Det är hög tid att medlemmarna i våra församlingar gör mer direkta ansträngningar för att underhålla de män som förkunnar nådens sista budskap för världen. Medlemmarna i församlingarna måste genom att visa praktisk gudsfruktan ge kraft åt det varningsbudskap som Guds budbärare förkunnar för världen. Utvecklingen i världen väcker ängslan hos tänkande människor. Om de som känner sanningen ville leva efter Bibelns principer och visa att de har blivit helgade genom sanningen och att de är efterföljare till den saktmodige och ödmjuke Frälsaren, kommer de att utöva ett inflytande som vinner människor för Kristus.
Allt som inte utgör en aktiv, övertygande tjänst för Mästaren, kommer att ge vår trosbekännelse en falsk klang. Bara den kristendom som visar sig i hängivet, praktiskt arbete kan göra intryck på dem som är döda i överträdelser och synder. Kristna som ber, som är ödmjuka och som tror, sådana som i handling visar att deras främsta önskan är att förmedla kunskap om den frälsande sanning som skall ställa alla människor på prov, kommer att insamla en rik skörd för Mästaren.
En levandegjord evangelisk verksamhet
Vi behöver avbryta enformigheten i vårt kristna arbete. Vi har en uppgift att utföra i världen, men vi visar inte tillräcklig aktivitet och iver. Om vi visade större allvar skulle människor bli överbevisade om sanningen i vårt budskap. Ljumheten och enformigheten i vår tjänst för Gud verkar frånstötande på många i de högre klasserna, som behöver få se en djup, allvarlig och helgad iver. En lagbunden kristendom räcker inte till i denna tid. Vi kan utföra alla de yttre handlingarna i gudstjänsten, och ändå vara lika utblottade på den helige Andes livgivande inflytande som Gilboas berg saknade regn och dagg. Vi behöver allesammans andliga skurar och vi behöver också de klara strålarna från rättfärdighetens sol för att våra hjärtan skall bli uppmjukade och stilla. Vi måste alltid stå. fasta som klippan ifråga om våra principer. De bibliska principerna måste förkunnas och framhållas genom en helgad tilllämpning.
De som är i Guds tjänst måste vara fulla av liv och övertygelse i arbetet för att vinna människor. Tänk på att det kommer att finnas sådana som skall gå förlorade, om vi som Guds redskap inte arbetar med en fasthet som aldrig sviktar eller ger upp i modlöshet. Nådens tron måste vara vårt ständiga stöd.
Det finns ingen ursäkt för att församlingarna är så likgiltiga och svaga. ”Så vänden då åter till edert fäste, I fångar, som nu haven ett hopp.” (Sak. 9:12.) Det finns kraft för oss i Kristus. Han är vår förespråkare hos Fadern. Han sänder ut sina sändebud till varje del av sitt rike för att meddela sitt folk sin vilja. Han vandrar mitt ibland sina församlingar. Han vill helga, upplyfta och förädla sina efterföljare. Inflytandet från dem som i sanning tror på honom kommer att vara en livets lukt till liv i världen. Han håller stjärnorna i sin högra hand och det är hans avsikt att genom dem låta sitt ljus lysa för världen. På det sättet vill han bereda sitt folk till en högre tjänst i församlingen däruppe. Han har lagt en stor uppgift på oss. Låt oss utföra den med noggrannhet och bestämdhet. Låt oss i våra. liv visa vad sanningen har gjort för oss.
”Han som går omkring bland de sju gyllene ljusstakarna.” (Upp. 2:1.) Dessa ord visar Kristi förhållande till församlingarna. Över hela jordens längd och bredd vandrar han mitt ibland sina församlingar. Med spänt intresse ger han akt på ,dem för att se om de andligt sett är i ett sådant tillstånd att de kan befrämja hans rike. Kristus är närvarande överallt där församlingen kommer tillsammans. Han känner var och en som är knuten till hans tjänst. Han känner dem vilkas hjärtan han kan fylla med helig olja så att de skall kunna dela med sig av den till andra. De som med trohet befrämjar Kristi verk här i världen, de som i ord och gärning är en avbild av Guds väsen och fullbordar Guds avsikt med dem, är mycket dyrbara i hans ögon. Kristus finner behag i dem på samma sätt som man finner behag i en välskött trädgård och doften från de blommor man har planterat.
