”I sägen ju, att det ännu är fyra månader, innan skördetiden kommer. Men se, jag säger eder: Lyften upp edra ögon och sen på, fälten, huru de hava vitnat till skörd. Redan nu får den som skördar uppbära lön och samla in frukt till evigt liv; så kunna den som sår och den som skördar tillsammans glädja sig. Ty , har sannas det ordet, att en är den som sår och en annan den som skördar.” (Joh. 4: 35-37.)
Efter det att bonden har gjort sin sådd är han tvungen att vänta i månader för att säden skall spira och utvecklas till säd, som är färdig för skörd. Men medan han sår blir han uppmuntrad av förväntningar om frukt i framtiden. Hans arbete underlättas genom hoppet om goda resultat under skördetiden.
Så var det inte med det sanningens utsäde som Kristus sådde i den samaritiska kvinnans sinne under samtalet med henne vid brunnen. Skörden av hans sådd var inte långt borta utan nära inpå. Knappt hade han uttalat sina ord förrän säden som hade såtts växte upp och bar frukt och väckte hennes förståelse och gjorde det möjligt för henne att veta att hon hade haft ett samtal med Herren Jesus Kristus. Hon lät de himmelska ljusstrålarna lysa in i sitt hjärta. Hon glömde vattenkrukan och skyndade sig hem för att berätta för sina samaritiska grannar om den goda nyheten. ”Kommen”, sade hon ”och sen en man, som har sagt mig allt vad jag har gjort.” (Joh. 4:29.) Och de kom strax för att få se honom. Det var då han jämförde dessa sökande samariter med en aker. ”Lyften upp edra ögon och sen på fälten, huru de hava vitnat till skörd.”
”När sedan samariterna komma till honom, båda de honom att stanna kvar hos dem. Så stannade han där i två dagar.” Och vilka arbetsamma dagar det blev. Vad säger berättelsen om resultatet? ”Och långt flera komma då till tro för hans egna ords skull. Och de sade till kvinnan: ’Nu är det icke mer för dina ords skull, som vi tro, ty vi hava nu själva hört honom, och vi veta nu, att han i sanning är världens frälsare.’” (Vers 40-42.)
Genom att förkunna livets ord för samariterna sådde Kristus många sanningsfrön och visade folket hur också de kunde så ut sanningens utsäde i andras sinnen. Hur mycket gott kunde inte uträttas om alla som känner sanningen, skulle arbeta för syndare, för dem som så väl behöver lära känna och förstå Bibelns sanningar och som skulle ta emot dem lika villigt som samariterna tog emot Kristi ord. Hur litet går vi inte in i den gemenskap med Gud på den punkt som skulle vara det starkaste föreningsbandet mellan honom och oss - medlidande med dem som har urartat,. de skuldbelastade, lidande människorna som är ”döda i överträdelser och synden,. Om människorna kände samma sympati som Kristus, skulle de ständigt gå med sorg i hjärtat över förhållandena på många behövande arbetsfält, som l så hög grad saknar arbetare.
De stora städerna
Arbetet på de främmande fälten måste utföras med allvar och på ett förståndigt sätt. Och verksamheten på arbetsfälten hemma får inte på något sätt eftersättas. Låt inte de arbetsfält som ligger i skuggan av våra egna dörrar, som t.ex. de stora städerna i vårt land, bli förbigångna. Dessa fält är lika viktiga som några utländska arbetsfält.
Guds uppmuntrande budskap om nåd måste förkunnas i städerna i Amerika. Människor som bor i dessa städer förs mer och mer in i affärslivet. De är ivrigt upptagna av att uppföra byggnader med torn som sträcker sig högt upp mot himmelen. Deras sinnen är fulla av planer och ärelystna företag. Gud bjuder var och en av sina tjänare, predikanterna: ”Ropa med full hals utan återhåll; häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs hus deras synder.” (Jes. 58: 1.)
Låt oss tacka Gud för att det finns några arbetare som gör allt som står i deras makt för att upprätta minnesmärken för Gud i våra försummade städer. Låt oss komma ihåg att det är vår plikt att uppmuntra dessa arbetare. Det misshagar Gud att se den brist på förståelse och stöd som vårt folk i vårt land visar dessa trofasta arbetare i våra stora städer. Arbetet på fälten hemma är ett vitalt problem just nu. Den tid i vilken vi lever är det mest gynnsamma tillfälle vi skall få att arbeta på dessa fält. Inom loppet även kort tid kommer situationen att bli betydligt svårare.
