Den mäktiga kraft som verkar genom hela naturen och uppehåller allt är inte bara en allt genomträngande princip, en drivande energi. Gud är ande men ändå är han ett personligt väsen, eftersom människan skapades till hans avbild.
Naturen är inte Gud
Guds händers verk i naturen är inte Gud själv i naturen. Tingen ute i naturen är ett uttryck för Guds sinne. Av dem kan vi förstå hans kärlek, hans makt och hans härlighet, men vi skall inte betrakta naturen som Gud. Människors konstfärdighet och skicklighet kan åstadkomma mycket vackert, ting som gläder ögat och dessa saker ger oss en inblick i konstnärens tankeliv. Men det föremål som åstadkommits är inte konstnären själv. Det är inte verket utan mannen bakom det som förtjänar att äras. Medan naturen sålunda är ett uttryck för Guds tankar är det ändå inte naturen utan Gud som skall upphöjas. . .
En personlig Gud skapade människan
Då människan skapades kom en personlig Guds handlings kraft att uppenbaras. Då Gud hade skapat människan till sin avbild var människans kropp och gestalt fullkomlig i hela sin organism, men den saknade liv. Då inblåste en personlig, självexisterande Gud livsandan i denna kropp och människan blev ett levande, andan de, intelligent väsen. Alla delar av den mänskliga organismen sattes i verksamhet. Hjärtat, blodkärlen, tungan, händerna, fötterna, sinnena - allt började att arbeta och de ställdes alla under lagar. Människan blev ett levande väsen. Genom Jesus Kristus skapade en personlig Gud människan och utrustade henne med förstånd och makt. Vår kropps inre var inte dolt för honom när vi kom till i det fördolda. Hans ögon såg vår kropp redan som ett ofullbordat foster och i hans bok var alla våra lemmar inskrivna innan ännu någon av dem hade blivit till.
Det var Guds avsikt att människan, kronan på hans skaparverk, framför alla lägre varelser skulle ge uttryck för hans rankar och uppenbara hans härlighet. Men människan får inte upphöja sig själv till Gud.
Gud uppenbarad i Kristus
Som en person har Gud uppenbarat sig i sin Son Jesus, utstrålningen av Faderns härlighet och ”hans väsens avbild” och som uppträdde på jorden i en människas gestalt. Som en personlig Frälsare kom han till världen. Som en personlig Frälsare uppsteg han i höjden. Som en personlig Frälsare medlar han för oss i den himmelska helgedomen. Inför Guds tron tjänar till vårt bästa ”någon som liknade en människoson”. (Upp. 1 :13.)
Kristus, världens ljus, dolde sin gudoms bländande glans och kom för att leva som människa bland människor för att de, utan att förtäras, skulle kunna lära känna sin Skapare. Ingen människa har någonsin sett Gud utom på det sätt som han uppenbarades genom Kristus.
”Jag och Fadern äro ett”, förklarade Kristus. ”Ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den, för vilken Sonen vill göra honom känd.” (Joh. 10: 30; Matt. 11:27.)
Kristus kom för att lära människorna det som Gud vill att de skall veta. I himmelen, på jorden, i världshavens vidsträckta vatten ser vi Guds händers verk. Allt det skapade vittnar om hans makt, hans visdom, hans kärlek. Men varken i stjärnorna eller havet eller vattenfallen kan vi lära känna Guds väsen på det sätt som den har uppenbarats i Kristus.
Gud såg att ett tydligare uppenbarande än det naturen kan ge var nödvändigt för att ge en bild både av hans person och hans väsen. Han sände sin Son till världen för att uppenbara den osynlige Gudens natur och egenskaper i den utsträckning som det mänskliga sinnet kunde uthärda det.
Om Gud hade avsett att framställa sig själv som om han personligen bodde i naturen, i blommorna, träden, grässtråna, skulle då inte Kristus ha nämnt detta för lärjungarna då han var på jorden? Men Gud omtalas aldrig på ett sådant sätt i den undervisning som Kristus gav. Kristus och apostlarna framhöll tydligt sanningen om en personlig Guds tillvaro.
Allt det som syndiga människor kunde uthärda utan att förgås uppenbarade Kristus om Gud. Han är den gudomlige läraren som ger oss upplysning. Om Gud hade ansett att vi behövde uppenbarelser andra än de som han gav genom Kristus och i sitt skrivna ord, skulle han ha gett oss dem.
Kristus uppenbarade Gud för lärjungarna
Låt oss studera de ord Kristus uttalade i den övre salen kvällen innan han korsfästes. Prövningens stund närmade sig och han försökte att trösta lärjungarna som skulle bli så hårt frestade och prövade.
”Edra hjärtan vare icke oroliga!” sade han. ”Tron på Gud; tron ock på mig. I min Faders hus äro många boningar; om så icke vore, skulle jag nu säga eder, att jag går bort för att bereda eder rum. ... Tomas sade till honom: ’Herre, vi veta icke, vart du går; huru kunna vi då veta vägen?’ Jesus svarade honom: ’Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig. Haden I känt mig, så haden lock känt min Fader; nu kännen I honom och haven sett honom.’ Filippus sade till honom: ’Herre, låt oss se Fadern, så hava vi nog.’ Jesus svarade honom: ’Så Ung tid har jag varit hos eder, och du har icke lärt känna mig, Filippus? Den som har sett mig, han har sett Fadern. Huru kan du då säga: ’Låt oss se Fadern’? Tror du icke, att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord jag talar till eder talar jag icke av mig själv. Och gärningarna, dem gör Fadern, som bor i mig; de äro hans verk.’” (Joh. 14: 1-10). Lärjungarna förstod ändå inte Kristi ord angående hans förhållande till Gud. Mycket i hans undervisning var alltjämt oklart för dem. De hade ställt många frågor som uppenbarade deras bristande kunskap om Guds förhållande till dem och till deras nuvarande och framtida intressen. Kristus ville att de skulle få en klarare, mer bestämd kunskap om Gud.
