Medan världen behöver medkänsla och Guds folks böner och bistånd, medan den behöver se Kristus uppenbarad i hans lärjungars liv, behöver också Guds folk tillfällen som väcker deras medkänsla, ger kraft åt deras böner och hos dem utvecklar en karaktär enligt det gudomliga mönstret. Det är för att förse församlingen med dessa tillfällen som Gud har placerat fattiga, olyckliga, sjuka och lidande bland oss. De är Jesu testamente till hans församling, och vi skall sörja för ,dem såsom han skulle göra. På detta sätt tar Gud bort slagget och renar guldet, och ger oss den hjärtats och karaktärens förfining som vi behöver.
Herren kunde utföra sitt verk utan vår medverkan. Han är inte beroende av våra pengar, vår tid och vårt arbete. Men församlingen är mycket dyrbar i hans ögon. Den är det skrin som innehåller hans juveler, den fålla som innesluter hans hjord, och han längtar att se den utan fläck eller skrynka. Han trängtar efter den med outsäglig kärlek. Detta är orsaken till att han har gett oss tillfällen att verka för honom, och han tar emot vårt arbete såsom tecken på vår kärlek och lojalitet.
Genom att placera fattiga och lidande bland oss prövar Herren oss för att se vad som finns i våra hjärtan. Vi kan inte utan fara svika principerna, kränka rätten och försumma barmhärtigheten. Vi kan inte se en broder sjunka ned i förfall och gå förbi honom på andra sidan av vägen, utan vi måste genast och helhjärtat försöka uppfylla Guds bud genom att hjälpa honom. Vi kan inte motarbeta Guds särskilda önskemål utan att följden av våra gärningar återspeglas i våra liv. Vi skulle i våra samveten vara fast övertygade om att vadhelst som vanärar Gud i vårt handlingssätt kan inte heller gagna oss.
Det skulle stå inristat i vårt samvete såsom med stålstift på en klippa, att den som åsidosätter barmhärtighet, medlidande och rättfärdighet, den som försummar de fattiga och är likgiltig för mänsklighetens lidanden, den som inte är vänlig och hövlig, uppför sig på ett sådant sätt att Gud inte kan samverka med honom i hans karaktärsutveckling. Sinnets och hjärtats adel formas lättare när vi känner sådan ömhet och medkänsla för andra att vi använder våra tillgångar och förmåner för att lindra deras nöd. Att skaffa och behålla allt för sig själv, medverkar till själslig fattigdom. Men de som är villiga att utföra just det arbete ’som Gud bestämt för dem, enligt Kristi metoder, får alla Kristi egenskaper.
Vår Frälsare sänder sina budbärare att frambära ett vittnesbörd till hans folk. Han säger: ”Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honom och hålla måltid med honom, och han med mig.” (Upp. 3: 20.) Men många vägrar att ta emot honom. Den helige Ande väntar på att få beveka och inta hjärtat, men de är inte villiga att öppna dörren och släppa in Frälsaren av fruktan för att han skall begära någonting av dem. Och så går Jesus av Nasaret förbi. Han längtar efter att få utgjuta sin nåds rika välsignelser över dem, men de vägrar att ta emot dem. Hur fruktansvärt är det inte att utestänga Kristus från hans eget tempel! Vilken förlust för församlingen!
Att representera Kristus
Goda gärningar innebär uppoffring, men själva offret lär oss disciplin. Dessa förpliktelser för oss i konflikt med våra naturliga känslor och böjelser, och när vi uppfyller dem, vinner vi den ena segern efter den andra över tvivelaktiga drag i vår karaktär. Striden fortsätter, och så tillväxer vi i nåden. På detta sätt återspeglar vi Kristus och bereds för en plats bland de välsignade i Guds rike.
Både timliga och andliga välsignelser åtföljer dem som delar med sig till behövande av det som de fått av Mästaren. Jesus utförde ett underverk för att mätta fem tusen, en trött och hungrig skara. Han valde en trevlig plats där folket rymdes, och bad dem att slå sig ner. Sedan tog han fem bröd och två små fiskar. Utan tvivel anmärkte många att det vore omöjligt att mätta fem tusen män, förutom kvinnor och barn, med så ringa tillgångar. Men Jesus välsignade brödet och fiskarna och bad lärjungarna att dela ut maten. Och medan de gav av den åt skaran, förmerades den i deras händer. Och när den stora skaran hade fått sitt, satte sig lärjungarna själva ned och åt tillsammans med Kristus av den mat som kommit från himmelens förråd. Detta är en dyrbar lärdom för varje Kristi efterföljare.
