläktet. Vi har inte en överstepräst som står så högt över oss, att han inte lägger märke till oss och sympatiserar med oss, men vi har en som varit frestad i allt liksom vi, dock utan synd.
Lämna resultatet åt Gud
Vilken motsats till denna anda är den känsla av likgiltighet och förakt” som visats av några i . . . . . emot... och dem som har kommit under hans inflytande. Om någonsin Guds förvandlande nåd behövdes, så är det i den församlingen. Genom att döma och fördöma en broder har de åtagit sig en uppgift som Gud aldrig lagt i deras händer. En hjärtats hårdhet, en kritisk och dömande anda som förstör både personlighet och oberoende, har vävts in i deras kristna erfarenhet och deras hjärtan har förlorat Kristi kärlek. Skynda er, syskon, att rena era hjärtan från dessa ting innan det skall sägas i himmelen: ”Må den som är orättfärdig fortfara att öva sin orättfärdighet och den som är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig, han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den som är helig att helga sig.” (Upp. 22: 11.)
Ni kommer att möta många svårigheter i ert kristna liv i samband med församlingen, men ansträng er inte allt för mycket att forma era medtroende. Döm dem inte om ni ser att de inte uppfyller Guds ords krav, om de vållar er förtret, hämnas inte. Var stilla, reta inte upp er om sådant sägs som är ämnat att göra er bittra. Ni ser mycket hos andra som ni finner vara orätt och önskar rätta till. Ni börjar reformera i egen kraft, men det sker inte på rätt sätt. Ni måste arbeta för den felande med ett hjärta, fyllt och ödmjukat av Guds Ande, och så låta Herren arbeta genom er såsom tjänare.
Lägg era bördor på Jesus. Ni känner att Herren måste ta hand om de fall där Satan strävar efter att vinna herraväldet, men ni bör i undergivenhet och ödmjukhet göra vad ni kan och sedan lägga den trassliga härvan, de komplicerade förhållandena i Guds hand. Följ föreskrifterna i hans Ord och lämna resultatet åt hans visdom! När ni har gjort allt ni kan för att rädda er medtroende, sluta upp att oroa er och ägna er åt andra pressande plikter. Det är inte längre er sak, utan Guds.
Hugg inte på grund av otålighet av svårighetens knut så att ni därmed gör saken hopplös. Låt Gud lösa upp de tilltrasslade trådarna. Han är vis nog att ta hand om vårt livs virrvarr. Han har både skicklighet och takt. Vi kan inte alltid se hans planer; vi måste vänta tåligt och se hur de utvecklas och inte förstöra dem. Han vill uppenbara dem för oss när hans tid är inne. Sträva efter enhet, uppodla kärlek och Kristus-likhet i allt. Han är källan till enighet och styrka, men ni har inte sökt den kristna enhet som i kärlek sammanbinder hjärtan.
Det finns arbete för er både inom och utanför församlingen. ”Därigenom bliver min Fader förhärligad, att I bären mycken frukt. . .” (Joh. 15: 8.) Den frukt vi bär är det enda beviset inför världen på trädets art. Om våra gärningar är av samma karaktär som grenarnas på det levande Vinträdet, så bär vi rika klasar av ädel frukt, och då bär vi också inför världen Guds eget kännemärke på hans söner och döttrar. Vi är levande brev, kända och lästa av alla.
Jag är rädd att ni misslyckas i det som ni måste göra för att gottgöra det förg_ngna och bli levande, fruktbärande grenar. Om ni gör som Gud vill skall hans välsignelse vila över församlingen. Ni har inte varit ödmjuka nog att utföra ett grundligt verk och handla i överensstämmelse med Guds Andes sinnelag. Där har varit självrättfärdigande, självisk njutning och självförsvar när det skulle ha varit ödmjukhet, förkrosselse och ånger.
Ni skulle flytta undan varje stötesten och göra ”räta stigar för edra fötter, så att den fot som haltar icke vrides ur led”. (Hebr. 12: 13.) Det är inte för sent att rätta till vad som är fel. Men ni skall inte anse er själva för friska och utan behov av läkare för ni behöver hjälp. När ni kommer till Jesus med ett krossat hjärta, skall han hjälpa och välsigna er och ni kommer sedan att fortsätta Herrens verk med mod och energi. Det bästa beviset för att ni är i Kristus, är den frukt ni bär. Men om ni inte i sanning är förenade med honom skall det ljus och de förmåner ni har bli er dom och undergång. (Band 5, sid. 344-348, 1885.)
Det är värre, mycket värre, att ge uttryck för sina känslor i en stor samling och angripa alla, än att gå till de personer som kanhända har handlat fel och förebrå dem enskilt. Det stötande i ett sådant strängt, övermodigt och anklagande tal är så många gånger värre i Guds ögon än att ge en personlig, enskild förebråelse, som antalet åhörare är större och kritiken mer allmän. Det är alltid lättare att ge uttryck för sina känslor inför en församling än att gå till de felande och ansikte mot ansikte med dem, öppet, ärligt och rakt på sak påvisa deras orätta handling. Men att i Guds hus ge uttryck för starka känslor mot vissa personer och därmed låta både oskyldiga och skyldiga lida är ett tillvägagångssätt som Gud inte godkänner och som gör mer skada än nytta. (Band 3, sid. 507, 508, 1875.)
Du kanske tycker att andra har gjort fel, och jag vet lika väl som du att en Kristus-lik anda inte har funnits i er församling. Men berättigar det dig att döma de andra? Kan två misstag göra det ena ogjort? Om en, två eller tre i församlingen har handlat fel, utplånar eller ursäktar inte detta din synd. Vilken väg än andra må gå, är det din uppgift att se om ditt eget. Gud ställer fordringar på dig som inga omständigheter skulle få dig att glömma och försumma, för varje själ är dyrbar för honom. (Band 5, sid. 349, 1885.)