Jesus grät över Jerusalem på grund av den skuld och mot spänstighet som hans utvalda folk bar på. Han gråter också över hårdheten i deras hjärtan som bekänner sig vara hans medarbetare, men som låter sig nöja med att inte uträtta någon ting. Och de som borde förstå värdet av människors frälsning, bär de tillsammans med Kristus en tung börda och en ständig sorg blandad med tårar för de ogudaktiga städerna på jorden? Ödeläggelsen av dessa städer som är nästan helt hemfallna åt avgudadyrkan, är överhängande. Vilket svar kommer man på den sista stora räkenskaps dagen att kunna ge för att man underlåtit att börja arbeta i dessa städer nu?
Måtte Herren, under det att vi utvecklar verksamheten i Amerika, hjälpa oss att också ägna andra länder den uppmärksamhet de borde få, så att arbetarna på dessa platser inte blir hindrade och inte kan upprätta minnesmärken för Gud på andra platser. Vi får inte tillåta att för stora tillgångar samlas här i landet. Låt oss visa en bättre förståelse av situationen och låt oss utföra det som vi försummat.
Tiden är inne att arbeta
Mina bröder och systrar i Amerika, när ni lyfter era blickar och ser ut över fälten långt borta, hur de har vitnat till skörd, kommer ni kanske att i era egna hjärtan ta emot Guds rikes nåd. Ni som på grund av bristande tro har varit andligen fattiga, kommer genom personligt arbete att bli rika på goda gärningar. Ni kommer inte längre att svälta era själar mitt i överflödet utan tillgodogöra er det goda som Herren har i beredskap åt er. När ni börjar förstå hur utblottade på medel våra arbetare är att föra verksamheten vidare på främmande missionsfält kommer ni att göra allt ni kan för att hjälpa dem. Och deras själar kommer att bli vederkvickta, er andliga längtan kommer att bli sund och era sinnen kommer att bli uppfriskade av Guds ord, som är ett löv på livets träd till läkedom för folken.
På Herrens fråga: ”Vem skall jag sända?” svarade Jesaja: ”Här är jag, sänd mig.” (Jes. 6:8.) Du min broder, min syster, kan kanske inte själv gå ut i Herrens vingård, men du kan ge medel så att andra kan sändas. På det sättet överlämnar du dina pengar till penningväxlarna och när Mästaren kommer, kommer du att kunna ge honom hans eget tillbaka med ränta. Dina medel kan användas till att sända ut och underhålla Guds sändebud och dessa kan i tal och inflytande förkunna budskapet: ”Bereden vägen för Herren, gören stigarna jämna för honom.” (Matt. 3:3.) Planer kommer att läggas för att befrämja verket, och nu är det din tid att arbeta. Om du arbetar på ett självförnekande sätt och gör vad du kan för att befrämja saken på nya fält, kommer Herren att hjälpa, styrka och välsigna dig. Lita på försäkringen om att han är nära, han som uppehåller dig och som är ljus och liv. Gör allt av kärlek till Jesus och de dyrbara människor för vilka han har dött. Arbeta med ett gudomligt inspirerat syfte att förhärliga Gud. Herren ser och förstår och han kommer att använda dig trots din svaghet, om du bara erbjuder din förmåga som en helgad gåva till hans tjänst. I aktiv, oegennyttig tjänst blir den svage stark och får åtnjuta hans dyrbara välbehag. Herrens glädje är en kraftkälla. Om du är trogen kommer den frid som övergår allt förstånd att bli din lön här i livet, och i det kommande livet kommer du att få gå in i din Herres glädje.
Vi har inte nu tid att dröja vid sådant som saknar betydelse. Vi bör viga vår tid till att förkunna nådens sista budskap för en skuldbetyngd värld. Det krävs människor som arbetar under Guds Andes inspiration. De predikningar som våra predikanter håller måste bli kraftfullare än de är nu. I motsatt fall kommer många som har blivit slöa, att framhålla ett svagt, kraftlöst budskap som vaggar människor till sömns. Varje föredrag som hålls bör framföras på ett sådant sätt, att människor förstår de fruktansvärda straffdomar som snart kommer att drabba världen. Sanningens budskap skall förkunnas av människor vilkas läppar har berörts med glöden från Guds altare.
Mitt hjärta fylls av ångest när jag tänker på de slöa budskap några av våra predikanter förkunnar. Ändå har de ett budskap om liv och död att förkunna. Lekmännen sover. En värld omkommer i synd. Måtte Gud hjälpa sitt folk att vakna upp och leva och arbeta som människor på gränsen till den eviga världen. Snart kommer en fruktansvärd överraskning över världens inbyggare. Plötsligt och med kraft och stor härlighet skall Kristus komma. Då finns det inte mer någon tid att bereda sig för att möta honom. Nu är tiden inne för oss att förkunna varningsbudskapet.
Vårt fältrop skall vara: Framåt, alltid framåt. Guds änglar skall gå framför oss och bereda vägen. Vår börda för ”de fjärran länderna får vi aldrig lägga ned, förrän hela Jorden har upplysts av Herrens härlighet. (Band 6, Sid. 29, 1900.)