Några har ansett att varningar och tillrättavisningar som getts genom Herrens tjänare, inte skulle vara av större vikt än råd och varningar från någon annan, förutsatt att de inte förmedlats i någon särskild syn, för varje särskilt fall. I några fall har det påståtts, att jag gett ett vittnesbörd till en församling eller till enskilda personer, influerad av brev som jag mottagit från församlingsmedlemmar. Det finns de som har påstått att vittnesbörd som uppgetts ha varit från Gud endast är uttryck för mina egna domar, grundade på informationer från mänskliga källor. Detta påstående är till ytterlighet falskt.
Om emellertid ett vittnesbörd skrivits i samband med ett svar på någon fråga, påstående eller vädjan från församlingar eller personer, framhållande det ljus som Gud gett angående dem, så minskar inte detta på något sätt dess tillförlitlighet och betydelse. Jag citerar i detta sammanhang direkt från Vittnesbörd nr 31 ett fåtal paragrafer: ”Hur var det med aposteln Paulus? De nyheter han mottog från Kloes husfolk angående tillståndet i församlingen i Korint var det, som orsakade honom att skriva till denna församling. Han hade fått privata brev som berättat om de förhållanden som rådde och i sitt svar framhöll han allmänna principer som, om de följdes, ’skulle rätta till situationen. Med stor ömhet och visdom uppmanar han dem alla att vara eniga i sitt tal, så att det inte skulle bli någon splittring bland dem.
Trots att Paulus var en inspirerad apostel, uppenbarade inte Herren alltid sitt folks ställning för honom. De som var intresserade av församlingens tillväxt och såg det onda smyga sig in, framlade denna sak för honom, och på grund av det ljus han tidigare fått, var han beredd att bedöma den sanna karaktären av dessa tendenser. Därför att Herren inte gett honom en ny uppenbarelse för just detta särskilda tillfälle, förkastade. inte de som verkligen sökte ljus hans budskap som om det vant ett vanligt brev. Herren hade visat honom de svårigheter och faror, som skulle uppstå i församlingen, så att han skulle veta hur han skulle bemöta dem, när de började utvecklas.
”Han var satt till att värna om församlingen. Han skulle vaka över dess medlemmar såsom en som måste avlägga räkenskap inför Gud, och skulle han inte då ta notis om det som sades om deras tillstånd av anarki och splittring? Den tillrättavisning han sände dem var skriven lika mycket under Guds Andes inspiration som något annat av hans brev. Men när dessa anmärkningar kom, ville inte alla acceptera dem. De menade att det inte var Gud som talat till dem genom Paulus, utan han hade bara gett dem sin egen uppfattning som människa, och de ansåg sig ha lika god omdömesförmåga som Paulus. Ett liknande förhållande gäller ibland många av vårt folk som har lämnat de gamla råmärkena och följt sitt eget förstånd.” (Band 5, sid. 65, 66.).
När vårt folk intar denna position, kan de varningar och råd som Gud ger genom Profetians Ande, inte utöva något inflytande till bättring i liv och karaktär. Herren sänder inte en syn för att möta varje olyckstillbud, som kan uppstå på grund av de olika attityder hans folk intar under verkets utveckling. Men han har visat mig hur han handlat med sitt folk i gångna tider: Han har påverkat sina utvalda tjänares sinnen med intryck av sitt verks och enskilda människors behov och faror och pålagt dem ansvaret att ge råd och varning.
Så har Gud i många fall gett mig ljus med avseende på särskilda karaktärsfel hos församlingsmedlemmar och den fara dessa fel kommer att vara för den enskilde och verket om de inte avlägsnas. Under vissa omständigheter har onda tendenser en benägenhet att utvecklas och rotas, skada Guds verk och ödelägga den enskilde. När ibland särskilda faror hotar Guds verk eller vissa personer kommer ett budskap till mig från Gud, antingen I en dröm eller i en syn under natten, och dessa fall framställs mycket levande för mig. Jag hör en röst säga till mig: ”Stig upp och skriv! Dessa människor är i fara.” Jag lyder Guds Andes maning och min penna skildrar det verkliga forhållandet. Når Jag reser och står inför folket på olika platser, visar Herrens Ande åter klart för mig de fall jag tidigare sett.