En ren och obesmittad gudstjänst är det ”att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen”. (Jak. 1: 27.) Våra församlingsmedlemmar är i stort behov av kunskap om praktisk gudsfruktan. De behöver öva självförnekelse och självförsakelse. De behöver bevisa för världen att de är Kristus-lika. Därför skall inte det arbete som Kristus väntar av dem, utföras av ombud, så att man ålägger en kommitté eller en institution att bära de bördor Som de själva skulle axla. De skall utveckla Kristus-likhet ’genom att ge av sina medel och sin tid, sin medkänsla och sina personliga bemödanden, hjälpa de sjuka, trösta de sörjande, bistå de fattiga, uppmuntra de förtvivlade, upplysa människor i mörker, visa syndare till Kristus och uppenbara för deras hjärtan Guds lags fordringar.
Människor vaktar och väger dem som gör anspråk på att bekänna vår tids särskilda sanningar. De vaktar för att se på vilket sätt de troende i sina liv och sitt uppförande representerar Kristus. Genom att ödmjukt och på allvar göra gott mot alla, utövar Guds folk ett inflytande som blir märkbart i varje by och stad, där ’adventbudskapet är känt. Om alla som känner sanningen tog fasta på detta arbete allt eftersom tillfällena yppar sig, och dag för dag utförde små handlingar av kärlek där de bor, skulle Kristus uppenbaras för deras grannar. Evangelium skulle visa sig vara en levande kraft och inte skickligt uttänkta fabler eller tomma spekulationer. Det visar sig vara en verklighet och inte ett resultat av inbillning och hänförelse. Detta skall medföra större resultat än predikningar och trosbekännelser.
Satan spelar livets spel om varje människa. Han vet att praktisk medkänsla är ett prov på hjärtats renhet och osjälviskhet, och han gör varje tänkbar ansträngning att stänga våra hjärtan för andras behov, så att vi till sist skall vara oberörda av lidandet. Han finner på sådant som skall hindra oss från att ge uttryck för kärlek och sympati. På detta sätt ödelade han Judas liv. Judas försökte alltid att tillgodose sig själv. I detta avseende är han en representant för många bekännande kristna i vår tid. Därför behöver vi studera hans fall. Vi är lika nära Jesus som han var. Men om inte vår förening med Kristus gör oss till ett med honom, och så var fallet med Judas, och om vi inte i våra hjärtan känner en allvarlig medkänsla med dem som Kristus dog för, är vi, liksom Judas, i fara att skiljas från Kristus och bli ett byte för Satans frestelser.
Det är nödvändigt att vi är på vakt mot ett första avsteg från rättfärdigheten, eftersom en överträdelse, en försummelse att uppenbara Kristi anda, öppnar vägen för en annan och ännu en annan, tills vårt sinne behärskas av fiendens principer. Om själviskhetens anda tillåts att råda blir den en förtärande passion, som ingenting annat än Kristi makt kan betvinga.
Budskapet i Jesaja 58
Jag kan inte starkt nog vädja till alla våra församlingsmedlemmar, alla som är sanna missionärer, alla som tror den tredje ängelns budskap, alla som är varsamma med sin fot på sabbatsdagen, att begrunda det femtioåttonde kapitlet i Jesajas bok. Det välgörenhetsarbete som påbjuds i detta kapitel, önskar Gud att hans folk skall utföra i denna tid. Det är ett arbete som han själv anvisat. Det är inget tvivel om vem detta budskap åsyftar eller tiden för dess fullbordan, för vi läser: ”Dina avkomlingar skola bygga upp de gamla ruinerna, du skall åter upprätta grundvalar ifrån forntida släkten; och du skall kallas ’han som murar igen revor’, ’han som återställer stigar, så att man kan bo i landet’”. (Vers 12.) Guds minnesmärke, sjundedagssabbaten, tecknet på hans skaparverk, har rubbats av syndens människa. Guds folk har här en särskild uppgift: att mura igen den reva som har gjorts i hans lag. Och ju närmare tidens slut vi kommer, desto mer brådskande är detta verk. Alla som älskar Gud visar att de bär hans tecken genom att helga hans bud. Herren säger: ”Om du är varsam med din fot på sabbaten, så att du icke på min heliga dag utför dina sysslor, om du kallar sabbaten din lust. . . då skall du finna din lust i Herren, och jag skall föra dig fram över landets höjder.” (Vers 13, 14.) Ett äkta hälso- och sjukvårdsarbete är således oskiljaktigt förbundet med helighållandet av Guds tio bud, av vilka sabbaten särskilt nämns, därför att den är det stora minnesmärket av Guds skaparverk. Att helga den har samband med uppgiften att återstilla Guds avbild i människan. Detta är Guds folks uppdrag i denna tid. Om det utförs på rätt sätt skall det medföra rika välsignelser för församlingen.
