Herren har gett sitt folk ett budskap för denna tid. Det finns framställt i det tredje kapitlet hos profeten Malaki. Hur skulle Herren kunna framställa sina anspråk på ett tydligare och mer uttryckligt sätt än som skett i detta kapitel?
Vi bör alla tänka på att Guds anspråk utgör underlaget för alla andra anspråk. Han ger oss frikostigt, och den överenskommelse han har gjort med människorna är att en tiondel av deras inkomster skall ges tillbaka till honom. I nåd har Herren anförtrott sina skatter åt sina tjänare, men om tionden säger han: Den är min. Precis i samma proportion som Gud har gett människor av sin egendom skall människor lämna tillbaka en tiondel av allt vad han ger dem. Denna särskilda metod infördes av Jesus Kristus själv.
Detta sätt att handla inbegriper allvarliga och eviga resultat, och är alltför heligt för att göras beroende av mänskliga impulser. Vi får inte känna oss fria att handla efter vårt eget godtycke i denna sak. Som svar på Guds anspråk bör vi regelbundet lägga åt sidan reserver som är helgade åt hans verk.
Den första frukten
Förutom tionden väntar Herren första frukten av all vår ökade inkomst. Så har han bestämt för att hans verk på jorden skall få fullt stöd. Herrens tjänare borde inte begränsas genom för knapp tilldelning med medel. Hans budbärare skall inte utsättas för hårda villkor i arbetet att framhålla livets ord. När de förkunnar sanningen skulle de ha tillgång till medel med vilka de ’kan befrämja Guds verk, som måste utföras i rätt tid för att få det allra bästa och mest frälsande inflytandet. Barmhärtighetsgärningar måste utföras. De fattiga och lidande måste ha hjälp. Gåvor och offer bör avskiljas för detta ändamål. Framförallt på nya fält där sanningens fana aldrig tidigare har höjts, måste ett sådant arbete utföras.
Om alla de som bekänner sig vara Guds folk, både gamla och unga, skulle göra sin plikt, skulle det inte finnas någon brist på medel i våra kassor. Om alla ville ge en trogen tionde och helga åt Herren första frukten av sin ökade inkomst skulle det finnas rikliga fonder för hans verk. Men Guds lag har inte blivit respekterad och åtlydd, och följden har blivit att det råder brist på medel.
Tänk på de fattiga
Allt överdåd i våra liv borde avlägsnas, eftersom den tid under vilken vi kan arbeta är kort. Överallt omkring oss ser vi lidande och nöd. Familjer behöver mat och små barn skriker efter bröd. De fattigas hem saknar nödvändiga möbler och sängkläder. Många bor i ruckel som är nästan helt utan bekvämligheter. De fattigas rop stiger upp till himmelen. Gud ser och Gud hör. Men många förhärligar sig själva. Medan deras medmänniskor är fattiga och hungriga och lider brist på mat, offrar de stora summor på dyrbar mat och äter mer än de behöver. Vilken räkenskap skall inte människor en gång vara tvungna att avlägga för sitt själviska bruk av Guds pengar. De som inte frågar efter de föreskrifter Gud har gett ifråga om de fattiga, kommer att inse att de inte bara har bedragit sina medmänniskor utan att de genom att bedra dem har bedragit Gud och har förskingrat det han anförtrott dem.
Allt tillhör Gud
Allt det goda som människor åtnjuter har de fått del av på grund av Guds barmhärtighet. Han är en stor och frikostig givare. Hans kärlek ligger öppen för alla i det sätt på vilket han så frikostigt försörjer människor. Han har gett oss en beredelsetid under vilken vi skall forma våra karaktärer för boningarna därovan. Och när han ber oss om att avskilja en del av våra ägodelar för honom är det inte för att han behöver någonting.
Herren skapade varje träd i Edens lustgård så att dess frukt var behaglig för ögat och god att äta och han bjöd Adam och Eva att frikostigt njuta av hans gåvor. Men han gjorde ett undantag. Av kunskapens träd på gott och ont skulle de inte få äta. Detta träd hade Gud reserverat som en ständig påminnelse om att han var alltings ägare. Därigenom gav han dem tillfälle att visa sin tro och förtröstan på honom ”genom en fullkomlig lydnad för hans krav.
Så är det med Guds anspråk på oss. Han lägger sina skatter i människornas händer, men han begär att de i trohet skall lägga undan en tiondel för hans verk. Han begär att denna del skall läggas in i hans förrådshus. De skall ge honom den som något som hör honom till. Den är helig och den skall användas för helgade syften, för att underhålla dem som förkunnar frälsningens budskap i alla delar av världen. Han gör anspråk på denna del för att medel skall flyta in i hans förrådshus och för att sanningens ljus skall föras ut till dem som är nära och till dem som är långt borra. Genom att troget lyda detta krav erkänner vi att allt tillhör Gud.
Och har inte Herren rätt att kräva detta- av oss? Gav han oss inte sin enfödde Son därför att han älskade oss och ville rädda oss från döden? Och skall inte vår tacksamhets offer flyta in i hans förrådshus för att medel skall kunna ges ut därifrån för att utbreda hans rike på jorden.
