”Herrens fruktan är vishetens begynnelse.” Alla yrkesutövare behöver gudomlig vishet. Men läkaren är i särskilt behov av denna visdom, då han har med alla slags sinnen och sjukdomar att göra. Han intar en ställning, som t.o.m. är mer ansvarsfull än den en evangelii förkunnare har. Han är kallad att samarbeta med Kristus, han behöver fasta kristna principer och en fast förening med visdomens Gud. Om Gud får vara hans rådgivare, samarbetar den store Läkaren med honom, och läkaren utför då sitt arbete med största varsamhet, så att inte genom hans missgrepp någon av Guds skapade varelser skadas. Han står fast som klippan när det gäller principer, men är ändå vänlig och artig mot alla. Han känner det ansvar som hans ställning innebär, och hans praktik visar att han är driven av rena, osjälviska motiv och en önskan att hylla Kristi lära i alla avseenden. En sådan läkare får en himla boren värdighet och blir en mäktig förespråkare för det goda i världen. Även om han inte skulle uppskattas av dem som inte känner Gud, äras han av himmelen. I Guds ögon är han dyrbarare än guld, ja, guld från Ofir. . .
Läkekonsten kan utövas på många sätt, men det är bara ett sätt som himmelen godkänner. Guds läkemedel är naturens enkla medel som inte anstränger eller försvagar människans organism genom sina starka egenskaper. Tusentals dör i brist på de ”läkemedel” som ren luft och rent vatten, renlighet, rätt kost, ett rent liv och en fast förtröstan på Gud utgör. Ändå är dessa läkemedel ”omoderna” därför att deras rätta användning kräver en ansträngning som människor inte uppskattar. Frisk luft, motion och rent vatten är till liten kostnad inom räckhåll för alla. Men mediciner är dyrbarare, både i pengar räknat och i sin verkan på människokroppen.
Den kristna läkarens arbete slutar inte med botandet av kroppens sjukdomar. Hans arbete skulle också omfatta sinnets sjukdomar, själens frälsning. Det är inte hans plikt, med mindre han blir tillfrågad, att framställa någon av troslärorna, men han kan visa sina patienter till Kristus. Den gudomliga Lärarens undervisning är alltid lämplig. Han skulle påminna den som klagar om de alltid aktuella bevisen på Guds kärlek och omsorg, hans visdom och godhet som den uppenbarats i hans skapade verk. Sinnet kan så genom naturen ledas till naturens Gud, och vidare inriktas mot det himmelska hem som han berett för dem som älskar honom.
Läkaren skulle veta hur man ber. I många fall måste kanske lidandet utökas för att livet skall räddas och vare sig patienten är kristen eller inte, känner han större trygghet om han vet att läkaren tror på Gud. Bönen ger den sjuke ett förblivande förtroende. Och många gånger, om hans fall bärs fram till den store Läkaren i ödmjuk tillit, gör detta mer för honom än alla mediciner.
Sambandet mellan synd och sjukdom
Satan är sjukdomens upphovsman och läkaren bekämpar hans verk och makt. Sinnets sjukdomar får alltmer överhanden. Nio tiondelar av alla sjukdomar är psykiskt betingade. Kanhända något bekymmer i hemmet, likt cancer äter sig in i själen och försvagar livskrafterna eller samvetskval för någon synd undergräver motståndskraften och sätter sinnet ur balans. Det finns också villoläror, t.ex. om ett evigt brinnande helvete och de ogudaktigas ändlösa pina, som genom att ge en förvrängd och missvisande bild av Gud, påverkar känsliga sinnen. Fritänkare har Utnyttjat sådana olyckliga fall, i det de lagt skulden för sinnessjukdomen på kristendomen. Men detta är en grov ärekränkning som de senare inte skall uppskatta att konfronteras med igen. Kristi lära är långt ifrån orsak till vansinne, den är i ’Stället ett av dess bästa botemedel genom sin kraftigt nervlugnande effekt.