Under de senaste fyrtiofem åren (skrivet 1889) har Herren visat mig de stora behoven i hans verk och personers situationer i olika erfarenheter - var och hur de misslyckats i att fullkomna en kristen karaktär. Hundratals människors liv har framställts för mig, och det som Gud godkänner och det han fördömer har tydligt visats mig. Gud har visat mig att om man följer en särskild väg eller söker utveckla särskilda karaktärsdrag kommer detta att ha vissa resultat till följd. Han har på detta sätt lärt och fostrat mig så att jag skulle kunna se de faror som hotar hans folk och att jag så skulle undervisa och varna dem - rad efter rad, föreskrift efter föreskrift så att de inte skulle vara okunniga om Satans bedrägerier utan kunna undgå hans snaror.
Det verk som Gud särskilt har betrott mig är att vädja till unga och gamla, lärda och olärda, att själva rannsaka Bibeln, att tydliggöra för alla att Guds ord utvecklar ,sinnet och alla förmågor, skärper intellektet till att brottas med sanningens problem, djupa och omfattande, att försäkra alla om att en klar kännedom om Bibeln överträffar all annan kunskap, när det gäller att göra människan till vad Gud ämnat henne att bli. ”När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt de enfaldiga.” (Ps. 119: 130.)
Kan jag nu, med det ljus som jag erhållit genom studiet av Bibeln, med den särskilda personkännedom jag fått om vissa bland hans folk, under alla omständigheter och under olika erfarenheter vara lika okunnig, lika själsligt osäker, lika andligt blind, som jag var vid denna erfarenhets början? Vill mina trossyskon påstå, att Ellen White har varit en så slö elev, att hennes omdöme i detta avseende inte är bättre än det var innan hon började i Kristi skola, för att utbildas för ett särskilt arbete? Har jag inte större förståelse för Guds folks plikter och faror än de som dessa ting aldrig framställts för? Jag skulle inte vilja vanära min Skapare genom att medge att allt detta ljus, all hans mäktiga kraft i mitt arbete och min erfarenhet har varit värdelöst, att det inte har utvecklat mitt omdöme och gjort mig bättre passande för hans verk.
Hur kan jag bli annat än upprörd när jag ser människor välja just den kurs eller hålla fast vid just sådana karaktärsdrag, som har försatt andra i fara och skadat Guds verk, och som Herren gång på gång har varnat för? När jag ser blyga personer, tyngda av känsla av ofullkomlighet, men som samvetsgrant strävar efter att göra Guds vilja, och jag vet att Herren léende ser ned på deras trofasta försök, bör jag då inte tala ett uppmuntrans ord till dessa stackars osäkra människor? Skall jag vara tyst därför att varje personligt fall inte visats mig i en direkt syn?
”Men om väktaren ser svärdet komma och icke stöter i basunen och folket så icke bliver varnat, och svärdet sedan kommer och tager bort någon bland dem, då bliver visserligen denne borttagen genom sin egen missgärning, men hans blod skall jag utkräva av väktarens hand. Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: ’Du ogudaktige, du måste dö’, och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv !är räddat din själ.” (Hes. 33: 6-9.)
I en dröm helt nyligen, stod jag framför en samling människor, av vilka en del försökte avlägsna intrycket av den mest allvarliga varning jag gett dem. De sade: ”Vi tror på Ellen Whites vittnesbörd, men när hon berättar om saker och ting som hon inte har sett direkt i en syn i det särskilda fall det gäller, räknar vi inte mer med hennes ord än med någon annans.” Herrens Ande kom över mig och jag stod upp och tillrättavisade dem i Herrens namn. Jag upprepade i huvudsak vad jag ovan sagt angående väktaren. ”Detta är tillämpligt på ert fall och på mitt”, sade jag.