”Detta har jag talat till eder i förtäckta ord”, sade han, ”den tid kommer, då jag icke mer skall tala till eder i förtäckta ord, utan öppet förkunna för eder om Fadern.” (Joh.16:25.)
När den helige Ande på pingstdagen utgöts över lärjungarna förstod de de sanningar som Kristus hade talat i liknelser. De lärdomar som hade varit som gåtor för dem, blev klarlagda. Den förståelse som kom till dem då Anden utgöts, fick dem att skämmas över sina underliga teorier. Deras antaganden och tolkningar var enfaldiga i jämförelse med den kunskap om himmelska ting som de nu fick. De blev ledda av Anden och ljuset lyste in i deras sinnen som tidigare hade varit förmörkade.
Men lärjungarna hade ännu inte upplevt hela uppfyllelsen av Kristi löfte. De fick all den kunskap om Gud som de kunde ta emot, men den fulla uppfyllelsen av löftet om att Kristus tydligt skulle visa dem Fadern hade de ännu att vänta på. Så är det också idag. Kunskapen om Gud är ensidig och ofullkomlig. När striden är slut och människan Jesus Kristus inför Fadern bekänner sina trofasta tjänare, som i en syndig värld har burit ett sant vittnesbörd om honom, kommer de att klart förstå det som nu är hemligheter för dem.
Kristus tog sin förhärligade mänskliga natur med sig till de himmelska boningarna. De som tar emot honom ger han makt att bli Guds barn, för att Gud till sist skall kunna ta emot dem som sina, så att de kan bo hos honom genom evigheten. Om de är lydiga mot Gud här i tiden kommer de till sist att kunna ”se hans ansikte och hans namn skall stå tecknat på deras pannor” (Upp. 22:4.) Och vad är himmelens högsta lycka annat än att se Gud. Vilken större glädje kan väl syndaren uppleva, han som blev frälst genom Kristi nåd, än att betrakta Guds ansikte och erkänna honom som Fader.
Bibelns vittnesbörd
Bibeln anger klart förhållandet mellan Gud och Kristus och den påvisar också klart personligheten och individualiteten hos dem båda.
”Sedan Gud fordom många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu, på det yttersta av denna tid, talat till oss genom sin Son, som han har insatt till arvinge av allt, genom vilken han ock har skapat världen. Och eftersom denne är hans härlighets återsken och hans väsens avbild och genom sin makts ord bär allt, har han - sedan han hade utfört en rening från synderna - sätt sig på Majestätets högra sida i höjden. Och han hal’ blivit så mycket större än änglarna, som det namn han har ärvt är förmer än deras. Ty till vilken av änglarna har han någonsin sagt: ’Du är min Son, jag har i dag fött dig’? eller ’Jag skall vara hans Fader, och han skall vara min Son’?” (Hebr. 1: l-5.)
Gud är Kristi Fader. Kristus är Guds Son. Kristus har fått en upphöjd ställning. Han hat gjorts likställd med Fadern. Gud uppenbarar alla sina rådslut för sin Son.
Jesus sade till judarna: ”Min Fader verkar ännu alltjämt; så verkar ock jag. ... Sonen kan icke göra något av sig själv, utan han gör allenast vad han ser Fadern göra; ty vad han gör, det gör likaledes ock Sonen, ty Fadern älskar Sonen och låter honom se allt vad han själv gör.” (Joh. 5: 17-20.)
Den enheten kommer också till uttryck i det sjuttonde kapitlet hos Johannes, i den bön som Kristus beder för sina lärjungar:
”Icke för dessa allenast beder jag, utan ock för dem som genom deras ord komma till tro på mig; jag beder, att de alla må vara ett, och att, såsom du, Fader, är i mig, och jag är i dig, också de må vara i oss, för att världen skall tro att du har sänt mig. Och den härlighet som du har givit åt mig, den har jag givit åt dem, för att de skola vara ett, såsom vi äro ett jag i dem, och du i mig - ja, för att de skola vara fullkomligt förenade till ett, så att världen kan förstå att du har sänt mig, och att du har älskat dem, såsom du har älskat mig.” (Joh. 17: 20-23.)
Vilket underbart uttalande. Den enhet som rådet mellan Kristus och hans lärjungar tar inte bott individualiteten från någon av dem. De är ett i avsikt, i sinne och i beteende. Det är på det sättet Gud och Kristus är ett.
Hans kärleksfulla omsorg
Himmel och jord står under Guds herradöme. Han vet i detalj vad vi behöver. Vi kan se vägen bara ett litet stycke framför oss men ”allt ligger blottat och uppenbarat för hans ögon; och inför honom skola vi göra räkenskap”. (Hebr.4:13.) Han sitter på sin tron högt över all jordens förvirring. Allt ligger öppet och uppenbarat för hans gudomliga överblick och från sin stora och stilla evighet ordnar han allt såsom hans försyn ser är bäst.
Inte ens en sparv faller till jorden utan att Fadern lägger märke till det. Satan hyser ett sådant hat till Gud att han t.o.m. finner glädje i att förstöra de stumma djuren. Bara genom Guds beskyddande omsorg bevaras fåglarna så att de kan glädja oss med sina glada sånger. Men inte ens sparvarna glömmer han. ”Frukten alltså icke; I ären mer värda än många sparvar.” (Matt. 10:31.)