Herren utvalde sitt folk Israel och skilde det från världen, för att kunna betro det med ett heligt uppdrag. De skulle förvara och värna om hans lag och han avsåg att genom detta folk bevara kunskapen om honom själv bland människorna. Genom Israel skulle ljuset från himmelen lysa på jordens mörka platser, och en röst skulle vädja till alla folk att vända sig bort från avguderi till den levande och sanne Guden. Hade hebréerna varit trogna sitt uppdrag, hade de blivit en makt i världen. Gud skulle ha varit deras försvar och han skulle ha upphöjt dem över alla andra nationer. Hans ljus och sanning skulle ha uppenbarats genom dem, och de skulle under hans visa och heliga ledning ha framstått som exempel på hur överlägsen Herrens styrelse är varje form av avguderi.
Men de höll inte sitt förbund med Gud. De följde andra nationers sed när det gällde avgudadyrkan, och i stället för att upphöja Skaparens namn på jorden gjorde de hans namn till en smälek bland hedningarna. Guds avsikt måste dock genomföras, hans vilja måste göras känd över jorden. Gud lade förtryckarens hand på sitt folk och förskingrade det såsom fångar bland nationerna. I sin hemsökelse ångrade många sina överträdelser och sökte Herren. Den gudomliga lagens principer kom i konflikt med nationernas seder och bruk. Avgudadyrkarna sökte krossa den sanna tron. Men i sin försyn sammanförde Herren sina tjänare Daniel, Nehemja och Esra med konungar och härskare, så att dessa avgudadyrkare skulle få tillfälle att ta emot ljuset. Det uppdrag som Gud gett sitt folk att utföra under gynnsamma förhållanden inom dess egna gränser, men som de i trolöshet försummat, fick de nu fullfölja i fångenskap under stor möda och många svårigheter.
Gud har kallat sin församling i vår tid, såsom han kallade det forna Israel, att vara ett ljus i världen. Genom sanningens mäktiga svärd, de tre änglarnas budskap, har han skilt den från andra samfund och från världen för att föra den nära sig i sin helighet. Han har gett församlingen uppdraget att bevara hans lag och betrott den med de stora profetiska sanningarna för vår tid. Liksom heliga hemligheter anförtroddes det gamla Israel, så har vi fått ett heligt förtroende att meddela världen dessa sanningar. De tre änglarna i Uppenbarelsebokens fjortonde kapitel representerar det folk som tar emot Guds budskap och går ut som hans sändebud för att förkunna det över hela jorden. Kristus förklarar för sina efterföljare: ”I ären världens ljus.” (Matt. 5: 14.) Till varje människa som tar emot Jesus, talar korset på Golgata: Se värdet Även människa! ”Gån ut i hela världen och prediken evangelium för allt skapat.” (Mark. 16: 15.) Ingenting får hindra detta arbete. Det är den viktigaste uppgiften i denna tid och den når in i evigheten. Den kärlek till människor som Jesus visade i det offer han gav för deras återlösning, skall inspirera hans efterföljare.
Skall vi genomgå Israels erfarenhet?
Mycket få av dem som tagit emot ljuset, utför det arbete som lagts i deras bänder. Det finns några få som visar osviklig trohet och som inte räknar med bekvämlighet, förmåner eller själva livet utan kämpar sig igenom varhelst de kan finna en öppen väg att sprida sanningens ljus och försvara Guds heliga lag. Men de synder som härskar i världen har trängt_n i församlingen och in ”deras hjärtan, som bekänner sig vara Guds utvalda folk. Många som har tagit emot ljuset utövar ett inflytande som minskar fruktan hos världens barn och de namnkristna. )
Det finns sådana som älskar världen även bland dem som bekänner sig vänta Herren. De strävar efter att vinna rikedom och ära. Kristus beskriver denna klass, när han förklarar att Guds dag skall komma som en snara över alla dem som bor på jorden. Världen är deras hem. De tar det som sin uppgift att samla jordiska skatter. De bygger dyra villor och skaffar fina möbler. De intresserar sig för kläder och för bordets delikatesser. De ting som tillhör denna värld är deras avgudar. Och dessa skiljer dem från Kristus. De allvarliga och fruktansvärda händelser som alltmer närmar sig, ser man som i ett töcken och uppfattar dem knappast. Samma olydnad och misstag som man såg i den judiska församlingen, utmärker i än högre grad det folk som fått det stora ljuset från himmelen genom det sista varningsbudskapet. Skall vi, liksom de, förslösa våra tillfällen och förmåner, till dess Gud tillåter förtryck och förföljelse att drabba oss? Skall det arbete som kunde ha utförts under fred och jämförelsevis goda förhållanden lämnas ogjort, tills det måste utföras under mörka dagar och under trycket av nöd och förföljelse?
