Det var under svåra och nedslående omständigheter som Jesaja, ännu en helt ung man, blev kallad till profet. Olycka hotade landet. Genom sina överträdelser av Guds lag hade Juda folk förlorat hans beskydd, och de assyriska trupperna hotade Juda rike. Men deras fienders hot var inte den största svårigheten. Det var folkets synder som framför allt gjort Herrens tjänare nedslagen. Genom sitt avfall och uppror hade de ådragit sig Guds straffdomar. Den unga profeten hade kallats att varna dem och han visste att han skulle mötas av envist motstånd. Han darrade när han såg på sig själv och tänkte på den envishet och den otro, som utmärkte det folk, för vilket han var kallad att arbeta. Hans uppdrag tycktes honom nästan hopplöst. Skulle han i förtvivlan överge sin mission och lämna Israel ostört i sitt avguderi? Skulle Nineves gudar få regera jorden och håna himmelens Gud?
Sådana tankar rörde sig i hans sinne, när han stod i det heliga templets pelargång. Plötsligt tycktes porten och den inre förlåten lyftas upp eller dras åt sidan, och han kunde se in i det allraheligaste, dit inte ens profeten fick gå in. Framför sig såg han en syn: Jehova sittande på en hög tron, medan släpet på hans mantel uppfyllde templet. På båda sidor om tronen svävade seraferna, med två vingar flög de, med två betäckte de i vördnad sina ansikten och med två betäckte de sina fötter. Dessa tjänande änglar höjde sina röster i högtidlig åkallan: ” Helig, helig, helig är Herren Sebaot, hela jorden är full av hans härlighet”, ända tills dörrposterna, pelarna, och cederportarna tycktes darra av ljudet och huset fylldes med deras lovsång.
Aldrig förr hade Jesaja så helt insett Jehovas storhet och fullkomliga helighet; och han kände att han i sin mänskliga svaghet och ovärdighet måste förgås i gudomens närvaro. ”Ve mig, jag förgås!” rapade han, ”Ty jag har orena läppar, och jag bor ibland ett folk som har orena läppar, och mina ögon hava sett Konungen, Herren Sebaot.” Men en seraf kom till honom för att göra honom passande för hans stora uppdrag. Med ett glödande kol från altaret rorde han vid profetens mun och sade: ”Se, då nu detta har rört vid dina läppar, har din missgärning blivit tagen ifrån dig, och din synd är försonad.” Och när han hörde Guds röst säga: ” Vem skall jag sända, och vem vill vara vår budbärare?”, svarade Jesaja med helig förtröstan: ”Se, här är jag, sänd mig.” (Jes. 6: 5, 7, 8.)
Vad skulle nu hända, om jordiska trupper skulle samla sig till strid mot Juda? Om Jesaja skulle mötas av opposition och motstånd i sin mission? Han hade sett Konungen, härskarornas Herre, han hade hört serafernas sång: ”Hela jorden är full av hans härlighet” och profeten hade fått kraft för den uppgift som låg framför honom. Minnet av synen han sett, kom att bära honom genom hans långa och svåra mission.
Hesekiels syn
Hesekiel, den sörjande profeten i landsflykt i kaldéernas land, fick en syn som lärde honom samma trons läxa om Israels mäktige Gud. När han var på stranden av floden Kebar, tycktes en stormvind komma norrifrån, ”ett stort moln med flammande eld, och ett sken omgav det; och mitt däri, mitt i elden, syntes något som var såsom glänsande malm.” Och ett antal hjul av egendomligt utseende, sammanfogade med varandra, sattes i rörelse av fyra väsenden. Högt över allt detta syntes något som såg ut att vara av safirs ten, och som liknade en tron ”och ovanpå det som liknade en tron satt en som till utseendet liknade en människa”. - ”Väsendena vore till sitt utseende lika elds glöd, som brunno likasom bloss, under det att elden for omkring mellan väsendena; och den gav ett sken ifrån sig, och ljungeldar foro ut ur elden.” - ”Och de hade människohänder under sina vingar på alla fyra sidorna.” (Hes. 1 kap.)