När nu Gud äger allt det som vi har, skulle då inte vår tacksamhet till honom komma oss att ge frivilliga gåvor och tackoffer och på det sättet erkänna hans äganderätt till kropp, själ, ande och ägodelar. Om Guds plan förverkligades, skulle det nu strömma medel in i hans förrådshus, och ett överflöd av medel skulle göra det möjligt för våra förkunnare att tränga in på nya fält, och arbetare skulle kunna förena sig med predikanterna för att höja sanningens fana på jordens mörka platser.
Utan ursäkt
Det är en plan av himmelskt ursprung att människor skall ge Herren tillbaka det som tillhör honom. ’Denna plan har framställts så tydligt, att människor inte har någon ursäkt för att missförstå eller försumma de plikter och ansvar som Gud har lagt på dem. De som påstår att de inte kan betrakta detta som sin plikt, uppenbarar för det himmelska universum, för församlingen och för världen att de inte vill inse detta tydligt uttalade krav. De menar att de genom att följa Herrens plan kommer att mista en del a v sin egendom. I sina egenkära, giriga sinnen vill de själva behålla allt, både kapital och räntor till egen fördel.
Gud lägger sin hand på allt det som människor äger och säger: Jag är ägaren till världsalltet och allt detta goda är mitt. Den tionde ni har hållit tillbaka, har jag reserverat till underhåll för mina tjänare i deras arbete med att förkunna evangelium för dem som bor i jordens mörka regioner och som inte förstår min lag. När ni använder mina reservfonder för att tillfredsställa era egna önskemål, har ni berövat människor det ljus som jag hade gjort förberedelse för att de skulle kunna få ta emot. Ni har haft till fän; att visa lojalitet mot mig, men ni har inte gjort detta. Ni har rövat ifrån mig, ni har stulit ur mina reservfonder. ”Förbannelse har drabbat eder.”
Ett nytt tillfälle
Herren är barmhärtig och nådig och till dem som har gjort detta onda ger han ett nytt tillfälle. ”Vänden om till mig, så vill jag vända om till eder, säger Herren Sebaot. Nu frågen I: ’Varutinnan skola vi vända om?’” (Mal. 3:7.) De har låtit sina medel flyta genom själviskhetens och självförhärligandets kanaler, som om deras ägodelar tillhörde dem själva och inte var lånta skatter. Deras förvända samveten har blivit så förhärdade och omöjliga att påverka att de inte inser den stora synd som de har begått när de stängt vägen i sådan utsträckning atr sanningens sak inte har kunnat vinna framgång.
Människor, dödliga människor, använder till egen fördel de gåvor som Gud har reserverat för församlingens förkunnande för att sprida det glada budskapet om en Frälsares kärlek till förlorade människor. Trots detta och trots att de genom sin själviskhet har blockerat vägen frågar de: ”På vad sätt har vi rövat från dig?” Gud svarar: ”Jo, i fråga om tionden och offergärden. Förbannelse har drabbat eder, men ändå röven l från mig, så många I ären.” Hela världen ansluter sig till detta rövande från Gud. Med de pengar som han har lånat dem, ger människorna sig ut i .utsvävningar, förlustelser, festande och skändligt leverne. Men Gud säger: ”Jag skall komma till eder för att hålla dom.” (Mal. 3:8,9,5.) Hela världen skall få göra räkenskap på den stora dagen och var och en skall bli dömd efter sina gärningar.
Välsignelsen
Gud har lovat att välsigna dem som lyder hans befallningar. ”Fören full tionde till förrådshuset, så att i mitt hus finnes mat, och pröven så, hurudan jag sedan bliver, säger Herren Sebaot. Förvisso skall jag då öppna himmelens fönster över eder och utgjuta över eder riklig välsignelse. Och jag skall näpsa gräshopporna för eder, så att de icke mer fördärva eder frukt på marken; ej heller skola edra vinträd mer slå fel på fältet, säger Herren Sebaot. Och alla folk skola prisa eder sälla, ty edert land skall då vara ljuvligt, säger Herren Sebaot.” (Mal. 3: 10-12.)
Hur vågar människor försumma en så klar plikt när de har dessa ljusets och sanningens ord framför sig? Hur vågar de visa olydnad mot Gud, när lydnad för hans anspråk betyder välsignelse både i timliga och andliga ting, medan olydnad betyder Guds förbannelse. Satan är fördärvaren. Gud kan inte välsigna dem som vägrar att vara trofasta förvaltare. Allt han kan göra är att tillåta Satan att fullborda sitt förstörelseverk. Vi ser hur hemsökelser av alla slag och alla svårighetsgrader kommer över jorden, och varför? Herrens återhållande makt utövas inte. Världen har ringaktat Guds ord. De lever som om det inte fanns någon Gud. Liksom människorna på Noas tid vägrar de att ägna Gud någon som helst tanke. Ogudaktigheten härskar i skrämmande utsträckning och jorden är mogen för skörd.