Församlingen har ådragit sig en stor skuld, för vilken den står ansvarig. Varför strävar inte de som har ljuset allvarligt efter att bringa ljuset till andra? De inser att änden är nära. De ser hur massorna dagligen överträder Guds lag, och de vet att dessa människor inte kan bli frälsta i sina synder. Trots detta har de större intresse för sina yrken, sina gårdar, sina hus, sina affärer, sina kläder, sin mat än för de människor som de en gång skall möta på domens dag. De som anser sig lyda sanningen sover. De skulle inte kunna vara så väl till mods, om de vore vakna. Kärleken till sanningen håller på att dö i deras hjärtan. Deras exempel är inte sådant, att det övertygar världen om att de har en större sanning än något annat folk på jorden. Just vid den tid då de borde vara starka i Gud och ha en daglig, levande erfarenhet, är de svaga, tveksamma och litar till predikanterna för hjälp, när de i stället skulle förkunna budskapet för andra med själ och sinne, med röst och penna, med tid och pengar.
Svaga genom eget val
Bröder och systrar, många av er ursäktar er själva, när det gäller arbetet, genom att åberopa er oförmåga att verka för andra. Har då Gud skapat er så odugliga? Har inte er oförmåga orsakats av er egen sysslolöshet och bevarats genom ert eget fria val? Har ni insett er skyldighet att såsom hans lejda tjänare klokt och skickligt bruka de gåvor han betrott er med och så vinna rikedomar åt honom? Har ni inte försummat de tillfällen ni fått att utveckla era förmågor för detta ändamål? Det är alltför sant att bara ett fåtal verkligen känt sitt ansvar inför Gud. Kärlek, omdöme, minne, förutséende, taktkänsla, energi och varje annan förmåga har ni använt för själviska ändamål. Ni har visat större visdom i det ondas tjänst än i Guds verk. Genom er intensiva aktivitet, när det gäller världsliga värv och genom er försummelse av Guds verk, har ni förslöats, odugliggjorts, ja, även ödelagt era krafter.
Fortfarande tröstar ni ert samvete med att säga, att ni inte kan ändra vad ,som gjorts i det förgångna och så återvinna den styrka och skicklighet, som ni kunde ha ägt om ni använt era förmågor såsom Gud väntade. Men kom ihåg, att han håller er ansvariga för det verk ni utfört försumligt eller lämnat ogjort på grund av er trolöshet. Ju mer ni övar era krafter i Herrens tjänst desto lämpligare och skickligare kommer ni att bli. Ju närmare förenade ni blir med honom som är ljusets och kraftens Källa, desto större ljus skall ni få och desto större kraft att brukas i hans tjänst. Och för allt som ni kunde ha haft, men som ni förlorat på grund av er hängivenhet för världen, är ni ansvariga. När du blev en Jesu lärjunge lovade du därmed att tjäna honom och honom allena. Och han lovade att vara med dig och välsigna dig, att upplysa dig med sitt ljus, att ge dig sin frid och göra dig lycklig i hans verk. Har du gått miste om erfarenheten av dessa välsignelser? Var säker på att det är följden av ditt eget sätt att leva.
För att slippa tjänstgöra under kriget fanns det män som ådrog sig sjukdomar eller som stympade sig själva, för att de skulle förklaras olämpliga för krigstjänst. Det är en illustration till det sätt på vilket många handlat i förhållande till Guds verk. De har gjort sig själva till krymplingar, både fysiskt och psykiskt, så att de inte är i stånd att utföra det verk, som så väl behövs.
Skall jag ta vara på min bror?