Läkaren behöver mer än mänsklig visdom och kraft för att veta hur han skall behandla de många förvirrande fallen av sinnets och själens sjukdomar. Om han är likgiltig för den gudomliga nådens makt, kan han inte hjälpa de anfäktade utan försvårar då i stället deras situation. Men om han håller fast vid Gud kan han hjälpa de sjuka och förvirrade. Han kan visa sina patienter till Kristus och lära dem att bära alla sina sorger och prövningar till den stora Bäraren av våra bördor.
Gud har klart visat att synden är den yttersta orsaken till all sjukdom. Ingen läkare kan utöva praktik ens en månad utan att se detta illustrerat. Han kan ignorera faktum, hans sinne kan vara så upptaget med andra saker att han inte uppmärksammar detta förhållande, men om han är villig att observera det och är ärlig, kan han inte undgå att lägga märke till att synd mot livets och hälsans lagar medför sjukdom. Läkaren borde snarast inse detta och handla därefter. När han har vunnit de sjukas förtroende genom att lindra deras lidanden och föra dem från gravens rand, kan han undervisa dem om att sjukdom är en följd av felaktiga vanor och att det är själafienden som söker locka dem in i vanor som förstör både hälsa och själ. Han borde klargöra för dem behovet av självförsakelse samt lydnad för livets och hälsans lagar. Denna undervisning är särskilt viktig för unga människor.
Gud älskar människorna med en kärlek som är både stark och öm. Han har fastställt naturens lagar, men hans lagar är inte några despotiska krav. Varje ”du skall icke”, vare sig det gäller den fysiska eller moraliska lagen, innehåller eller har ett underförstått löfte. Om lagen åtlyds, följer välsignelser i våra spår. Om vi inte lyder den, är resultatet fara och olycka. Guds lagar är avsedda att närma hans folk till honom själv. Han vill leda dem bort från det onda och till det goda, om de så vill, för han tvingar ingen. Vi kan inte förstå Guds planer, men vi kan lita på honom och visa vår tro genom handling. . .
Läkarkallets påfrestningar
Läkaren ställs nästan dagligen ansikte mot ansikte med döden. Det är som om han vandrade på gravens rand. Läkarens närhet till lidande och död resulterar i många fall i att de blir sorglösa och likgiltiga inför mänskligt lidande och vårdslösa i sin behandling av de sjuka. Sådana läkare tycks sakna ömhet och sympati, de är barska och tvära och patienterna är rädda för dem. Sådana läkare kan, hur stor deras kunskap och skicklighet än är, göra ytterst litet för den lidande. Men om den kärlek och den sympati som Jesus visade de sjuka, förenas med läkarens kunskap, kan enbart hans närvaro bli till välsignelse. Han ser inte sin patient som ett stycke mänsklig mekanism utan som en medmänniska som kan frälsas eller gå förlorad.
En läkares uppgifter är arbetsamma. Få inser vilka påfrestningar han är utsatt för både själsligt och kroppsligt. Han måste satsa all sin energi och förmåga i den mest intensiva kamp mot sjukdom och död. Ofta vet han, att en enda oskicklig rörelse med handen, kanske bara en hårsmån i fel riktning, kan sända en människa oförberedd in i evigheten. Hur mycket sympati och förböner av Guds folk behöver inte den troende läkaren. Hans behov i detta avseende är inte mindre än den mest hängivna predikants eller missionsarbetares. I avsaknad av tillräcklig vila och sömn, som han ofta är, och ofta även av sabbatens tillfällen till andlig gemenskap behöver han en dubbel portion av nåd, en daglig förnyelse, annars kan han förlora sitt fäste i Gud och är i fara att sjunka djupare ned i andligt mörker än män i andra yrken. Och ändå måste han ofta ta emot oberättigade anmärkningar och lämnas ensam, föremål för Satans häftigaste frestelser, medan han känner sig själv missförstådd och sviken av sina vänner.
