Bibeln betonar starkt vikten av att visa gästvänlighet. Den inte endast påbjuder gästfrihet som en plikt, men den ger oss många vackra exempel på ntövandet av denna älskvärdhet och de välsignelser, som den medför. Främst bland dessa är Abrahams erfarenhet.
I berättelsen i 1 Mosebok ser vi patriarken vid middagstiden en het sommardag sitta i dörren till sitt tält i skuggan av Mamres terebinter. Tre vandringsmän närmar sig. De begär ingen gästfrihet, ber inte om någon ynnest. Men Abrahams tillåter dem inte att gå utan att först ha fått någon förfriskning. Han är en man kommen till hög ålder, en man av rang och rikedom, högt ärad och van att befalla. Men när han ser dessa främlingar, skyndar han emot dem från tältets ingång och bugar sig till jorden. I det han vänder sig till ledaren, säger han: ”Herre, har jag funnit nåd för dina ögon, så gå icke förbi din tjänare.” Han hämtar själv vatten så att de kan tvätta sina dammiga fötter. Han själv bestämmer vad de skall äta. Och medan de vilar i den svalkande skuggan gör Sara, hans hustru, deras måltid färdig, och Arbraham står respektfullt bredvid dem medan de tar del av hans gästfrihet. Denna vänlighet visade han helt enkelt förbipasserande, främlingar på väg förbi som han kanske aldrig mer skulle träffa. Men när måltiden var över, avslöjade sig hans gäster. Han hade betjänat inte endast himmelska änglar utan deras härlige Anförare, sin Skapare, Återlösare och Konung. Och för Abra:hans kungjordes himmelens rådslag och han kallades ”Guds vän”.
Abrahams brorson Lot hade, trots att han bott i Sodom, samma anda av vänlighet och gästfrihet. När Lot i skymningen såg två främlingar i stadsporten och visste vilka faror som lurade på dem i den syndiga staden, insisterade han att ta dem med till sitt hem. Han tänkte inte alls på den fara som därmed kunde bli en följd för honom och hans familj. Det var en del av hans livsgärning att beskydda dem som hotades av faror och att ta vård om de hemlösa, och denna kärleksfulla gärning bevisad mot två främlingar förde änglar till hans hem. Dessa som han tänkte beskydda skyddade honom. Vid nattens inbrott förde han dem i säkerhet in genom sin dörr, och i gryningen nästa dag förde de honom och hans familj ut från den till undergång dömda staden till en säker plats.
Dessa vänliga handlingar ansåg Gud tillräckligt betydelsefulla för att nedteckna i sitt ord, och mer än tusen år senare hänvisar den inspirerade aposteln till dem: ”Förgäten icke att bevisa gästvänlighet; ty genom gästvänlighet hava några, utan att veta det, fått änglar till gäster.” (Hebr. 13: 2.)
Den förmån som Abraham och Lot fick förnekas inte heller oss. Genom att bevisa Guds barn gästvänlighet, kan också vi få ta emot hans änglar i våra hem. Även i våra dagar kommer änglar i mänsklig gestalt och gästar människors hem. Kristna, som vandrar i Guds ansiktes ljus, har alltid osynliga änglar som sina följeslagare, och dessa heliga varelser lämnar efter sig välsignelser i våra hem.
Gästvänlighet är ett av de karaktärsdrag ’som, enligt Bibeln, skall utmärka den som bär ansvar i församlingen: Och till hela församlingen ges denna uppmaning: ”Varen gästvänliga mot varandra utan knot, och tjänen varandra, var ,och en med den nådegåva han har undfått, såsom goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd.” (1 Petr. 4: 9, 10.)