Anta att du fick en summa pengar föt att användas till ett visst ändamål. Skulle du då kasta bort dem och förklara att du inte längre är ansvarig för hur de används? Eller skulle du känna att du besparat dig själv en hel del möda och besvär? Det är just detta du har gjort med Guds gåvor. Att ursäkta dig själv för att du inte arbetat för andra genom att åberopa din oförmåga, medan du helt gick upp i världsliga sysselsättningar, är hån mot Gud. Massorna går mot sin undergång. Det folk som tagit emot sanningen och ljuset är en fåtai)jg skara som skall stå emot ondskans hela härsmakt och dock ägnar denna lilla grupp sin energi till allt annat utom till att lära sig hur de skall rädda människor från döden. Är det underligt då att församlingen är svag och ineffektiv och att Gud kan göra endast litet för sitt folk? De intar en sådan position att det är omöjligt för Gud att arbeta med och för dem. Vågar ni fortsätta att på detta sätt visa ringaktning för hans krav? Vill ni fortfarande driva gyckel med himmelens heligaste förtroendeuppdrag? Vill ni säga med Kain: ”Skall jag taga vara på min broder?” (1 Mos. 4: 9.)
Korn ihåg att ert ansvar inte mäts efter era nuvarande tillgångar och förmågor utan efter de krafter ni ursprungligen fått och möjligheterna att utveckla dem. Den fråga som var och en skulle ställa till sig själv, är inte om han är opassande och oerfaren att ta del i Guds verk, utan hur och varför han är i den ställningen och hur han kan få hjälp. Gud kommer inte att på ett övernaturligt sätt ge oss de kvalifikationer som vi saknar, men under det att vi brukar den begåvning vi fått, samarbetar han med oss för att utveckla våra förmågor. Vår slumrande energi väcks och krafter som länge varit förlamade får nytt liv.
Så länge vi är i denna värld kan vi inte undgå att syssla med jordiska ting. Det är nödvändigt att vi tar itu med vardagliga och världsliga uppgifter, men dessa får aldrig uppta hela vårt intresse. Aposteln Paulus har gett oss en säker regel: ”Varen icke tröga, där det gäller nit; varen brinnande i anden, tjänen Herren.” (Rom. 12: 11.) De små dagliga plikterna skall alla utföras i trohet, ”såsom tjänaden i Herren”, säger aposteln. Var vi än arbetar, det må vara i hushållet, på åkern eller på det intellektuella området, kan vi utföra arbetet till Guds ära, så länge Kristus i allt är den förste, den siste och den främste för oss. Men vid sidan om dessa världsliga sysselsättningar har varje Jesu lärjunge fått en särskild uppgift att utbreda hans rike, ett uppdrag som fordrar personlig ansträngning för människors frälsning. Detta är inte någonting som skall utföras endast en gång i veckan under gudstjänsten, utan vid alla tillfällen och på alla platser.
Löftet att tjäna mästaren
Var och en som förenar sil med församlingen avlägger där igenom ett heligt löfte att arbeta för församlingens intresse och att sätta detta intresse före varje världslig hänsyn. Det är hans uppgift att bevara en levande förbindelse med Gud, att med liv och själ engagera sig i den stora återlösningsplanen och att i sitt liv och i sin karaktär visa Guds lags överlägsenhet i kontrast till denna världs vanor och regler. Varje människa som bekänner sig till Kristus har avlagt ett heligt löfte att göra allt som är möjligt för honom såsom en Herrens tjänare att vara aktiv, nitisk och villig i sin Mästares tjänst. Kristus väntar atr varje människa gör sin plikt. Måtte detta bli lösenordet för alla hans efterföljare!