De som klagar
”I haven talat hårda ord mot mig, säger Herren. Nu frågen I: ’Vad hava vi då med varandra talat mot dig?’ l haven sagt: ’Det är fåfängt att tjäna Gud. Eller vad vinning hava vi därav att vi hålla, vad han bjudit oss hålla, och därav att vi gå i sorgdräkt inför Herren Sebaot?
Nej, de fräcka vilja vi nu prisa sälla; ty de som göra, vad ogudaktigt är, bliva upprättade, de gå fria, huru de än fresta Gud.’” (Mal. 3: 13-15) Det är de som undanhåller Gud hans eget som kommer med dessa klagomål. Herren ber dem att pröva honom genom att komma med sin tionde till hans förrådshus och se i vilken utsträckning han vill utgjuta över dem sin välsignelse. Men de hyser uppror i sina hjärtan och klagar på Gud och samtidigt rövar de ifrån honom och förskingrar hans ägodelar. När deras synd framläggs för dem säger de: Jag har haft motgångar, mina skördar har varit små, men de ogudaktiga har fått välstånd, det lönar sig inte att följa Herrens föreskrifter.
Men Gud vill inte att någon skall vandra under klagomål inför honom. De som på detta sätt klagar på Gud har dragit olycka över sig själva. De har rövat från Gud, och hans sak har hämmats på grund av att de pengar som skulle ha flutit in i hans förrådskammare har använts för själviska ändamål. De har visat sin olydnad mot Gud genom att underlåta att genomföra den plan som han har visat dem. När Gud gav dem framgång och de blev ombedda att ge honom hans del skakade de på huvudet och kunde inte inse att det var deras plikt. De stängde sitt förstånds ögon så att de inte skulle kunna se. De behöll Herrens pengar och hindrade det verk som enligt hans avsikt skulle ha blivit utfört. Gud blev inte ärad genom det sätt på vilket man använde hans anförtrodda ägodelar. Därför lät han förbannelsen falla över dem och tillät ödelägga ren att förstöra deras frukt och bringa olycka över dem.
De som fruktar Herren
I Mal. 3:16 framställs en annorlunda grupp av människor. De kommer tillsammans inte för att kritisera Gud, utan för att tala om hans härlighet och berätta om hans välgärningar. De har varit trogna i att utföra sina plikter. De har gett Herren det som tillhör honom. De frambär sitt vittnesmål som åstadkommer sång och glädje hos himmelens änglar. De klagar inte på Gud. Det hörs inte någon klagan eller någon kritik från dem som vandrar i ljuset och som med trohet och noggrannhet utför sin plikt. De talar ord som uppmuntrar och ger hopp och tro. De som klagar är de som tjänar sig själva och inte ger Gud det som hör honom till.
”Men därunder hava också de som frukta Herren talat med varandra; och Herren har aktat på dem och hört dem, och en minnesbok har blivit skriven inför hans ansikte till åminnelse av dessa som frukta Herren och tänka på hans namn. Och dessa, säger Herren Sebaot, skall jag hava såsom min egendom på den dag, då jag utför mitt verk; och jag skall skona dem, såsom en fader skonar sin son, som tjänar honom. Och I skolen då åter få se vilken skillnad det är mellan den rättfärdige och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom.” (Mal. 3: 16-18.)
Lönen för helhjärtad frikostighet är att sinne och hjärta leds in i närmare gemenskap med Anden.
Den som har haft svårigheter och kommit i skuld bör inte ta Herrens del för att avveckla sina skulder till medmänniskorna. Han bör tänka på att i dessa transaktioner ställs han på prov och att han bedrar givaren när han behåller Herrens del och använder den för sig själv. Han står i skuld inför Gud för allt det som han har, men han blir dubbelt skyldig när han för att betala sina skulder till människor använder de medel som Herren reserverat för sig själv. ”Otrohet mot Gud” kom, mer att skrivas vid hans namn i himmelens böcker. Han har en räkning att göra upp med Gud, därför att han använder Herrens medel för att tillfredsställa sig själv. Och den brist på principer som visar sig i hans oriktiga användande av Herrens pengar kommer att visa sig i hur han behandlar andra saker. Det kommer att visa sig i allt som har samband med hans eget arbete. Den som rövar från Gud utvecklar karaktärsdrag som kommer att avskära honom från möjligheten att bli medlem av Guds familj därovan.
När någon använder rikedom på ett själviskt sätt visar det att han är otrogen mot Gud, och det gör den som förvaltar medlen olämplig för det högre förtroendet i himmelen. Överallt finns det kanaler genom vilka välgörenhet kan strömma. Det uppstår ständigt behov, och missionsuppgifterna blir ham I Iii made av brist på medel. Dessa missionsföretag kan inte vidmakthållas med mindre Guds folk vaknar upp inför sakernas verkliga läge. Vänta inte till dess att du skall dö med att upprätta ditt testamente, utan använd dina medel medan du ännu lever.