Gästfrihetens principer
Dessa uppmaningar har blivit i ,ovanligt hög grad ,försummade. Även bland dem som bekänner sig vara kristna, visas litet äkta gästfrihet. Bland vårt eget folk betraktas inte tillfället till gästfrihet såsom det borde, nämligen som en förmån och välsignelse. Vi umgås alltför litet, och alltför sällan ges plats för två eller tre extra vid familjebordet utan besvär och åthävor. En del skyller på att ”det är ailltför mycket extra arbete”. Det vore det inte om ni endast sade: ”Vi har inte gjort några särskilda förberedelser, men du är välkommen att ta det, som vi har det.” Den oväntade gästen uppskattar ett välkommen myckt!t mer än de mest genomtänkta förberedelser.
Vi förnekar Kristus genom att göra så stora förberedelser för våra gäster, att vi tar den tid som rätteligen tillhör Herren. På så sätt rövar vi från Gud. Och vi gör också därigenom orätt mot andra. Genom att ordna kostsamma och fina bjudningar berövar många de egna familjemedlemmarna den uppmärksamhet de behöver, och genom sitt exempel leder de andra till att göra på samma sätt.
Man skaffar sig onödiga bekymmer och bördor genom sin önskan ”att slå på stort”, när man har gäster. Genom att laga många olika slags maträtter, överanstränger husmodern sig. Och på grund av att det serveras så många rätter, äter gästerna för mycket. Sjukdom och lidande blir följden därav, dels på grund av överansträngning och dels på grund av frosseri. Dessa påkostade fester är en börda och en skada.
Men Herren önskar att vi skall sörja för våra trossyskons intressen. Paulus ger ett exempel på detta. Han skriver till församlingen i Rom: ”Jag anbefaller åt eder vår syster Febe, som är församlingstjänarinna i Kenkrea. Så mottagen då henne i Herren, såsom det höves de heliga, och bistån henne i allt vari hon kan behöva eder; ty hon har själv varit ett stöd för många och jämväl för mig.” (Rom. 16: 1, 2.) Hon tog emot aposteln som gäst, och hon var på ett särskilt sätt värdinna för främlingar, som behövde omtanke. Hennes exempel skulle följas idag av församlingarna.
Det själviska intresse som ofta visas ”mig och min familj”, misshagar Gud. Varje familj som omhuldar denna anda, behöver bli omvänd genom de upphöjda principer, som Kristi liv ger exempel på. De som isolerar sig och är oviljiga att bjuda hem besökande, förlorar många välsignelser.
En del av våra samfundsanställda har sådan ställning, att de ofta måste bjuda hem gäster, antingen sina egna trossyskon eller främlingar. Några har då ansett att konferensen skulle stå för denna utgift och ge dem ett tillägg som täcker dessa extra kostnader. Men gästfriheten är ett uppdrag, som Gud ålagt sitt folk. Det är inte Guds plan, att en eller två skall visa gästfrihet för en konferens eller en församling, inte heller att någon skall få betalt för att de bjuder hem sina trossyskon. Det är ett påfund, som dikterats av själviskhet och Guds änglar lägger märke till detta.
De som reser från plats till plats som evangelister eller missionsarbetare på något område skulle bevisas gästvänlighet av medlemmarna i de församlingar, där de arbetar. Trossyskon, ge dessa ett hem, även om det skulle innebära en avsevärd personlig uppoffring.
Kristus för räkenskap över varje utgift vi har för att kunna utöva gästfrihet för hans skull. Han förser oss med allt som behövs för denna uppgift. De som för Kristi skull tar emot sina trossyskon som gäster och gör sitt bästa för att göra deras besök till så stort ömsesidigt gagn som möjligt ihågkoms i himmelen såsom värdiga särskilda välsignelser.
Kristi undervisning om gästfrihet
Kristus har i sitt eget liv gett oss en lärdom angående gästfrihet. När han omgavs av den hungriga skaran vid Genesarets sjö, sände han inte iväg den utan att först ha mättat den. Han sade till sina lärjungar: ”Given I dem att äta.” (Matt. 14: 16.) Och genom en handling av sin skaparmakt försåg han dem med mat, tillräcklig att fylla deras behov. Men hur enkel var inte den mat som bjöds! Det förekom ingen lyx. Han som hade tillgång till himmelens alla resurser kunde ha dukat fram en festmåltid för folket. Men han försåg dem endast med det som de behövde, det som utgjorde den dagliga kosten hos fiskarbefolkningen runt sjön.
