Det är viktigt att våra församlingsmedlemmar besöker våra lägermöten (motsvarar ungefär våra missionsmöten). Sanningens fiender är många, och då vi till antalet är få, skulle vi visa upp en så stark front som möjligt. Personligen behöver du nyttan av mötet, och Gud kallar dig att inta din plats i sanningens led.
Några säger kanske: ”Det är så dyrt att resa, och det är bättre att vi sparar pengarna och ger dem till verkets påskyndande, där de så väl behövs.” Resonera inte på det sättet. Gud kallar er att ta plats i hans folks led. Stärk mötet. så mycket ni kan genom att vara närvarande med era familjer. Gör en extra ansträngning för att vara med när Guds folk samlas.
Trossyskon, det skulle vara mycket bättre för er att ert arbete blev lidande än att ni försummar tillfället att höra Guds budskap till er. Kom inte med någon ursäkt som förhindrar er att vinna varje tillgänglig välsignelse. Ni behöver varje stråle av ljus. Ni behöver lära er att ödmjukt och i en sann kristen anda kunna förklara det hopp som bor i er. Ni har inte råd att förlora någon enda sådan förmån.
Tidigare brukade Herren instruera sitt folk att samlas tre gånger årligen för att tillbedja honom. Till dessa samlingar kom Israels barn med sin tionde, sitt synd- och tacksägelseoffer till Guds hus. De möttes för att berätta om Guds nåde gärningar, göra hans underbara verk känt och för att ge pris c.ch tack åt hans namn. Och de förenades i offergudstjänsten som pekade framåt till Kristus såsom Guds Lamm som tar bort världens synd. På så sätt bevarades de från världslighetens nedbrytande makt och avguderi. Tro, kärlek och tacksamhet hölls levande i deras hjärtan, och gemenskapen i denna heliga gudstjänst förde dem närmare Gud och varandra.
På Kristi tid besöktes dessa högtider av stora skaror från alla länder. Och hade de, såsom Gud avsett, hållits i en anda av sann tillbedjan, skulle sanningens ljus genom dem ha getts åt alla världens nationer.
De som bodde långt ifrån tabernaklet måste ha tillbringat minst en månad varje år av sin tid för att närvara vid dessa heliga sammankomster. Herren såg att dessa samlingar var nödvändiga för hans folks andliga liv. De behövde vila sig från sina världsliga omsorger, umgås med Gud och begrunda osynliga verkligheter.
Om Israels barn på sin tid behövde välsignelsen av dessa heliga samlingar, hur mycket mera behöver inte vi dem i dessa sista dagar av fara och kamp! Och om människorna i världen då behövde det ljus som Gud anförtrott sin församling, hur mycket mera behöver de det inte nu!
Nu är det tid för var och en att stå upp och ”hjälpa Herren”, hjälpa Herren mot de mäktiga. (Se Dom. 5: 23.) Fiendens trupper blir allt starkare, och som ett folk blir vi framställda i en oriktig dager. Vi önskar att människorna skall lära känna våra trosläror och vårt arbete, att de skall veta vilka vi är och vad vi tror. Vi måste finna vår väg till deras hjärtan. Herrens arme måste stå redo att representera Guds sak och verk. Hitta inte på någon ursäkt! Herren behöver er. Han utför inte sitt verk utan att samarbeta med mänskliga redskap. Res till lägermötet, även om det är en uppoffring för er. Res dit, villig att göra en insats! Och gör allt ni kan för att uppmuntra era vänner att resa, inte i ert ställe, men att resa samman med er, att stå på Herrens sida och lyda hans bud. Hjälp dem som är intresserade av att vara med, om nödvändigt, med mat och logi. Änglar som utsänts för att tjäna frälsningens arvingar kommer att följa er. Gud skall göra stora ting för sitt folk. Han skall välsigna varje ansträngning att ära och påskynda hans verk.
Hjärtats beredelse
Vid dessa samlingar måste vi alltid komma ihåg att två krafter är aktiva. En för människor osynlig kamp pågår. Herrens arme är på plats för att rädda människor. Satan och hans härsmakt är också i full verksamhet för att på alla tänkbara sätt försöka förleda och fördärva. Herren bjuder oss: ”Ikläden eder hela Guds vapenrustning, så att I kunnen hålla stånd emot djävulens listiga angrepp. Ty den kamp vi hava att utkämpa är en kamp icke mot kött och blod, utan mot furstar och väldigheter och världshärskare, som råda här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarymderna.” (Ef. 6: 11, 12.) Dag efter dag pågår striden. Om våra ögon kunde öppnas att se de goda och de onda makterna i aktion, skulle ingen lättsinnighet eller flärd, inget gyckel och skämt förekomma. Om alla tog på sig hela Guds vapenrustning och troget kämpade Herrens strid, skulle segrar vinnas som skulle få mörkrets makter att darra.