Om nu de som fått dessa allvarliga varningar säger: ”Det är endast Ellen Whites personliga uppfattning, jag följer fortfarande mitt eget omdöme” och om de fortsätter att göra just de ting, för vilka de varnats, visar de att de förkastar Guds råd, och resultatet blir det som Guds Ande visade mig: Guds verk lider skada och de går själva under. En del som vill stärka sin egen position, hämtar från Vittnesbörden citat som de tror stöder deras uppfattning och de lägger den allra största vikt vid dessa. Men de delar av Vittnesbörden, som ifrågasätter deras eget handlingssätt, eller inte överensstämmer med deras åsikter, förklarar de vara Ellen Whites egen uppfattning, förnekar dess himmelska ursprung och jämställer dem med sina egna åsikter.
Om ni, mina trossyskon, som har känt mig och mitt arbete under många år anser att mina råd inte är av större värde än deras som inte särskilt utbildats för detta uppdrag, be mig då inte att samarbeta med er, för då ni har den inställningen kommer ni oundvikligen att motverka inflytandet av mitt arbete. Om ni känner det lika tryggt att följa era egna impulser, som att följa ljuset från Guds utvalda tjänarinna, gör ni det på er egen risk. Ni kommer att bli fördömda därför att ni förkastade det ljus som himmelen sänt er.
Guds vägar att nå hjärtat
När jag var i, kom Herren till mig under natten och talade dyrbara ord av uppmuntran angående mitt arbete, och upprepade samma budskap som han gett mig flera gånger förut. Med avseende på dem som vänt sig bort från det ljus de fått sade han: ”När de ringaktat och förkastat det budskap jag gett dig att frambära, är det inte dig, utan mig, din Herre, som de har ringaktat.”
Vad kommer att ske med församlingen om dessa envisa och självsäkra ohämmat får fortsätta? Hur skall man kunna rätta till felen hos dessa viljestarka, ambitiösa människor? På vad sätt skall Gud nå dem? Hur skall han få ordning i sin församling? Olika uppfattningar utformas ständigt, och avfall drabbar ofta församlingen. När det blir strider och splittring, påstår sig alla parter ha rätt och ett rent samvete. De vill inte undervisas av dem som länge burit bördorna i Guds verk och som de har orsak att veta, har varit ledda av Gud. Ljus har sänts för att skingra deras mörker, men de är för stolta för att ta emot det, och de väljer mörkret. De försmår Guds råd, därför att de inte överensstämmer med deras åsikter och planer, och inte gynnar deras karaktärsfel. Guds Andes verk som, om de velat acceptera det, kunde ha fört dem in på rätt väg, försiggick inte på det sätt som behagade dem eller smickrade deras självrättfärdighet. Ljuset från Gud är inte ljus för dem, och de vandrar i mörkret. De påstår att man inte kan ha mer förtroende för omdömet hos den som haft en lång erfarenhet och som Herren fostrat och använt för att utföra ett särskilt arbete, än för vilken annan person som helst. Kr det Guds plan att de skall handla så? Eller är det ett verk av fienden till all rättfärdighet för att hålla människor kvar i synden och binda dem i så stark villfarelse, att de inte kan frigöra sig från den, därför att de ställt sig själva utom räckhåll för dem som Gud har förordnat att de skall ta sig an och vårda hans församling?
Herren har gett sin församling förmaningar, varningar och tillrättavisningar under alla tider i världshistorien. Dessa varningar försmåddes och förkastades på Kristi tid av de självrättfärdiga fariséerna, som påstod att de inte behövde sådana anmärkningar och att de behandlades orättvist. De ville inte ta emot Herrens ord genom hans tjänare, emedan det inte tilltalade deras böjelser. Om Herren idag skulle ge en syn direkt till denna klass av människor och utpeka deras misstag, förebrå dem deras självrättfärdighet och fördöma deras synder, skulle de göra uppror liksom invånarna i Nasaret, när Kristus påvisade deras tillstånd.