Om människor idag hade enkla vanor och levde i överensstämmelse med naturens lagar, skulle det finnas rikliga tillgångar för att täcka hela den mänskliga familjens behov. Det skulle .då finnas färre inbillade behov och större möjligheter att följa Guds planer.
Kristus sökte inte dra människor till sig genom att tillfredsställa deras längtan efter lyx. Den enkla kost han gav dem var en försäkran inte endast om hans kraft utan också om hans kärlek och ömma omsorg om dem och deras livsbehov. Och samtidigt som han mättade dem med kornbröden, gav han dem också Livets bröd. Här har vi vårt föredöme. Vår kost kanske är enkel, ja, även knapp. Fattigdom kanske har fallit på vår lott. Våra tillgångar är kanske inte större än vad lärjungar_as var med de fem bröden och två fiskarna. Men när vi kommer i kontakt med de behövande, bjuder Kristus oss: ”Given I dem att äta.” Vi skall dela med oss av det vi har, och när vi ger, skall Kristus se till att vårt behov fylls.
Läs i detta sammanhang berättelsen om änkan i Sarefat. Till denna kvinna i hednaland sände Gud sin tjänare under hungersnöden för att be om mat. ”Men hon svarade: ’Så sant Herren, din Gud, lever, jag äger icke en kaka bröd, utan allenast en handfull mjöl i krukan och litet olja i kruset. Och se, här har jag samlat ihop ett par vedpinnar, och jag går nu hem och tillreder det åt mig och min son, för att vi må äta det och sedan dö.’ Då ’sade Elia till henne: ’Frukta icke; gå och gör såsom du har sagt. Men red först till en liten kaka därav åt mig och bär ut den till mig; red sedan till åt dig och din son. Ty så säger Herren, Israels Gud: Mjölet i krukan skall icke taga slut, och oljan i kruset skall icke tryta intill den dag, då Herren låter det regna på jorden.’ Då gick hon åstad och gjorde, såsom Elia hade sagt. Och hon hade sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång tid.” (1 Kon. 17: 12-15.)
Underbar var den gästfrihet som den feniciska kvinnan visade mot Guds profet, och på ett underbart sätt belönades hennes tro och frikostighet. ”Och hon hade sedan att äta, hon själv och han och hennes husfolk, en lång tid. Mjölet i krukan tog icke slut, och oljan i kruset tröt icke, i enlighet med det ord som Herren hade talat genom Elia. Men härefter hände sig att kvinnans, hans värdinnas, son blev sjuk; hans sjukdom blev mycket svår, så att han till slut icke mer andades. Då sade hon till Elia: ’Vad har du med mig att göra, du gudsman? Du har kommit till mig, för att min missgärning skulle bliva ihågkom men, .så att min son måste dö.’ Men han sade till henne: ’Giv mig din son.’ Och han tog honom ur hennes famn och bar honom upp i salen där han bodde och lade honom på sin säng. . . . Därefter sträckte han sig ut över gossen tre gånger och ropade till Herren. . . Och Herren hörde Elias röst, och gossens själ kom tillbaka in i honom, och han fick liv igen. Och Elia tog gossen och bar honom från salen ned i huset och gav honom åt hans moder. Och Elia sade: ’Se, din son lever.’ Då sade kvinnan till Elia: ’Nu vet jag att du är en gudsman, och att Herrens ord i din mun är sanning.’” (Vers 15-24.)
Gud har inte förändrats. Hans makt är inre mindre nu än på Elias tid. Och löftet som Kristus gav är inte mindre säkert nu äu då vår Frälsare gav det: ”Den som tager emot en profet, därför att det är en profet, han skall få en profets lön.” (Matt. 10: 41.)