Ingen av oss skulle resa till lägermötet i förlitande på att predikanterna eller missionsarbetarna skall göra mötet till en välsignelse för oss. Gud vill inte att hans folk skall betunga predikanten. Han vill inte att de skall försvagas genom att förtrösta på människor för att få hjälp. De skall inte som hjälplösa barn luta sig mot någon annan för att få stöd. Som förvaltare av Guds nåd, skulle varje församlingsmedlem känna ansvar för att ha liv och rot i sig själv. Var och en skulle känna, att till en viss grad beror mötets utgång på honom. Säg inte: ”Jag har inget ansvar. Jag skall inte göra något på detta möte.” Om ni känner det så ger ni Satan tillfälle att verka genom er. Han skall påverka er med sina tankar och se till att ni gör något enligt hans planer. I stället för att församla med Kristus, förskingrar ni.
Mötets framgång beror på den helige Andes närvaro och makt. Var och en som älskar sanningens sak skulle bedja om att Anden skulle utgjutas. Och vi måste göra allt som ligger i vår makt för att avlägsna allt som hindrar hans verk. Den helige Ande kan aldrig utgjutas, så länge oenighet och bitterhet råder mellan medlemmarna i församlingarna. Avund, svartsjuka, elaka förmodanden och förtal är allt av Satan och spärrar effektivt vägen för den helige Andes verk. Ingenting i världen är så dyrbart för Gud som hans församling. Ingenting vakar han över med sådan ”svartsjuk” omsorg. Ingenting sårar Gud så som när hans tjänares inflytande skadas. Han skall hålla räkenskap med alla som hjälper Satan med att kritisera och nedslå modet.
De som inte kan visa sympati, ömhet och kärlek kan inte utföra Guds verk. Innan profetian kan uppfyllas, skall den svage ”vara såsom David, och Davids hus skall vara såsom ett gudaväsen, såsom Herrens ängel”. (Sak. 12: 8.) Guds barn måste lägga bort alla misstankar mot sina syskon. Hjärta måste slå i takt med hjärta. Kristlig godhet och kärlek skulle praktiseras mera spontant. Orden ringer i mina öron: ”Håll samman, håll samman!” Denna tids allvarliga, heliga sannings budskap skulle förena Guds folk. Onskan om överlägsenhet måste dö. Ett enda tävlingsobjekt skulle dominera: Vem är till sin karaktär mest lik Jesus? Vem har mest helhjärtat gömt jaget i Jesus?
”Därigenom bliver min Fader förhärligad, att I bären mycken frukt”, säger Kristus. (Joh. 15: 8.) Om det någonsin finns en plats, där de troende skulle bära mycken frukt, så är det på våra lägermöten. Vid dessa möten lägger man märke till våra handlingar, våra ord, vår anda; och vårt inflytande sträcker sig in i evigheten.
Karaktärens förvandling måste för världen bli beviset på Kristi inneboende kärlek. Herren väntar att hans folk skall visa att nådens frälsande kraft kan påverka den ofullkomliga karaktären så att den utvecklas harmoniskt och bär frukt i överflöd.
Men för att vi skall kunna fullfölja Guds avsikt, måste ett förberedelsens verk utföras. Herren uppmanar oss att tömma våra hjärtan på all själviskhet, som är roten till främlingskapet. Han längtar efter att få utgjuta sin helige Ande i rikt mått, och han bjuder oss att öppna vägen genom självförnekelse. När ”jaget” överlåts åt Gud, öppnas våra ögon så att vi kan se de stötestenar som vi i vår bristande Kristus-likhet lagt i andras vag. Alla dessa vill Gud att vi skall röja undan. Han säger: ”Bekännen alltså edra synder för varandra och bedjen för varandra, på det att I mån bliva botade.” (Jak. 5: 16.) Sedan kan vi känna samma förvissning som David kände då han bekänt sin synd. Han bad: ”Låt mig åter få fröjdas över din frälsning, och uppehåll mig med villighetens ande. Då skall jag lära överträdarna dina vägar, och syndarna skola omvända sig till dig.” (Ps. 51:14, 15.)
När Guds nåd fyller vårt inre, omges själen Även atmosfär av tro och mod och Kristus-lik kärlek, en atmosfär som verkar andligt stärkande på alla som inandas den. Då kan vi resa till lägermötet, inte endast för att ta emot, utan för att dela med oss. Var och en ’som tagit emot Kristi förlåtande kärlek, som blivit upplyst av Guds Ande och omvänd till sanningen, kommet att känna att för dessa dyrbara välsignelser står han i skuld till varje människa som han kommer i kontakt med. De som är ödmjuka i hjärtat vill Herren använda för att nå sådana som inte ordinerade predikanter kan närma sig. De inspireras till att tala ord, som uppenbarar Kristi frälsande nåd.
