Vägledning För Församlingen II

Kapitel 28

Att skydda sina syskons intressen

[ AUDIO ]

Genom sitt doplöfte har varje församlingsmedlem allvarligt förbundit sig att ta vara på sina syskons intressen. Alla skall frestas att klänga sig fast vid sina egna omhuldade planer och idéer, men de borde vaka och bedja och sträva att med alla sina förmågor utbreda Jesu rike på jorden. Gud väntar av varje kristen att, så långt det står i hans makt, skydda sina medtroende från varje inflytande som har den minsta tendens att splittra dem eller dra deras intresse från verket för vår tid. Han skulle inte endast tänka på sina egna intressen, utan ha en börda för sina trossyskon och han skulle - i Kristus utöva ett bevarande inflytande över andra församlingsmedlemmar. Hans ord och uppträdande skulle utöva ett sådant inflytande att det ledde dem att följa Jesu föredöme i självförsakelse, självuppoffring och kärlek till andra.

Om några i församlingen utövar ett inflytande, som är motsatsen till den kärlek och den osjälviska godhet som Jesus bevisade oss, och om de tar avstånd från sina syskon, skulle trofasta medlemmar med vishet och i kärlek ta hand om dessa. Samtidigt som man ger dem andlig ledning måste man se till att inte deras inflytande gör andra svaga i tron eller att församlingen leds in på villovägar på grund av deras missnöje och de falska rykten som de sprider. Några är fyllda av självtillräcklighet. Det finns några som alltid menar sig ha rätt, men ifrågasätter och finner fel med allt vad andra gör. Dessa personer får inte tillåtas att äventyra församlingens intressen. För att höja församlingens moral borde var och en känna det som sin plikt att höja sin egen andliga standard genom att strikt följa Bibelns principer, som om han vore i Guds heliga åsyn.

Måtte varje församlingsmedlem känna behovet av att ha det rätt ställt med Gud, och att vara helgad genom sanningen. Då kan andra se hans kristna karaktär och han blir ett föredöme i osjälviskhet. Om alla hade detta som mål skulle församlingen tillväxa i andlighet och i nåd inför Gud.

Vi närmar os. tidens slut. Många svårigheter utifrån skall möta oss men låt dem inte uppstå inom församlingen. De som bekänner sig tillhöra Guds folk måste försaka sig själva för sanningens skull, för Kristi skull. ”Vi måste alla, sådana vi äro, träda fram inför Kristi domstol, för att var och en skall få igen sitt jordelivs gärningar, alltefter som han har handlat, vare sig han har gjort gott eller ont.” (2 Kor. 5: 10.) Var och en som i sanning älskar Gud, får Kristi Ande och en innerlig kärlek till sina trossyskon. Ju närmare en människa är förenad med Gud och ju mer Kristus-centrerad hennes känslor är desto mindre oroar hon sig för motgångar och prövningar. De som växer upp ”till manlig mognad, och så bliva fullvuxna, intill Kristi fullhet”, blir alltmer Kristus-lika till sin karaktär och övervinner sin lust att klaga och vara missnöjda. Slutligen vägrar de att vara ”felfinnare”...

Nu är tid att vaka och bedja

Vi lever i en tid då vi skulle vara särskilt uppmärksamma på Frälsarens uppmaning: ”Vaken och bedjen, att I icke mån komma i frestelse.” (Matt. 26: 41.) Var och en borde sträva efter att vara trogen och lojal mot Gud, tro på Sanningen och tillväxa i nåd och i kunskap om Jesus Kristus. Frälsarens inbjudan är: ”Tagen på eder mitt ok och lären av mig, ty jag är saktmodig och ödmjuk i hjärtat; så skolen I finna ro för edra själar.’” (Matt. 11: 29.) Herren är villig att hjälpa, styrka och välsigna oss, men vi måste först gå igenom reningsprocessen och all orenhet förbrännas. Varje församlingsmedlem måste gå igenom eldprovet, inte för att förtäras utan för att renas.

Herren har verkat bland er, men Satan har också gjort intrång bland er för att föra in fanatism och andra onda ting som skulle undvikas. Många riskerar att nöja sig med de glimtar av Guds ljus och kärlek som de fått och upphör att gå framåt. De har inte varit vakande och bedjande. Samtidigt som ropet ljuder: ”Här är Herrens tempel, Herrens tempel!” (Jer. 7: 4) kommer frestelserna, och mörker omger själen - världslighet, själviskhet och självförhärligande. Det är nödvändigt att Herren själv delger människan sin mening. Vilken underbar tanke! I stället för våra fattiga, jordiska och futtiga idéer och planer, skall Herren förmedla till oss sin egen tanke, ädel, vidsynt, vittfamnande, alltid riktad mot det himmelska.