Om dessa personer inte ödmjukar sina hjärtan inför Gud, om de i sina hjärtan ger rum för Satans förslag, kommer tvivel och otro att helt inta deras sinnen, och de ser allt i ett falskt sken. Om tvivlets säd sås endast en gång i deras hjärtan, får de ändå bärga en riklig skörd. De kommer att misstro och betvivla sanningar, som är enkla och fulla av skönhet för andra människor, som inte har uppfostrat sig själva i otro.
De som övar sitt sinne att gripa fatt i allting, som de kan använda som en pinne att hänga upp ett tvivel på, och sedan föra dessa tankar vidare till andra skall alltid finna orsak till tvivel. De kommer att ifrågasätta och kritisera allting som sker medan sanningen framställs, de kritiserar andras verk och ställning, ja, de kritiserar varje gren av verksamheten som de själva inte har någon del i. De lever på andras misstag och fel ”ända tills”, enligt ängeln, ”Herren Jesus skall resa sig från sin medlargärning i den himmelska helgedomen och ikläda sig hämndens dräkt och överraska dem vid deras oheliga fest, och de skall finna, att de inte är redo för Lammets bröllopsmåltid”. Deras smak har blivit så förvänd, att de t.o.m. skulle vara benägna att kritisera Herrens bord i hans rike.
Har Gud någonsin uppenbarat för dessa själv bedragna att inga förebråelser och inga tillrättavisningar har någon betydelse med mindre de har getts genom en direkt uppenbarelse? Jag uppehåller mig vid denna fråga därför att den ställning många tar till den, är en list från Satans sida för att fördärva människor. När han har fångat dem och försvagat dem genom sin spetsfundighet, så att de, när de tillrättavisas; fortsätter att stå emot Guds Andes påverkan, är hans seger över dem fullständig. Några som bekänner sig vara rättfärdiga kommer att likt Judas förråda sin Herre i händerna på hans bittraste fiende. De självsäkra som beslutat att gå sin egen väg och försvara sina egna idéer, kommer att gå allt längre, tills de hellre slår in på vilken väg som helst, än att ge upp sin egen vilja. De fortsätter i blindo på ondskans väg, men liksom de vilseledda fariséerna är de så självbedragna, att de tror sig utföra Guds tjänst. Kristus talade om den väg som en viss klass tar när den har en chans att utveckla sin sanna karaktär: ”I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda.” (Luk. 21: 16.)
Gud har gett mig en mycket tydlig och allvarlig erfarenhet i samband med hans verk, och jag kan försäkra er, att så länge jag lever skall jag inte upphöra att höja varningens röst, när Guds Ande manar mig, vare sig människorna vill lyssna eller inte. Jag har ingen särskild visdom i mig själv. Jag är endast redskapet i Herrens hand att utföra det verk som han bestämt för mig. De instruktioner som jag har gett genom penna eller röst, har varit uttryck för det ljus jag fått från Gud. Jag har försökt att lägga fram för er de principer, som Guds Ande under åratal har inpräntat i mitt sinne och skrivit på mitt hjärta.
Och nu, trossyskon, vädjar jag till er, att inte ställa er mellan mig och folket och ta avstånd från det ljus som Gud vill sända dem. Låt inte er kritik ta bott all kraft, mening och värde från Vittnesbörden. Tro inte, att ni kan analysera dem, så att de passar era egna idéer, i det ni påstår att Gud gett er förmåga att skilja mellan vad som är ljus från himmelen och vad som endast är uttryck för mänsklig visdom. Förkasta Vittnesbörden om de inte talar i överensstämmelse med Guds ord! Kristus och Beliar kan inte förenas. Förvirra inte - för Kristi skull folkets sinnen med mänskliga spetsfundigheter och tvivel, så att ni omintetgör det verk Herren ville ha utfört! Gör inte, genom ert bristande andliga omdöme, denna Guds verkande kraft till en stötesten, varigenom många skall snava och komma på fall, ”sniirjas och varda fångade”. (Jes. 8: 15.) (Band 5, sid. 683-691, 1889.)