Vi som tror på Kristus behöver en större tro. Vi behöver vara mer uthålliga i bönen. Många undrar varför deras böner är så livlösa, deras tro så svag, deras kristna erfarenhet så mörk och osäker. Har vi inte fastat, säger de, och har vi inte gått ”i sorgdräkt inför Herren Sebaot”? I Jes. 58 visar Kristus hur detta förhållande kan ändras. Han säger: ”Nej, detta är den fasta ’Som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge, att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod.” (Vers 6, 7.) Detta är det recept Herren har skrivit åt den rädda, tvivlande och bävande människan. Måtte de sorgsna, de som vandrar i sorgdräkt inför Herren, stå upp och hjälpa någon som behöver hjälp.
Samarbete med Gud
Varje församling är i behov av den helige Andes ledande kraft, och nu är tid att bedja om den. Men i allt Guds verk för människor är det hans plan att människan skall samarbeta med honom. Av denna orsak kallar Herren församlingen till djupare fromhet, större pliktkänsla och bättre förståelse för dess skyldigheter mot Skaparen. Han manar församlingen att vara ren, helgad och verksam. Och det kristna hjälparbetet är ett av medlen att göra församlingen sådan, för den helige Ande samarbetar med alla som tjänar Gud.
”Till dem som redan är engagerade i detta verk, vill jag säga: Fortsätt att arbeta med takt och duglighet. Uppmuntra edra medarbetare att arbeta under ett visst namn, i vilket de kan organiseras för att göra en gemensam aktion i enighet. Sätt de unga männen och kvinnorna i församlingen i arbete! Förena hälso- och sjukvårdsarbetet med förkunnandet av den tredje ängelns budskap. Gör regelbundna, organiserade försök att väcka församlingsmedlemmarna ur det dödläge som de under åratal befunnit sig i. Sänd ut till församlingarna sådana som är villiga att i sitt liv omsätta hälsoreformens principer. Sänd sådana som inser behovet av självförnekelse när det gäller aptiten, annars blir de en snara för församlingen. Lägg märke till om inte en fläkt av liv då kommer in i våra församlingar. Ett nytt element behöver föras in i vårt arbete. Guds folk måste inse sitt stora behov och den fara som hotar och så ta upp det arbete ’Som ligger dem närmast.
Kristus är alltid med dem som tar del i detta arbete och som vittnar i tid och otid, hjälper de nödställda och berättar för dem om Kristi underbara kärlek, och Jesus själv påverkar de fattiga och bedrövade. När församlingen accepterar det av Gud givna uppdraget, får den följande löfte: ”Då skall ljus bryta fram för dig såsom en morgonrodnad, och dina sår skola läkas med hast, och din rätt skall då gå framför dig och Herrens härlighet följa dina ’Spår.” (Jes. 58: 8.) Kristus är vår rättfärdighet. Han går framför oss i detta verk, och Herrens härlighet följer efter.
Allt vad himmelen äger står till förfogande för var och en som vill arbeta enligt Kristi metoder. Allt eftersom våra medlemmar personligen utför det arbete som anvisats dem, skall de känna sig omgivna av en helt annorlunda atmosfär. Välsignelse och kraft åtföljer deras arbete. Själviskheten som förut bundit dem, kommer nu att övervinnas. Deras tro blir en levande princip. De blir mer uthålliga i bönen. De blir föremål för den helige Andes vederkvickande och helgande inflytande och de förs närmare himmelriket.
Frälsaren tar inte hänsyn till varken rang eller kast, världslig ära eller rikedom. Det är karaktären och hängivenheten för saken som har det högsta värdet för honom. Han tar inte parti för de starka och de av världen gynnade. Han, den levande Gudens Son, böjer sig ner för att lyfta upp dem som fallit. Genom att vädja och tala ord av tröst och hopp söker han vinna åt sig den förlorade, kämpande människan. Guds änglar lägger märke till vilka av hans lärjungar som utövar barmhärtighet och visar medlidande. De ger ”,kt på om Guds folk uppenbarar Jesu kärlek.
De som inser syndens förbannelse och förstår Kristi gudomliga medlidande i det oändliga offer han gav för en fallen mänsklighet, blir förenade med Kristus. Deras hjärtan är fulla av ömhet. Deras ansiktsuttryck och tonfall röjer den sympati de känner. Deras arbete Utmärks av ivrig omsorg, kärlek och energi, och med Guds hjälp blir de en kraft till att vinna människor för Kristus.
Vi behöver alla så ett utsäde av tålamod, medlidande och kärlek. Vi skall skörda vad vi sått. Våra karaktärer danas nu för evigheten. Härpå jorden bereds vi för himmelen. Allt har vi fått av nåd, från och för intet. Nåden är det förbund i vilket vi fått vårt barnaskap. Nåden genom Jesus har skänkt oss frälsning, pånyttfödelse och gjort. oss till barn hos Gud och till Kristi medarvingar. Måtte denna nåd bli uppenbarad även för andra. (Band 6, sid. 261-268, 1900.)