Det är fara för att ni försummar att jaga ”mot målet, för att få den segerlön som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån, i Kristus Jesus”. (Fil. 3: 14.) Har Herren gett er ljus? Då är ni också ansvariga för det ljuset, inte endast för det som just nu lyser utan för allt vad det uppenbarat för er i gången tid. Ni måste dagligen överlåta er vilja åt Gud. Ni skall vandra i ljuset och vänta ännu mera, för ljuset från vår käre Frälsare skall lysa allt klarare i det moraliska mörkret och tillväxa till dess dagen randas.

Söker medlemmarna i er församling att samla friskt manna varje morgon och kväll? Söker ni gudomligt ljus? Eller tänker ni ut vägar på vilka ni kan förhärliga er själva? Alskar och tjänar ni Gud av all er själ, av allt ert sinne och av all er kraft till välsignelse för alla omkring er genom alt ni leder dem till Världens ljus? Är ni nöjda med gamla välsignelser, eller vandrar ni såsom Kristus vandrade, arbetar såsom han arbetade, uppenbarande honom för världen genom era ord och gärningar? Lever ni som lydiga barn, ett rent och heligt liv? Kristus måste få komma in i era liv. Endast han kan frälsa er från avund och förtal mot era syskon. Endast han kan ta ifrån er den självbelåtenhetens anda som en del av er omhuldar till sin egen skada. Endast Jesus kan få er att förstå er egen svaghet, likgiltighet och fördärvade natur. Endast han kan rena och helga er så att ni blir passande för de heligas boningar.

”Med Gud kunna vi göra mäktiga ting.” (Ps. 60: 14.) Hur mycket gott ni ”kulle kunna göra, om ni var trofasta mot Gud och era syskon och avvisade varje ovänlig tanke, varje känsla av avund och självgodhet! Låt era liv fyllas av tjänst för andra! Ni vet inte hur snart ni kallas att lägga av rustningen. Döden kan komma plötsligt utan tid för beredelse, uran fysisk eller själslig kraft att tänka på Gud och söka frid med honom. Några, och det inom kort, skall genom sin egen erfarenhet få veta hur fåfäng människors hjälp är och hur värdelös deras egen självrättfärdighet är.

En tid med förmåner och tillfällen

Jag känner mig manad av Herren att säga till er, att nu är er tid av förmåner, av förtröstan och välsignelse. Vill ni ta vara på den? Arbetar ni för Guds ära eller för era egna intressen? Ser ni för er inre syn den lysande bilden av världslig framgång som skall ge er tillfredsställelse och ekonomisk vinst? Om så är kommer ni att bli bittert besvikna. Men om ni söker att leva ett rent och heligt liv och dagligen tar emot Kristi undervisning, nämligen att bli milda och ödmjuka av hjärtat, får ni en frid som ingenting i världen kan ta ifrån er.

Ett liv i Kristus är ett liv i vila. Ängslan, missnöje och rastlöshet kännetecknar Frälsarens frånvaro. Om Jesus får komma in i ett liv, fylls detta med goda och ädla gärningar, gjorda för Mästarens skull. Ni glömmer att tjäna er själva och kommer allt närmare vår käre Frälsare. Er karaktär blir Kristus-lik och alla som lär känna er, märker att ni varit med Jesus och lärt av honom. Var och en äger inom sig själv förutsättning till lycka eller olycka. Den som önskar kan höja sig över de låga, sentimentala känslor, som många upplever. Men Herren kan ingenting göra för den som är helt belåten med sig själv. Satan skall lägga fram storslagna planer för att förvirra sinnena, men vi måste alltid ha i minnet ”den segerlön som hålles framför oss genom Guds kallelse ovanifrån i Kristus Jesus”. (Fil. 3: 14.) Fyll ditt liv med goda gärningar! ”De förståndiga skola då lysa, såsom fästet lyser, och de ;om hava fört de många till rättfärdighet såsom stjärnor alltid och evinnerligen.” (Dan. 12: 3.)

Om våra liv är fyllda av helig väldoft, om vi ärar Gud genom att .tänka gott om varandra och glädja andra, så betyder det Ingenting om vi bor i en hydda eller i ett palats. De yttre omständigheterna har endast litet att göra med ens andliga erfarenhet. Det är en kärleksfull anda som ger färg åt alla vara handlingar. En människa som har frid med Gud och frid med sina medmänniskor kan inte bli djupt olycklig. Avund finns inte I hennes hjärta, inget ont förtal, hat kan inte trivas där. Det hjärta som är i harmoni med Gud, är höjt over detta livets oro och prövningar.