Den medicinska utbildningen
Många som vet hur prövande en läkares plikter är och hur få tillfällen till avkoppling, t.o.m. på sabbaten, han har, vill inte välja detta kall som sin livsuppgift. Den store fienden arbetar ständigt på att förstöra Guds händers skapelse, och bildade och intelligenta människor kallas att ta upp kampen mot hans grymma makt. Fler män av rätta slaget behövs som kan ägna sig åt detta kall. Oförtröttliga ansträngningar skulle göras för att förmå lämpliga personer att utbilda sig för detta arbete. Det skulle vara människor vars karaktärer har grundats på Guds ords fasta principer, som av naturen är energiska, starka och uthålliga och som gör att de kan bli mästare på sitt område.
Inte vem som helst kan bli en framgångsrik läkare. Många har tagit på sig en läkares plikter utan att på något sätt vara förberedda för detta uppdrag. De har inte erforderlig kunskap, inte heller har de den skicklighet och takt, den noggrannhet och intelligens, som är nödvändig för att säkra framgången.
En läkare kan utföra ett mycket bättre arbete om han är fysiskt stark. Om han är svag orkar han inte med det tröttande arbete som hör till hans kall. En människa med svag konstitution och dålig mage och som inte har fullkomlig självkontroll, är inte kvalificerad att behandla alla slags sjukdomar. Man skulle inte uppmuntra personer som kan användas på mindre ansvarsfulla poster, att lägga ned tid och pengar på att studera medicin, när det inte finns något rimligt hopp att de skall lyckas.
Några har blivit utvalda såsom varande lämpliga att studera till läkare, och de har uppmuntrats att gå den vägen. Men några som började sina studier vid en medicinsk skola som kristna, följde inte den gudomliga lagen, de svek dess principer och förlorade sitt fäste i Gud. De kände att de på egen hand inte kunde lyda det fjärde budet och möta gyckel och hån från de ärelystna, de världsälskande, de ytliga, de skeptiska och de icke-troende. De var inte beredda att möta detta slags förföljelse. De ville komma sig upp i världen, de snubblade på otrons mörka berg och blev opålitliga. Frestelser av alla slag kom i deras väg och de hade ingen kraft att motstå dem. En del av dessa har blivit oärliga och beräknande. De har gjort sig skyldiga till svåra synder.
I vår tid lurar faror på var och en som börjar studera medicin. Ofta är hans lärare män med världslig visdom och hans studiekamrater är icke-troende som aldrig ägnar Gud en tanke, och han löper risk att påverkas av sina ogudaktiga kamrater. Inte desto mindre har några tagit sin medicinska examen och förblivit trogna mot principerna. De ville inte studera på sabbaterna, men de har visat att män kan bli kvalificerade för en läkares uppgifter utan att svika förhoppningarna hos dem som finansierat deras utbildning. Likt Daniel har de ärat Gud och han har bevarat dem. Daniel beslöt att inte följa det kungliga hovets seder, att inte äta konungens mat eller dricka hans vin. Han blickade upp till Gud för att få kraft och nåd och Gud gav honom visdom, skicklighet och kunskap framför alla astrologer, spåmän och magiker i riket. Han fick i sanning löftet förverkligat:”Dem som ära mig, vill ock jag ära.”
Den unga läkaren har tillträde till Daniels Gud. Genom gudomlig nåd och makt kan han bli lika duglig i sitt kall som Daniel var på sin upphöjda post. Men det är ett misstag att göra den vetenskapliga utbildningen till det allt betydande medan de kristna principerna som är själva grunden till en framgångsrik praktik försummas. Många som prisas som skickliga yrkesmän, hånler åt tanken att lita på Jesus för att få visdom i sitt arbete. Men om de som litar på sin egen vetenskapliga kunskap, tog emot ljuset från himmelen, hur mycket mer framstående skulle de inte bli! Hur mycket större deras kraft! Med vilket större förtroende skulle de inte åta sig svåra fall! Den som lever i nära kontakt med kroppens och själens store Läkare har både jordens och himmelens tillgångar till sitt förfogande, och han kan utföra sitt arbete med en visdom och en ofelbar precision som den gudlöse saknar. (Band 5, sid. 439-448, 1885.)