Vi skall inte vänta på att ivrigt uppmanas att sprida ljuset eller envist påtvingas råd och instruktioner. Var och en som upplysts av strålarna från Rättfärdighetens sol skall återspegla dess glans till alla omkring sig. Vår kristendom skall ha ett positivt och avgörande inflytande. Våra böner och önskningar skulle vara så genomlysta av den helige Ande att de skulle smälta och besegra varje människa. Jesus sade: ”På samma sätt må ock edert ljus lysa inför människorna, så att de se edra goda gärningar och prisa eder Fader, .som är i himmelen.” (Matt. 5: 16.) Det skulle vara bättre för en icke-troende att aldrig ha träffat en bekännande kristen som är likgiltig för gudsfruktans kraft än att komma under en sådans inflytande. Om Kristus vore vårt föredöme, hans liv vår lag, vilket nit skulle vi inte då visa, vilka ansträngningar skulle inte göras, vilken givmildhet skulle inte praktiseras och vilken självförsakelse skulle inte utövas! Hur outtröttligt skulle vi då inte arbeta, vilka ivriga böner om visdom och kraft skulle då inte stiga upp till Gud! Om alla som bekänner sig vara Guds barn skulle känna att deras viktigaste uppgift i livet är att utföra den uppgift som Gud gett dem - att osjälviskt arbeta i Guds verk vilken förändring skulle vi då inte se i människornas hjärtan och hem, i församlingar, ja, i själva världen!
Vaksamhet och trohet har fordrats av Jesu lärjungar under alla tider, men vi som står på gränsen till evigheten, med alla de dyrbara sanningarna i vår ägo och ett så stort ljus, måste fördubbla vårt nit. Var och en måste göra sitt yttersta. Min syster och broder, din egen frälsning äventyras om du nu undanhåller Gud din förmåga. Gud skall hålla räkenskap med dig om du sviker det uppdrag han gett dig. Känner Du sanningen? Bär den då vidare till andra!
Vad kan jag säga för att väcka våra församlingar? Vad kan jag säga till dem som har en framskjuten ställning när det gäller förkunnelsen av det sista budskapet? ”Herren kommer” skulle vara det vittnesbörd som frambärs, inte endast med läpparna utan i liv och karaktär. Men många som Gud skänkt ljus och kunskap, inflytande och medel älskar inte sanningen eller lever upp till den. De har druckit så djupt ur själviskhetens bägare att de blivit druckna av detta livets bekymmer.
Syskon, om ni fortsätter att vara så lättjefulla, så världsliga, så själviska som ni hittills har varit, kommer Gud att gå förbi er och i stället utvälja andra, som har mindre omsorg om sig själva, mindre krav på världslig ära och som inte tvekar att likt deras Mästare gå utanför lägret och bära smälek. Uppgiften att förkunna evangeIii budskap kommer att anförtros åt dem som tar emot den, som uppskattar den och omsätter dess principer i sitt vardagsliv. Gud kommer att kalla människor som inte har så stor världslig visdom, men som är förenade med honom och som söker kraft och råd från ovan.
I gudsfruktans kraft
Några av våra ledare är böjda att visa samma anda som aposteln Johannes när han utbrast: ”Mästare, vi sågo huru en man som icke följer oss drev ut onda andar genom ditt namn; och vi ville hindra honom, eftersom han icke följde oss.” (Mark. 9: 38.) Organisation och disciplin är nödvindiga, men det råder nu en stor fara att vi avviker från evangeliums enkelhet. Vad vi behöver är mindre beroende av former och ceremonier och långt mera av den sanna gudaktighetens kraft. Låt vem som vill arbeta, om hans liv och karaktär är föredömliga, allt enligt hans förmåga. 1i. ven om andra inte exakt följer era metoder, borde inte ett ord yttras som dömer dem eller gör dem missmodiga. När fariséerna önskade att Jesus skulle tysta barnen när de sjöng hans lov, sade Frälsaren: ”Om dessa tiga, skola stenarna ropa.” (Luk. 19: 40.) Profetian måste uppfyllas.
Så är det i dessa dagar, verket måste utföras. Det finns många avdelningar inom arbetet, låt var och en utföra den del han kan. Den som fått bara ett pund, må inte gräva ner det. Gud har gett varje människa en uppgift i förhållande till henne; förmåga. De som fått större ansvar och större förmågor skall inte hindra dem som är mindre begåvade och mindre erfarna. Den som bara har ett pund kanske når en samhällsklass som de med två eller fem pund inte kan nå. Stora och små är alla lika i det avseendet att de är utvalda ”käri)” att ge Livets vatten till törstande. Den som förkunnar Ordet skall inte lägga sina händer på den ringaste av arbetarna och säga: ”Du måste arbeta på detta sätt eller också sluta helt.” Bort med händerna, bröder! Låt var och en arbeta inom sitt eget område, med sin egen rustning på, i det han gör vad han kan i all ödmjukhet. Styrk hans händer i arbetet. Nu är ingen tid för fariseisk kontroll. Låt Gud verka genom vem han vill. Budskapet måste förkunnas.