Det var hjul efter hjul i ett arrangemang så komplicerat, att det föreföll Hesekiel vara en enda oreda. Men när de rörde sig, skedde detta med fullkomlig precision och i perfekt harmoni. Himmelska väsenden drev dessa hjul, och skönast av allt, på den härliga tronen av safir satt den Evige, medan tronen omgavs Även regnbåge, symbolen för nåd och kärlek. Överväldigad av scenens obeskrivliga härlighet föll Hesekiel på sitt ansikte, när en röst befallde honom att resa sig och höra Herrens ord och han fick ett varningens budskap till Israel.
Synen gavs till Hesekiel vid en tid då hans sinne var fyllt med onda aningar. Han såg sina fäders land ligga övergivet. Staden som förut hade varit fylld med människor, hade inte längre några invånare. Muntra röster och lovsånger hördes inte längre inom dess murar. Profeten själv var främling i ett främmande land, där gränslös ambition och vild grymhet härskade. Vad han såg och hörde av mänskligt tyranni och ondska pinade hans själ och han sörjde bittert både dag och natt. Men de underbara symboler som visades honom vid floden Kebar, uppenbarade en makt som var starkare än all jordisk makt. Högre än de stolta och grymma monarkerna i Assyrien och Babylonien tronade nådens och sanningens Gud.
De egendomligt kombinerade hjulen, som för profeten tycktes vara en sådan oreda, stod under ledning Även gudomlig hand. Guds Ande, som enligt det som uppenbarades för honom, rörde och styrde dessa hjul, vände förvirring till enhet så att hela världen stod under hans kontroll. Myriader av förhärligade väsenden stod reda att på hans ord betvinga onda människors makt och beräkning och verka till det bästa för de trogna.
Samma löfte till den sista församlingen
På samma sätt fick den älskade Johannes Guds försäkran om Frälsarens intresse och omsorg för sitt folk, då han stod i begrepp att för honom avslöja församlingens framtid. Gud lät honom nämligen se någon som liknade en människoson” vandrande bland ljusstakarna som symboliserade de sju församlingarna. När Johannes såg församlingens sista strider med jordiska makter, fick han även se de trognas slutliga seger och befrielse. Han såg församlingen i dödlig strid med vilddjuret och dess bild, och hur människorna tvingades tillbedja vilddjuret under dödshot. Men bortom stridens rök och larm såg han en skara på Sions berg tillsammans med Lammet, och i stället för vilddjurets märke hade de ”Faderns namn på sina pannor”. Åter såg han ”dem som hade vunnit seger över vilddjuret, med dess bild och dess namns tal, stå vid glashavet, med Guds harpor i sina händer>, (Upp. 15: 2) sjungande Moses och Lammets sång.
Detta är lärdomar till vår nytta. Vi behöver ha vår tro grundad på Gud, för den tid som ligger framför oss kommer att bli en prövningens tid. När Kristus satt på Oljeberget, upprepade han de fruktansvärda straffdomar sam skulle föregå hans andra tillkommelse: ”I skolen få höra krigslarm och rykten om krig. Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra, men allt detta är allenast begynnelsen till ’födslavåndorna’.” (Matt. 24: 6, 7.) Under det att dessa profetior delvis uppfylldes under Jerusalems förstöring, kommer de att få en mera direkt tillämpning i de sista dagarna.
På tröskeln till allvarliga händelser
Vi står på tröskeln till stora och allvarliga händelser. Profetian uppfylls ,snabbt. Herren står för dörren. Snart går vi in i en tid av överväldigande intresse för allt levande. Gångna tiders sammandrabbningar återupprepas, och nya strider uppstår. De scener som kommer att utspelas på vår jord, har vi ännu inte ens drömt om. Satan är i verksamhet genom sina mänskliga tjänare. De som arbetar på att ändra vår konstitution och grunda en lag som genomdriver söndagens helighållande anar litet vilken följd detta får. En kris är nära förestående.
Men Guds tjänare skall inte förtrösta på sig själva i denna stora katastrof. I synerna, som gavs till Jesaja, Hesekiel och Johannes, ser vi hur nära himmelen är förenad med de händelser, som sker på jorden, och hur stor Guds omsorg är om dem som är lojala mot honom. Världen är inte utan ledare. Programmet för kammande händelser ligger i hans händer. Himmelens Majestät har nationernas öden, såväl som omtanken om sin församling, i sin hand.