Så kunde det ha varit
Det har kostat självförnekelse, självuppoffring, oböjlig energi och mycken bön för att bygga upp våra olika missionsföretag till den nivå där de nu står. Det är risk för att några av dem 50m nu kommer in på handlingens skådeplats skall låta sig nöja med att vara ineffektiva i känslan av att det nu inte längre finns behov av så stor självförnekelse och flit, sådant hårt och otrevligt arbete som ledarna för detta budskap fick uppleva, att tiderna har förändrats och att det, eftersom det nu finns större tillgångar i Guds verk, inte är nödvändigt för dem att utsätta sig för sådana prövande omständigheter som många blev tvungna att möta under budskapets första förkunnande.
Men om man i nuvarande stadium i vårt verk visade samma flit och självuppoffring som i begynnelsestadiet skulle det uträttas hundra gånger så mycket som fallet är idag.
Om verksamheten skall fortgå på samma höga aktionsnivå som då arbetet började, får det inte förekomma någon begränsning av de moraliska resurserna. Det måste ständigt finnas tillgång på moralisk kraft. Om de som nu kommer in i arbetet känner att de kan slå av på sina ansträngningar, att det inte är så noga med självförnekelse och strängt hushållande med pengar såväl som med tid, kommer arbetet att gå tillbaka. Arbetarna i denna tid måste äga samma grad av gudsfruktan, energi och ihärdighet som ledarna visade.
Verksamheten har utvidgats så att den nu sträcker sig över ett stort område och antalet av de troende har ökat. Ändå föreligger det en stor brist, eftersom ett mycket större arbete skulle ha kunnat utföras, om samma missionsanda hade lagts i dagen som vid tidigare tillfällen. Utan denna anda kommer arbetarna bara att skada och vanära Guds sak. Arbetet går i själva verket tillbaka i stället för att gå framåt, såsom det var Guds avsikt att det skulle göra. Vi får inte jämföra antalet och omfånget av vår verksamhet nu med vad det var i början. Vi bör däremot begrunda vad som kunde ha blivit uträttat om varje enskild arbetare hade helgat sig åt Gud till kropp, själ och ande såsom han borde ha gjort. . . .
Såsom aldrig tidigare skulle vi bedja inte bara om att arbetare skall sändas ut till det stora skördefältet, utan att vi skall få en klar uppfattning av sanningen, så att när sanningens budbärare skall komma vi skall ta emot budskapet och respektera budbäraren.
Predikanterna och affärsangelägenheter. Evangelii förkunnare skulle hålla sina ämbeten fria från allt av sekulär eller politisk karaktär och ägna all sin tid och begåvning åt sin kristna verksamhet. (Band 7, sid. 252, 1902.)
Att för längre tid placera en predikant på en och samma plats genom att ge honom överinseende över affärsangelägenheter som har samband med församlingens arbete är inte befruktande för hans andlighet. Att göra så är inte i överensstämmelse med den bibliska plan som vi finner skisserad i Apostlagärningarnas sjätte kapitel. Studera denna plan, ty den är godkänd av Gud. Följ ordet! (Band 7, sid. 252, 1902.)
Den som förkunnar livets ord får inte tillha att för många bördor läggs på honom. Han måste ta tid till att studera Bibeln och att pröva sig själv. Om han grundligt rannsakar sitt eget hjärta och överlämnar sig h Herren, skall han få ett bättre grepp om Guds fördolda ting. (Band 7, sid. 252, 1902.)
Våra predikanter bör lära sig att hålla sig borta från affärer och ekonomiska angelägenheter. Gång på gång har jag blivit undervisad om att detta inte är predikanternas arbete. De får inte belastas med affärs detaljer, inte ens när det gäller verksamheten i städerna, utan de skall vara beredda att besöka platser där intresset har väckts för budskapet och framförallt vara på plats vid våra lägermöten. När dessa möten hålls bör våra arbetare inte tro att de måste vara kvar i städerna för att sköta affärsangelägenheter i samband med olika verksamhetsområden i staden. Inte heller skall de skynda sig att komma iväg från lägermötena för att kunna utföra sådant arbete. De som har ledningen i våra konferenser bör välja ut affärsbegåvade män som kan ta sig an de finansiella detaljerna i stadsverksamheten. Om det inte finns sådana, måste man göra något för att lära upp män till att bära sådana bördor. (Band 7, sid. 252, 253, 1902.)
I stället för att välja det arbete som är behagligast för oss och underlåta att göra ett eller annat som våra bröder menar vi borde göra, skall vi fråga: ”Herre, vad vill du att jag skall göra?” I stället för att utstaka den väg som vår naturliga benägenhet vill få oss att följa, bör vi bedja: ”Visa mig, Herre, din väg och led mig på en jämn stig.” (Ps. 27: 11.) (Band 7, sid. 252,1902.)