En vädjan till lekmännen
Alla skulle visa sin trohet mot Gud genom ett klokt bruk av de gåvor han betrott dem med, inte endast vad gäller medel, utan med alla gåvor genom vilka hans rike kan utbredas. Satan skall utnyttja alla möjligheter för att hindra sanningen att nå dem som är fångna i villfarelse, men den varnande rösten måste nå dem. Och medan endast få utför detta arbete, borde tusenden vara lika mycket intresserade som de.
Gud menade aldrig att församlingsmedlemmarna skulle vara ursäktade från arbetet i hans verk. ”Gå och arbeta i min vingård”, är Mästarens befallning till var och en av hans lärjungar. Så länge det finns oomvända människor i världen, borde man göra den mest aktiva, den allvarligaste och mest bestämda ansträngning för deras frälsning. De som har tagit emot ljuset skulle söka att upplysa dem som inte äger det. Om inte församlingens medlemmar personligen utför detta arbete, visar de att de inte har någon levande förbindelse med Gud. Deras namn är registrerade som lata tjänare. Kan ni inte upptäcka orsaken till att det inte är mer andlighet i våra församlingar? Det är på grund av att ni inte är Kristi medarbetare.
Gud har gett varje människa sin uppgift. Låt oss var och en förtrösta på Gud så skall han undervisa oss om hur vi skall arbeta och vilket arbete som passar oss bäst. Men ingen skall börja arbeta i en anda av självständighet för att förkunna nya teorier. Alla skall arbeta i harmoni med sanningen och med sina med troende. Det skall vara rådslag och samarbete. Men ingen skall behöva känna att han för varje steg han tar måste fråga någon överordn”d om lov att göra det eller det. Fråga inte människor om ledning, utan vänd er till Israels Gud!
Det arbete som församlingen har försummat att utföra under en tid av fred och välgång, måste den utföra under en fruktansvärd kristid, under de mest nedslående och avskräckande förhållanden. De varningar som genom församlingens världslighet tystats eller hållits tillbaka måste nu förkunnas under starkaste motstånd från trons fiender. Nu skall de ytliga och konservativa, vilkas inflytande ständigt har hindrar verkets framgång, avsvärja sig sin tro och göra gemensam sak med trons svurna fiender, för vilka de länge visat sin sympati. Dessa avfällingar visar sedan den bittraste fiendskap och gör allt de kan för att förtrycka och skada sina tidigare trossyskon och väcka indignation mot dem. Den dagen är mycket nära.
Församlingens medlemmar skall individuellt sättas på prov. De skall försättas i sådana situationer där de tvingas att vittna för sanningen. Många kallas inför rådsförsamlingar och domstolar, kanske helt ensamma. Den erfarenhet som skulle ha hjälpt dem i denna nödsituation har de försummat att skaffa sig, och de tyngs nu av ånger över förlorade tillfällen och obrukade förmåner.
Dröj inte längre!
Min broder, min syster, jag vädjar till er att tänka över dessa ting. Var och en av er har ett verk att utföra. Er trolöshet och försummelse är nedtecknade i himmelens böcker. Ni har försvagat era krafter och förminskat era förmågor. Ni saknar den erfarenhet och den skicklighet som ni kunde ha haft. Men innan det är för evigt för sent, ber jag er enträget att stå upp. Dröj inte längre! Dagen är nästan förliden. Solen sjunker snart för alltid i vaster. Men så länge Kristi blod vädjar för er kan ni få förlåtelse. Samla all er energi och använd de få återstående timmarna i hängivet arbete för Gud och era medmänniskor.
Min själ är djupt upprörd. Ord räcker inte till för att uttrycka mina känslor när jag bönfaller för dem som håller påatt förgås. Kr min vädjan fåfäng? Såsom Kristi sändebud skulle jag vilja få er att arbeta som ni aldrig förr arbetat. Er plikt kan inte läggas på någon annan. Ingen utom ni själva kan göra ert arbete. Om ni undanhåller ljuset, lämnas någon i mörker på grund av er försummelse.