Och när de är till välsignelse, blir de själva välsignade. Gud ger oss tillfälle att dela med oss av nåden, så att han kan ge oss ännu mera nåd. Hopp och tro tillväxer allt eftersom Herrens tjänare arbetar med ,de gåvor och förmågor som Herren skänkt honom. En gudomlig kraft samarbetar då med honom. . . .
Predikanternas uppgift
Distriktsföreståndare och predikanter skulle ägna sin tid åt folkets andliga behov, och skulle därför inte behöva befatta sig med de praktiska arrangemangen för mötet. Predikanterna skulle vara redo att vara lärare och ledare på lägermötet, när tillfänet så kräver, men de skulle inte uttröttas. De måste vara utvilade och på gott humör, för det är nödvändigt för mötets bästa. De måste kunna tala ord av vänlighet och mod, och så sanningens andJjga sådd i ärliga människors sinnen, för att växa upp och bära frukt.
Predikanterna skulle undervisa folket om hur man kommer till Herren och om hur man leder andra till honom. Man skulle tillämpa sådana metoder och lägga sådana planer att standarden kunde höjas, och folket lära sig hur de kan renas från orättfärdighet genom att praktisera rena och heliga principer.
Man måste ta tid till hjärterannsakan, till vård av själen. Då vi helt ägnar oss åt praktiska uppgifter, blir resultatet helt naturligt en brist på andlig kraft. Personlig gudsfruktan, sann tro och hjärtats helgelse måste framhållas, till dess att folket inser dess betydelse.
Vi, måste ha Guds kraft på våra lägermöten, annars kan vi inte stå emot själafienden. Kristus säger: ”Mig förutan kunnen I intet göra.”
De som samlas till lägermöten måste vara medvetna om det faktum, att ändamålet med mötena är att vi skall erhålla en djupare andlig erfarenhet, gå framåt i kunskap om Gud och fyllas med andlig kraft. Om vi inte inser detta blir mötena för vår del helt meningslösa. (Band 6, sid. 38-46, 1900.)
Det finns inget inflytande som kan bli till sådan skada för ett lägermöte eller vilken som helst annan religiös samling, som mycket och tomt prat. Ofta samlas män och kvinnor i grupper och pratar om allmänna saker, som inte har något samband med mötena. Några har tagit tankar och bekymmer för små gårdar, hus eller byggnadsplaner med sig. Några granskar andras karaktärer och har varken tid eller lust till att genom självprövning upptäcka sina egna karaktärsfel så att de ’kan rätta felen och fullborda sin helgelse i gudsfruktan.
Om alla som bekänner sig följa Kristus tog vara på tiden mellan mötena för samtal om sanningen och det kristna hoppet, samt under hjärterannsakan och i uppriktighet bad om Guds välsignelse, skulle ett mycket större verk än vi hittills sett kunna utföras. Icke-kristna som orätt anklagar de som tror adventbudskapet, skulle övertygas av deras ”goda vandel i Kristus”. Våra ord och handlingar är den frukt vi bär. ”Alltså skolen I känna dem av deras frukt.” (Matt. 7: 20.) (Band 2, sid. 597, 598, 1871.)
Avsikten med ett lägermöte är att alla lämnar sina dagliga omsorger och bördor, och ägnar några få dagar åt att helt söka Herren. Vi skulle använda tiden till självprövning, grundig rannsakan av våra hjärtan, uppriktig bekännelse av våra syn. der och förnyande av våra löften till den Högste. Om några kommer till mötena av mindre värdiga orsaker, hoppas vi att mötets karaktär blir sådan, att de förstår den rätta avsikten med mötet.
Tron hos de flesta kristna försvagas, om de ständigt försummar att mötas till konferens och bön. Om det vore omöjligt för dem att åtnjuta sådana kristna förmåner, skulle Gud sända ljus direkt från himmelen genom sina änglar för att uppliva, trösta och välsigna sitt skingrade folk. Men han ämnar inte utföra ett under för att vidmakthålla sina heligas tro. Han väntar av dem att de skall älska sanningen tillräckligt för att göra sig intet extra besvär för att få del av de förmåner och välsignelser som Gud erbjuder dem. Det minsta de kan göra är att ägna några få dagar varje år till en gemensam ansträngning att befrämja Kristi sak och till vänligt utbyte av råd och sympati. (Band 4, sid. 106, 107, 1876.)