Gud belönar
Till sina trogna tjänare idag .såväl som till sina första lärjungar riktar Jesus orden: ”Den som tager emot eder, han tager emot mig, och den som tager emot mig, han tager emot honom som har sänt mig.” (Matt. 10: 40.) Varje vänlig handling, som har utförts i hans namn skall erkännas och belönas. Och i samma ömma erkännande innesluter Kristus även den svagaste och ringaste i Guds familj. Han säger: ”Och den som giver en av dessa små” - dessa som är barn i tron och i kunskapen om Kristus - ”allenasten bägare friskt vatten att dricka, därför att det är en lärjunge - sannerligen säger jag eder: Han skall ingalunda gå miste om sin lön.” (Vers 42.)
Fattigdom behöver inte hindra oss hån att bevisa gästvänlighet. Vi skall dela med oss av det vi har. Det finns sådana som kämpar för sitt livsuppehälle och som har stora svårigheter att få inkomsterna att täcka behoven, men de älskar Jesus personifierad i hans heliga, och är beredda att visa gästvänlighet både mot troende och icke-troende, och försöker göra dessa besök givande. Gästerna är välkomna både till familjebordet och familjealtaret. Bönestunden gör intryck på dem som tar del och ett enda besök kan betyda att en människa räddas från andlig död. Herren erkänner detta arbete och säger: ”Jag skall belöna.”
Bröder och systrar, bjud till era hem dem som behöver en måltid och vänlig omtanke. Gör inga extra anordningar, men ta emot dem när ni ser deras behov och visa dem äkta kristen gästvänlighet. I samvaron med andra finns många dyrbara förmåner.
”Människan lever icke av bröd allenast” och när vi delar med oss av den lekamliga födan, bör vi också inge andra hopp, mod och Kristus-lik kärlek. Vi skall ”genom den tröst vi själva undfå av Gud kunna trösta dem som äro stadda i allahanda nöd”. (2 Kor. 1: 4.) Och följande försäkran gäller oss: ”Gud är mäktig att i överflödande mått låta all nåd komma eder till del, så att I alltid i allo haven allt till fyllest och i överflöd kunnen giva till allt gott verk.” (2 Kor. 9: 8.)
Vi lever i en värld av synd och frestelser, och runt omkring oss förgås människor utan Kristus. Gud önskar att vi skall arbeta för dessa på varje tänkbart sätt. Inbjud, om ni själva har ett trevligt hem, hemlösa ungdomar, de som behöver hjälp och som längtar efter förståelse och vänliga ord, hänsyn och omtanke. Om ni önskar föra dem till Kristus, bör ni visa dem den kärlek och hänsyn som man ger dem som är friköpta genom hans blod.
Genom Guds försyn kommer vi i kontakt med dem som är oerfarna och med många som behöver medlidande och deltagande. De behöver hjälp, för de är svaga. Unga människor behöver hjälp. I hans kraft, vars kärlek och ömhet omfattar de hjälplösa, de likgiltiga och de som räknas som .hans minsta”, måste vi arbeta för deras framtida välfärd, för danandet av kristna karaktärer. Just de som bäst behöver hjälp kommer ibland att hårt pröva vårt tålamod. Men Kristus säger: ”Sen till, att I icke förakten någon av dessa små; ty jag säger eder att deras änglar i himmelen alltid se min himmelske Faders ansikte.” (Matt. 18: 10.) Och till dem som tar sig an dessa människor, säger Frälsaren: ”Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.” (Matt. 25: 40.)
De som utför detta arbete får bära försakelsens krona. Men de skall få sin lön. I himmelen skall vi möta de ungdomar som vi inbjöd till våra hem och som vi räddade undan frestelsen. Vi skall se deras ansikten återspegla glansen av Guds härlighet. De ”skola se hans ansikte; och hans namn skall stå tecknat på deras pannor”. (Upp. 22: 4.) (Band 6, sid. 341-348, 1900.)