Den sanna missionsandan är Kristi Ande. Världens Återlösare var den stora mönstermissionären. Många av hans efterföljare har arbetat ivrigt och osjälviskt för människors frälsning, men ingen människas arbete kan jämföras med vårt stora föredömes självförsakande, uppoffrande och välsignelsebringande arbete.
Den kärlek Kristus har bevisat oss är utan jämförelse. Hur hängivet han arbetade! Hur ofta var han inte ensam i innerlig bön på bergets sluttning eller i örtagårdens avskildhet, i bön till Gud under starkt rop och tårar. Hur uthålligt han bad för oss syndare! T.o.m. på korset glömde han sitt eget lidande av kärlek till dem som han kommit för att frälsa. Hur kall vår kärlek, hur svalt vårt intresse är i jämförelse med Kristi kärlek och intresse! Jesus utgav sig själv för att frälsa vårt släkte, och hur kvicka är vi ändå inte att ursakta oss själva för att vi inte ger allt vi har åt Jesus. Vår Frälsare åtog sig hårt arbete och utsattes för vanära och lidande. Han blev avvisad, hånad, förlöjligad medan han utförde det stora verk som han kommit till jorden för att utföra.
Frågar ni, mina bröder och systrar, vilket föredöme ni skall följa? Jag hanvisar er inte till stora och berömda människor utan till världens Frälsare. Om vi vill aga en sann missions anda, måste vi genomsyras av Kristi karlek, vi måste se upp till honom som är Skaparen och Fullandaren av vår tro. Studera hans karaktär, uppodla hans anda av saktmod och ödmjukhet och vandra i hans fotspår!
Många tror att missionsanda och förutsättningar för missionsarbete är särskilda gåvor eller anlag, som predikanterna och några få medlemmar i församlingen fått, och att alla de övriga endast är åskådare. Större misstag finns inte. Varje sann kristen skall ha missionsanda. Att vara en kristen, betyder att vara Kristus-lik. Ingen lever för sig själv, och ”den som icke har Kristi Ande, han hör icke honom till”. (Rom. 8: 9.) Var och en som har kant den tillkommande världens krafter, vare sig han är ung eller gammal, lärd eller olärd, skall inspireras av samma anda som drev Kristus i hans verk. Den allra första impulsen hos det pånyttfödda hjärtat är att föra andra till Frälsaren. De som saknar denna önskan visar därmed, att de förlorat sin första kärlek. De skulle noga rannsaka sina hjärtan i ljuset av Guds ord och allvarligt söka ett nytt dop i helig Ande. De skulle be om en djupare er. farenhet av den underbara kärlek som Jesus visade genom att lämna sitt härlighetsrike och komma till en fallen värld för att frälsa de förlorade.
Levande brev
Det finns en uppgift för var och en i Herrens vingård. Vi skall inte söka den ställning som ger oss den mesta glädjen eller den största vinsten. Sann kristendom är fri från själviskhet. Missionsanda är en anda av personlig uppoffring. Vi skall arbeta för vår Mästare var som helst: och överallt, till det yttersta av vår förmåga.
Så snart en person är verkligt omvänd till sanningen, tänds i hans hjärta en allvarlig längtan att berätta för vann er och grannar om det dyrbara ljus som lyser ur Bibeln. I sitt osjälviska arbete att rädda andra blir han ett levande brev, känt och läst av alla människor. Hans liv visar att han är omvänd till Kristus och är hans medarbetare.
Sjundedagsadventisterna är såsom ett folk givmilda och varmhjärtade. I förkunnandet av adventbudskapet kan vi lita på deras starka och beredvilliga sympati. När ett lämpligt ändamål för deras offervillighet läggs fram och man vädjar till deras omdöme och samvete, ger de ett hjärtligt gensvar. Deras gåvor till verkets underhåll bevisar att de tror på sanningens sak. Det finns visserligen undantag bland oss. Inte alla som bekänner sig till adventbudskapet tror på det allvarligt och helhjärtat. Men så var det också på Jesu tid. Även bland apostlarna fanns det en Judas, men det var inte något bevis för att de alla var av samma karaktär.
Vi har ingen orsak att vara missmodiga när vi vet att det finns så många som är hängivna adventbudskapet och är redo att offra för dess framgång. Men det finns fortfarande en stor brist, ett stort behov bland oss. Vi har för litet av sann missionsanda. Alla missionsarbetare skulle äga det djupa intresse för sina medmänniskor som knyter hjärta till hjärta i sympati och Jesu kärlek. De skulle allvarligt be om gudomlig hjälp och arbeta på ett vist sätt för att vinna människor för Kristus. Ett kallt, andefattigt intresse uträttar ingenting. Kristi Ande behöver utgjutas över profetsönerna. Då skall de visa sådan kärlek till människorna som Jesus uppenbarade i sitt liv.
Orsaken till att det inte finns mer andlig värme och mer innerlig kärlek i församlingen är att missionsandan håller på att dö ut. Sällan talar man nu om Kristi tillkommelse som tidigare var ämnet för tanke och samtal. Nu råder en obeskrivlig växande motvilja mot andliga samtal, och i dess Ställe förekommer tomt, lättsinnigt prat även bland dem som bekänner sig vara Kristi efterföljare.
Börja arbeta!