Vi tillåter oss själva att känna alltför mycket amsarg, bekymmer och ängslan i Herrens verk. Begränsade människor är inte ämnade att bära ansvarets börda. Vi behöver lita på Gud, tro på honom och gå framåt. De himmelska sändebudens outtröttliga styrka och deras oupphörliga tjänst i förening med jordens invånare, visar oss hur Guds hand styr det ena hjulet i det andra. Den gudomlige Anföraren säger till var och en som tar del i hans verk, såsom han i gången tid sade till Cyrus: ”... innan du kände mig, omgjordade jag dig.” (Jes. 45: 5.)
I Hesekiels syn hade Gud sin hand under kerubernas vingar. Detta vill lära hans tjänare att det är gudomlig kraft som ger framgång. Han vill samarbeta med dem, om de vill lägga bort all orenhet och bli rena i hjärta och liv.
Det strålande ljus som kom från väsendena med blixtens hastighet, representerar den snabbhet med vilken verket går framåt till dess avslutning. Han som aldrig slumrar, som ständigt är i verksamhet för att utföra sina planer, kan leda sitt verk framåt på ett harmoniskt sätt. Vad som för mänskliga sinnen ter sig tilltrasslat och komplicerat, kan Guds hand hålla i perfekt ordning. Han kan uttänka vägar och sätt för att omintetgöra onda människors planer och han kan bringa oreda hos dem som planerar att skada hans folk.
Trossyskon, nu är inte tid för klagan och förtvivlan, ingen tid att ge efter för tvivel och otro. Kristus vilar inte nu i Josefs nya grav, stängd med en stor sten och förseglad med det romerska sigillet. Vi har en uppstånden Frälsare. Han är Konungen, härskarornas Herre. Han sitter mellan keruberna. Och mitt i nationernas kamp och tumult leder han fortfarande sitt folk. Han som regerar i himlarnas himmel är vår Frälsare. Han mäter varje prövning. Han vaktar den renande eld som måste pröva var och en. När konungarnas fästen störtas, när Guds vredespilar skall genomborra hans fienders hjärtan, är hans folk tryggt i hans hand. (Band 5, sid. 749-754, 1889.)
Under Guds tillsyn
Pä grund av ohelgade tjänare i Guds församling kommer en del misstag att ske. Du kanske gråter över följderna av au dras orätta väg, men var inte orolig! Verket står under vår gudomlige Mästares tillsyn. Allt han fordrar är att hans tjänare kommer till honom för att få sina order och följer ’hans instruktioner. Allt inom värt verk - våra församlingar, missionsstationer, sabbatsskolor, institutioner - bär han i sitt hjärta. Varför oroa dig? Vår intensiva längtan att se församlingen fylld med liv måste förenas med full förtröstan på Gud, för Jesus sade: ”Mig förutan kunnen I intet göra.” (Joh. 15: 5.) ”Följ mig!” Han visar vägen, vi skall följa honom. Överskatta inte din av Gud givna kraft så att du försöker påskynda Guds verk. Mänsklig kraft kan inte påskynda verket, men vår kraft måste förenas med de himmelska krafterna. Endast pä så sätt kan Guds verk föras till fullkomning. Människan kan inte utföra Guds del av verket. En Paulus må plantera och en Apollos vattna, men Gud ger växten. I enkelhet och saktmod bör människan samarbeta med de himmelska krafterna, vid varje tillfälle göra sitt bästa, men ändå alltid vara klart medveten om att Gud är den store Mästaren i allt arbete. Människan skall inte känna sig självsäker, för då blir hennes reservkrafter uttömda och hennes själsliga och fysiska krafter förstörs. Även om alla de inom församlingen som nu bär de tyngsta bördorna, skulle upphöra med sitt arbete, skulle ändå Guds verk fortsätta. Låt arbetsiver förenas med förstånd låt oss upphöra med att försöka göra det som endast Gud kan utföra. (Band 7, sid. 298, 1902.)