Den gudomliga naturens förening med den mänskliga är en av de dyrbaraste och mest oförklarliga av frälsningsplanens sanningar. Det är om detta Paulus talar när han säger: ”Erkänt stor är gudaktighetens hemlighet: Han som blev uppenbarad i köttet...” (1 Tim. 3: 16.)
Denna sanning har hos många orsakat tvivel och otro. När Kristus kom till denna värld - Son av Gud och son av människa - blev han inte förstådd av sina samtida. Kristus ödmjukade sig själv och iklädde sig mänsklig natur, för att han skulle kunna nå det fallna släktet och resa det. Men människornas sinnen hade förmörkats genom synden, deras själsförmögenheter avtrubbades och deras uppfattningsförmåga begränsades så de kunde inte urskilja hans gudomliga karaktär i dess mänskliga dräkt. Denna brist på uppskattning från dem var ett hinder för det arbete som han önskade utföra för dem. Och för att ge kraft åt sin undervisning var han ofta tvungen att klart markera och försvara sin ställning. Genom att hänvisa till sin oförklarliga och gudomliga karaktär, försökte han leda deras sinnen in i en tankebana som skulle gagna Sanningens förvandlande kraft.
För att illustrera den gudomliga sanningen använde han bilder som de kände till från naturen. Hjärtats mark bereddes därigenom för den goda säden. Han lät sina åhörare känna att han delade deras intressen, att hans hjärta slog i takt med deras i sorg och glädje. Samtidigt såg de i honom en uppenbarelse av makt och myndighet som vida överträffade deras högst ansedda rabbiners. Kristi undervisning utmärktes Även enkelhet, värdighet och kraft som hittills varit dem okända, och deras spontana utrop var: ”Aldrig har någon människa så talat, som den mannen talar.” (Joh. 7: 46.) Folket lyssnade till honom med glädje, men prästerna och ledarna - som själva svikit sitt förtroende att slå vakt om sanningen - hatade Kristus just för den nåd han uppenbarade, och som drog massorna från dem, då dessa hellre följde livets Ljus. Genom deras inflytande förkastade den judiska nationen Återlösaren, då de inte kunde förstå hans gudomliga natur.
Föreningen av det gudomliga och det mänskliga
Föreningen av det gudomliga och det mänskliga, uppenbarat i Kristus, finns också i Bibeln. Alla dess sanningar är givna genom inspiration av Gud, men ändå uttrycks de på mänskligt sätt och anpassas efter mänskliga behov. Därför kan det sägas om Guds Bok såsom det sades om Kristus, att ”Ordet vart kött och tog ’Sin boning ibland oss”. (Joh. 1: 14.) Och detta faktum skulle i stället för att vara ett argument mot Bibeln, stärka vår tro på den såsom Guds ord. De som uttalar sig om Bibelns inspiration och accepterar vissa delar såsom gudomliga, medan de förkastar andra delar såsom mänskliga, förbiser att Kristus, den gudomlige, tog på sig vår mänskliga natur, för att nå mänskligheten. I Guds verk för människans återlösning förenades gudomlighet och mänsklighet.
Det är många avsnitt i Bibeln som tvivlande kritiker har förklarat inte vara inspirerade, men vilka i sin omsorgsfulla anpassning till människornas behov är Guds eget budskap av tröst till hans tillitsfulla barn. En underbar illustration av detta visar sig i berättelsen om aposteln Petrus. Denne var i fängelse i avvaktan på att nästa dag dömas till döden. Under natten sov han mellan två soldater, fängslad med två kedjor; och utanför dörren var väktare utsatta till att bevaka fängelset. ”Då stod plötsligt en Herrens ängel där, och ett sken lyste i rummet. Och han stötte Petrus i sidan och väckte honom och sade: ’Stå nu strax upp’, och kedjorna föllo från hans händer.” (Apg. 12: 6, 7.) Petrus vaknade plötsligt och överväldigades av det ljus som lyste upp fängelsehålan och den himmelska budbärarens överjordiska skönhet. Han förstod inte vad han såg, men han visste att han var fri, och i sin häpenhet och glädje skulle han ha lämnat fängelset, oskyddad mot den kalla nattluften. Guds ängel som lade märke till alla omständigheter, sade med omtanke om Petrus’ behov: ”Omgjorda dig och tag på dig dina sandaler.” Petrus lydde mekaniskt, men så hänförd var han av den uppenbarade himmelska härligheten, att han inte tänkte på att ta på sig sin mantel. Men ängeln sade: ”Tag din mantel på dig och följ mig.”
”Och Petrus gick ut och följde honom; men han förstod icke att det som skedde genom ängeln var något verkligt, utan trodde att det var en syn han såg. När de så hade gått genom första och andra vakten, kommo de till järnporten som ledde ut till staden. Den öppnade sig för dem av sig själv, och de trädde ut och gingo en gata fram; och i detsamma försvann ängeln ifrån honom.” (Apg. 12: 8-10.) Aposteln faun sig ensam på Jerusalems gator. ”När sedan Petrus kom till sig igen, sade han: ’Nu vet jag och är förvissad om’ - det var inte en dröm eller syn, utan en verklig händelse - ’att Herren har utsänt sin ängel och räddat mig ur Herodes’ hand och undan allt det som det judiska folket hade väntat sig’.” (Vers 11.)
Skeptiker må hånle åt tanken att en ängel från himmelen skulle ägna uppmärksamhet åt något så vardagligt som att sörja för dessa enkla mänskliga behov, och därmed ifrågasätta inspirationen av denna berättelse. Men i gudomlig visdom har dessa ting nedtecknats, inte för änglarnas bästa, men för människornas, så att de, när de hamnar i prövande situationer, kan fiuna tröst i tanken att himmelen känner till allt.
Jesus förklarade för sina lärjungar, att inte en sparv faller till marken utan att den himmelske Fadern lägger märke till det, och om Gud kan minnas alla de små fåglarnas behov, kan han ha ännu större omsorg om dem som kan bli medborgare i hans rike och genom tron på honom ärva odödlighet. Ack, om det mänskliga sinnet endast kunde fatta - i den mån som frälsningsplanen nu kan fattas av mänskligt begränsade sinnen Jesu verk då han iklädde sig mänsklig natur, och vad som utfördes för oss genom denna underbara handling av förnedring! Då skulle människornas hjärtan smälta av tacksamhet till Gud för hans stora kärlek, och de skulle i ödmjukhet dyrka den gudomliga visdom som utformat detta nådens mysterium! (Band 5, sid. 746-749, 1889.)