Evigheten ligger framför oss. Snart skall förlåten lyftas. Vad tänker vi på, som har så stort ansvar, när vi klänger oss fast vid vår själviska kärlek till bekvämligheten, medan människor går förlorade runt omkring oss? Har våra hjärtan blivit så ytterligt förhärdade? Syskon, tillhör ni den grupp som har ögon som inte ser och öron som inte hör? Har Gud förgäves gett er kännedom om hans vilja? Har han förgäves sänt er den ena varningen efter den andra? Tror ni på den eviga sanningen om vad som snart skall ske på jorden, att Guds straffdomar snart skall övergå folken, och kan ni fortfarande sitta i lugn och ro, oföretagsamma, sorglösa och älska vällusten?
Skatten i himmelen
Guds folk skall inte nu fästa sig vid jordiska skatter och samla sig sådana. Den tid är inte avlägsen, då vi i likhet med de första lärjungarna skall tvingas söka vår tillflykt på öde och undangömda platser. Såsom romarnas belägring av Jerusalem var signal till flykt för de kristna i Judéen, så skall påbudet angående den påvliga sabbaten, vilket utfärdas av vår nation, vara en varning till oss. Det är då tid att lämna de stora städerna som en förberedelse att lämna de mindre för att bosätta sig i undangömda hem på ensliga platser bland bergen. I stället för att skaffa oss dyra villor här, skulle vi bereda oss för att flytta till ett bättre land, det himmelska. I stället för att använda våra medel till vår egen tillfredsställelse, skulle vi lära oss att spara. Allt Gud gett oss som ett lån skulle användas till hans ära i det vi varnar världen. Gud har ett verk för sina medarbetare i städerna. Vår mission måste stödjas och nya fält öppnas. Om vi skall lyckas med detta arbete måste vi vara beredda på stora utgifter. Gudstjänstlokaler behövs dit människor kan inbjudas för att höra sanningarna för vår tid. För just detta ändamål har Gud betrott sina förvaltare med ett kapital. Uh nu inte din förmögenhet bindas i världsliga företag, så att Guds verk hindras! Ge dina medel till ändamål som kan främja Guds verk! Sänd dina rikedomar före dig till himmelen!
Församlingens medlemmar skulle personligen lägga sig själva och allt de äger på Guds altare. Nu, såsom aldrig förr, är Frälsarens uppmaning tillämplig: ”Säljen vad I ägen och given allmosor; skaffen eder penningpungar som icke nötas ut, en outtömlig skatt i himmelen, dit ingen tjuv når, och där mal icke fördärvar. Ty där eder skatt är, där komma ock edra hjärtan att vara.” (Luk. 12: 33, 34.) De som använder sina medel till stora hus och jordagods eller världsliga företag, säger därmed: ”Gud kan inte få mina medel, jag behöver dem för egen del.” De har lagt sitt enda pund i en duk och gömt det i jorden. Det är orsak för sådana att oroas i sina hjärtan. Syskon, Gud har inte betrott er med medel för att ni skulle låta dem ligga till ingen nytta, eller girigt sparas eller gömmas utan för att brukas till hans verks framgång, till förlorade människors frälsning. Nu är inte tid att lägga Herrens’ pengar i dyra byggnader och stora företag, medan Herrens verk är lamslaget och måste tigga sig fram, med skattkammaren endast till hälften fylld. Herren är inte med i sådant handlingssätt. Kom ihåg att den dagen snabbt närmar sig när det skall sägas: ”Gör räkenskap för ditt förvaltarskap.” Kan ni inte se hur tidstecknen går i uppfyllelse?
Varje dag som går för oss närmare den sista stora dagen. Vi är ett år närmare domen, närmare evigheten, än vi var i början av år 1884. Har vi också kommit Gud närmare? Åter har ett år av vår tid att arbeta gått in i evigheten. Varje dag har vi umgåtts med människor som står under domen. Varje dag kan ha varit gränslinjen för någon människa. Någon kanske fattat det avgörande beslutet, som bestämmer hans framtida öde. Vilket inflytande har vi utövat över dessa våra färdkamrater? Vilka ansträngningar har vi gjort för att föra dem till Kristus?