Mina bröder och systrar, önskar ni bryta den förtrollning som håller er bundna? Vill ni lämna det slöhetstillstånd som liknar dödsdvala? Börja arbeta om ni har lust eller inte! Engagera er i en personlig ansträngning att föra människor till Jesus och till kunskap om evangelium. Det skall ge er både stimulans och ny kraft, både väcka och styrka er. Den andliga kraften växer genom att användas och man kan med större framgång arbeta på sin egen frälsning. Många bekännande kristna befinner sig i en andlig ”dödsdvala”. Gör allt ni kan för att väcka dem. Varna, förmana, förebrå dem! Be att Guds innerliga kärlek må värma och smälta deras tillfrusna sinnen! Även om de skulle vägra att lyssna har ert arbete inte varit förgäves, för genom att försöka vara andra till välsignelse har ni själva blivit välsignade.
Vi har adventbudskapets teori, nu behöver vi mera allvarligt söka dess helgande kraft. Jag kan inte tiga stilla i denna farans tid. Det är en tid av frestelse och förtvivlan. Vi är alla föremål för Satans listiga angrepp, och därför skulle vi komma närmare varandra för att gemensamt motstå hans makt. Vi skulle vara ens till sinnes, tala om samma ting och med en mun förhärliga Gud. Då kan vi framgångsrikt lägga större planer och genom stora ansträngningar i missionsarbetet ta vara på varje förmåga som kan användas i de olika avdelningarna inom Guds verk.
Från dörr till dörr
Evangelii ljus sänder sina klara strålar ut över världen genom missionsarbetet. Litteraturen är ett medel genom vilket många nås, som skulle vara omöjliga att nå genom predikoverksamhet. Ett stort verk kan utföras genom att sätta Bibeln som den är i människors händer. Bär Guds ord till varje hem, framställ dess klara undervisning för var och en, upprepa för alla Frälsarens bud: ”Rannsaken skrifterna.” (Joh. 5: 39.) Förmana dem att ta emot Bibeln som den är, att ödmjukt bedja om gudomlig upplysuing, ooh att sedan, när ljuset lyser, med glädje ta emot varje dyrbar stråle och utan fruktan bida följderna därav.
Guds förtrampade lag skall upphöjas inför folket, så att de med allvar och vördnad vänder sig till Bibeln, och ljuset från himmelen skall för dem uppenbara underbara ting i Guds lag. Stora sanningar som länge stått i skuggan på grund av vidskepelse och falska läror skall nu åter förkunnas från det upplysta heliga Ordet. De levande hemligheternas skatter kommer i dagen, både nya och gamla, och bringar ljus och glädje till alla som vill ta emot dem. Många vaknar ur sin slummer. De står liksom upp från de döda och får det ljus och liv som endast Kristus kan ge. Sanningar som högt intellektuella inte kunde förstå, fattas och förstås nu av dem som är nyfödda barn i Kristus. För dessa uppenbaras nu sådant tydligt som varit dolt för de mest lärda bibelforskare, därför att de liksom sadducéerna på Jesu tid var likgiltiga för Skrifterna och Guds makt.
De som studerar Bibeln med en uppriktig önskan att lära känna och göra Guds vilja undfår frälsningens kunskap. Sabbatsskolan är en viktig gren i missions arbetet, inte endast pågrund av att den ger både unga och gamla kunskap i Guds ord, men därför att den väcker kärlek till de heliga sanningarna och en önskan att studera dem i ensamhet. Framför allt vill den lära oss att inrätta våra liv efter Bibelns undervisning.
Kristi medarbetare
Alla som tar Guds ord som regel för sitt liv kommer i nära gemenskap med varandra. Bibeln är deras föreningsband. Men de som inte tagit Ordet som sin ledare söker inte deras sällskap. De är i tro och liv varandras motsatser, det kan inte bli någon enighet dem emellan, de är oförenliga. Som sjundedagsadventister vänder vi oss från sed och tradition till ett klart ”så säger Herren”, och av den orsaken är vi inte och kan vi inte vara eniga med den stora massan som lär och följer människors läror och bud.
Alla som är födda av Gud blir Kristi medarbetare. De är jordens salt. ”Men om saltet mister sin sälta, varmed skall man då giva det sälta igen.” (Matt. 5: 13.) Hur skall vår kristna tro kunna utöva en frälsande makt på icke-troende om den inte förnyar våra hjärtan och helgar våra liv? ”Till intet annat duger det än till att kastas ut och trampas ned av människorna.” Den kristendom som inte utövar ett pånyttfödande inflytande över världen, är värdelös och inte tillförlitlig för vår egen frälsning. Ju förr vi förkastar den, desto bättre, för den är falsk och utan kraft.
Vi skall tjäna vår store Ledare, stå emot allt som vill tynga ned vara Guds medarbetare. Vi har kallats att så evangelii säd vid alla vatten. I det verket måste alla ta del. Mångfalden av den Kristi nåd som vi fått har gjort oss till förvaltare av de pund som vi skulle förmera så att Mästaren kan få igen dem med ränta.(Band 5, sid. 385-389, 1885.)
Gud uppmanar er att med trons hand fatta hans mäktiga arm, och med kärlekens hand sträcka er efter människor som håller på att gå förlorade. Kristus är vägen, sanningen och livet. Vandra inte efter köttet, utan efter Anden. Vandra såsom han vandrade. Detta är Guds vilja, er helgelse. Det verk ni har att utföra är att göra hans vilja som uppehåller er genom sin härlighets makt. Att arbeta endast för egen räkning ger ingenting. Men om vi arbetar för andras bästa, är mindre självupptagna och mer redo att ge Gud allt, vill han ta emot oss och sam belöning ge oss sin rika nåd. (Band 2, sid. 170, 1868.)