Men ett hjärta som saknar Kristi frid är olyckligt, fullt av missnöje. En sådan person finner fel med allting, och han skulle kunna framkalla missljud i den mest himmelska musik. Ett liv i själviskhet är ett liv i ondska. De vars hjärtan är fyllda med egenkärlek, samlar på onda tankar om sina syskon och oppnerar sig emot Guds medarbetare. Lidelser som genom Satans tillskyndelse hålls vid liv är en bitter källa som ständigt sänder ut sina bittra flöden för att förgifta andras liv. . .

Den som säger sig följa Kristus borde skatta sig själv mindre och andra högre! Närmare varandra, närmare varandra! I enheten ligger styrka och seger. I tvedräkt och splittring är svaghet och nederlag. Dessa ord har meddelats mig från himmelen och såsom Guds sändebud frambär jag dem till er.

Låt oss alla söka medverka till att Kristi bön blir uppfylld: ”Jag beder att de alla må vara ett... såsom du, Fader är i mig, och jag är i dig.” O, vilken enighet! Jesus säger vidare: ”Om I haven kärlek inbördes, så skola alla därav förstå att I ären mina lärjungar.” (Joh. 17: 21; 13: 35.)

Kan vi alltid med tillfredsställelse minnas hur vi varit mot någon i vår krets som plötsligt rycks bort av döden? Är de bilder som framkalla_ i vårt minne behagliga att betrakta, minnen av vänliga ord och sympati som getts i rätt stund? Har vi tagit avstånd från det elaka förtal som illvilliga människor förde ut? Har vi tagit vår nästa i försvar? Har vi följt den inspirerade befallningen: ”Uppmuntren de klenmodiga, tagen eder an de svaga”? (1 Tess. 5: 14.) ”Se, många har du visat till rätta, och maktlösa händer har du stärkt.” (Job 4: 3.) ”Stärken maktlösa händer, given kraft åt vacklande knän. Sägen till de försagda: ’Varen frimodiga, frukten icke’.” (Jes. 35: 3, 4.)

När vår trosfrände är död och vi vet att redogörelsen för hans liv i himmelens böcker är avslutad och att han skall möta den i domen, vilka är då våra reflektioner angående det sätt på vilket vi behandlade honom? Vilket inflytande utövade vi på honom? Då minns vi varje hårt ord, varje ovis handling. Hur annorlunda skulle vi inte vara om vi fick ännu ett tillfälle!

Aposteln Paulus tackade Gud för den tröst som gavs honom i sorgen. Han säger: ”Lovad vare. . . all ,trösts Gud, han som tröstar oss i all vår nöd, så att vi genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd.” (2 Kor. 1: 3, 4.) När Paulus kände Guds kärleks tröst och värme strömma in i sin själ, delade han med sig av denna välsignelse till andra. Må vi leva så att vår själs minnesbilder inte blir sådana att vi inte uthärdar att betrakta dem.

Då döden skördat våra vänner kan vi inte mer återkalla något vi sagt eller avlägsna pinsamma minnen. Låt oss vara aktsamma så att vi inte sårar Gud med våra läppar. Lägg av all kallsinnighet och tvedräkt! Låt hjärtat smälta i ömhet inför Gud, när vi tänker på hans nåderika handlande med oss. Låt Guds Ande, likt en helig låga, bränna upp allt avskräde som hopat sig framför hjärtats dörr, och släpp in Jesus. Då skall hans kärlek flöda ut till andra genom våra ömma ord, tankar och handlingar. Om då döden skiljer oss från våra vänner och vi inte möts förrän inför Guds domstol, behöver vi inte blygas för våra ord.

Hur snabbt förändras inte känslor av oenighet och tvedräkt när döden sluter en människas ögon och händerna sluts över det tysta bröstet! Avund och bitterhet är borta, ringaktning och oförrätter är glömda. Hur många kärleksfulla ord sägs inte om den döde! Hur många goda gärningar i hans liv kommer man inte nu ihåg! Hur mycket beröm och hur många lovord har man inte nu, men de faller på öron som inte kan höra, och på hjärtan som inte kan känna. Hade dessa ord sagts, när den trötta själen behövde dem så väl, när örat kunde höra och hjärtat kunde känna, vilket behagligt minne skulle det inte ha varit! Hur många är det inte som när de i vördnad och tystnad står vid den döde, med skam och sorg minns ord och handlingar, som sårade det hjärta som aldrig mer skall slå! Låt oss nu fylla vårt liv med skönhet, kärlek och vänlighet! Låt oss vara hänsynsfulla, tacksamma, tåliga och förlåtande mot varandra! Låt de tankar och känslor som vi ger uttryck för vid en dödsbädd eller vid en bår praktiseras i vårt dagliga umgänge med våra med troende medan vi ännu har varandra. (Band 5, sid. 480-490, 1889.)