Att leva är allvarligt
Det är allvarligt att dö, men det är långt allvarligare att leva. Varje tanke, varje ord, varje handling i vårt liv skall möta oss igen. Vad vi gör av oss själva under nådens tid, skall vi förbli under hela evigheten. Döden förstör vår kropp, men den ändrar inte vår karaktär. Kristi tillkommelse ändrar inte våra karaktärer, men den omöjliggör all förändring.
Åter vädjar jag till församlingsmedlemmarna att bli kristna, ja, Kristus-lika. Jesus arbetade, inte för sig själv men för andra. Hans arbete gick ut på att välsigna och rädda de förlorade. Om ni vore kristna, skulle ni följa hans exempel. Han har lagt grunden och vi skall bygga samman med honom. Men vad slags material bär vi fram till denna grundval? ”Så skall det en gång visa sig huru det är med vars och ens verk. ’Den dagen’ skall göra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall elden pröva.” (1 Kor. 3: 13.) Om ni ägnar all er kraft och aller begåvning åt världsliga ting, representeras ert livsverk av trä, hö och strå och skall brännas upp i eld på den yttersta dagen. Men osjälviskt arbete för Kristus och det tillkommande livet skall vara såsom guld, silver och dyrbara stenar och är oförgängligt.
Jag vädjar till er, mina syskon, att vakna ur dödens sömn. Det är för sent att använda hjärnans, benens och musklernas styrka till er egen tjänst. Låt inte den yttersta dagen finna er utblottade på himmelska skatter! Lyft korset högt, låt ljuset lysa för människorna, arbeta för deras frälsning och ert arbete skall bestå eldprovet.
”Om det byggnadsverk, som någon har uppfört. .. bliver beståndande, så skall han undfå lön.” Härlig blir den lön som skall delas ut, när Guds trogna tjänare samlas kring Guds och Lammets tron. Men när det dödliga skall ikläda sig odödlighet, skall de återlösta vara lika Jesus, ty de ser honom som han är. De står framför tronen, vilket är ett tecken på att de är mottagna. Alla deras synder och överträdelser är utplånade. Nu kan de se den ofördunklade härligheten från Guds tron. De har delat Kristi lidanden, de har arbetat med honom i frälsningsplanen och nu delar de hans glädje att se människor frälsta för att prisa Gud genom all evighet.
Den tredje ängeln, som flyger mitt på himlen och kungör Guds bud och Jesu vittnesbörd, representerar vårt arbete. Budskapet förlorar inte något av sin styrka under det att ängeln flyger framåt, ty Johannes ser hur det tillväxer i kraft, tills hela jorden är upplyst av dess härlighet. För Guds barn som helgar hans bud, gäller det hela tiden att tränga sig framåt, alltid framåt. Det sanningens budskap som vi har, måste nå alla nationer, tungomål och folk. Snart skall det förkunnas med hög röst och jorden skall upplysas av dess härlighet. Är vi beredda för den stora utgjutelsen av Guds Ande? (Band 5, sid. 383, 1885.)
Jag har sett en tavla föreställande en oxe som står mellan en plog och ett altare och därunder valspråket: ”Redo för bådadera” - villig att försmäkta i de mödosamma fårorna eller att ge sitt blod på offeraltaret. I den ställningen skulle varje Guds barn alltid vara, villigt att gå dit plikten kallar, att försaka sig själv och offra för sanningens sak. Den kristna församlingen grundades på självförsakelsens princip. ”Om någon vill efterfölja mig, så försake han sig själv och tage sitt kors på sig var dag; så följe han mig”, säger Kristus. (Luk. 9: 23.) Han fordrar hela hjärtat, all vår tillgivenhet. Det föredöme i nit, allvar och osjälviskt tjänande som hans hängivna lärjungar gett världen borde sätta våra hjärtan i brand och leda oss att följa deras exempel. Sann kristendom ger oss ett allvar och en målmedvetenhet som förvandlar våra karaktärer till Kristus-likhet och gör det möjligt för oss att räkna allting som förlust för Kristi härlighets skull. Denna målmedvetenhet skall visa sig vara av väldig kraft. (Band 5, sid. 307, 1885.)